”Feber”, kultur och modernitet

– intellektuella och tro i dagens Kina

Ur Orientaliska Studier nr 114 (utdrag ur en längre artikel)


Andlig tillväxt
Efter Mao Zedongs död 1976 kastades det kinesiska samhället in i en genomgripande förändring. Ofta tas ekonomin och den enorma tillväxten upp när man beskriver de senaste tjugofem åren i Kina men parallellt har en minst lika stor och betydelsefull tillväxt skett på det andliga planet. Sedan 1980 har tempel, moskéer och kyrkor återöppnats i mycket snabb takt i Kina och nya byggs hela tiden. I bokhandlarna kan man köpa översatta teologiska verk, Koranen och buddhistiska skrifter men inte Bibeln! Inofficiella men trovärdiga siffror talar om hundratals miljoner troende av olika slag i Kina idag. Antalet kristna i Kina har mångdubblats från 1976 till idag, i siffror från ca en miljon under 1970-talet till minst 40 miljoner idag. ”Det är ärofullt att bli rik” sa Deng Xiaoping på 1980-talet men uppenbarligen räcker inte bara äran – om man nu blivit rik – för att man ska må bra. Något som kommunistpartiet är särskilt störda av är att ”de troende massorna” blir större och starkare än partiet och att deras lojalitet främst ligger hos en högre makt.

Många människor blir idag troende i Kina efter att ha varit med om någon sorts kroppsligt eller mentalt helande, antingen genom kristen förbön, falungong-övningar eller riter hos någon lokal, andlig mästare. Tron på något bortom det påtagliga, bortom denna värld, är stark, särskilt när den upplevs kunna verka rent fysiskt i det egna livet. Efter drygt femtio år av materialism, personkult och med ett råkapitalistiskt samhälle brusande omkring sig är det inte så konstigt att den andliga dimensionen tilltalar. Tron och den religiösa tillhörigheten blir en fast, absolut punkt i ett föränderligt och relativt samhälle.

Hur kommer det sig att så många finner vägen till den kristna tron i Kina idag? Räcker det inte att samhället förändrats så snabbt från maoism och statsstyrning till fri marknad, om än under hård politisk kontroll. Tydligen inte. Det är inte ens särskilt konstigt utan snarare självklart att en ”troskris” skulle uppstå efter de fanatiska hyllningarna till ordförande Mao – ”den eviga solen i vårt hjärta”. Hyllningssångerna till Mao låter faktiskt som kristna lovsånger om man byter ut vissa ord i dem. Jag har själv hört kristna använda samma melodier med kristna texter vid en påskgudstjänst i Hubei-provinsen 1998. Dessutom dansade man till!

----------------------------

Kultur och feber
Det tredje skiktet inom den kinesiska kristenheten är de ”kulturkristna”, det vill säga intellektuella, forskare och akademiker som intresserar sig för kristen tro och etik. Det bör sägas att endast ett fåtal av de som ofta slarvigt kallas kulturkristna verkligen själva bekänner sig som troende. En stor del av de som benämns på detta vis tar avstånd från termen. Helt klart är dock att hela denna grupp är mycket välvilligt inställd till kristendomen och att det i vissa fall handlar om att försöka göra kristen etik till bas för en ny värdegrund i Kina, en ny ordning och ett försök att nå fram till ”det moderna samhället”.

Ett intressant uttryck för en sådan ”användbar” syn på kristendomen kommer från professor Zhuo Xinping, chef för Institutet för forskning om världsreligionerna vid Kinas akademi för samhällsvetenskaperna i Beijing. Zhuo har sagt:

”Jag är inte kristen. Som utomstående har jag förmånen att vara eklektisk. Jag kan välja det som fascinerar mig, bekräfta det som jag tycker är nyttigt och givande men också lämna mycket av det som tynger de troende.”

”Kristendomsfebern” kan på ett sätt sägas vara en del av ett större fenomen, ”religionsfeber” eller ”kulturfeber”, vilken blossade upp i Kina några år efter Maos död. Det nya samhällsklimatet med större öppenhet beredde vägen för ett stort intresse och behov av allt det som varit förbjudet men också sådant som var västerländskt i allmänhet. Kyrkorna började åter fyllas och uttrycket ”feber” användes här på lite olika sätt. Dels för att beskriva den enorma ökningen av troende inom både registrerade och icke-registrerade församlingar och dels för det nyvaknade intresset för kristen tro inom akademiska kretsar. I dessa sammanhang kom man snart att använda ”kultur” som en eufemism för religion och tro. Studier av ”kristen kultur” kom under 1980- och 1990-talen och fram till idag att betyda allt som rörde kristendomen; etik, teologi, mission, kyrkohistoria och kopplingen mellan kyrka och samhälle. Framförallt var det ett fiffigt sätt att undvika direkta benämningar på vad man egentligen gjorde.

Den stora ökningen av antalet troende har medfört många problem för kyrkan i Kina. Trots 18 officiella teologiska seminarier för utbildning av präster i den protestantiska tre-själv-rörelsen är det stor brist på präster och teologer. Endast några tusen präster finns för att ta hand om minst 40 miljoner kristna, förmodligen många fler. Sekter uppstår lätt och ofta genom att engagerade lekmän tappar kontrollen över sin egen förkunnelse och övertygelse samt över den snabbt ökande skaran troende. Här är det verkligen fråga om en ”feber” som nått en kritisk gräns. Många kortare kurser hålls för lekmän. Även de icke-registrerade grupperna håller kortare och längre utbildningar.

I storstäderna drar kyrkorna till sig många unga människor, ofta studenter, som är nyfikna på kristendomen som ”något från väst”, en del av den kommersiella och kulturella ”invasion” som pågår. Jag skulle vilja påstå att det periodvis nästan varit trendigt att vara kristen, eller åtminstone försöka vara eller verka som om man vore det. En del av detta mynnar förstås ut i verklig och engagerad tro men ibland blir man också besviken på det man möter. Att lyssna på åldriga pastorer som predikar i timtal med bibliska utläggningar i fokus och ett särskilt fromhetsspråk låter främmande för en nykomling. Förväntningar på och regler för hur man ska leva och bete sig kan också vara hämmande för de som ”bara är lite intresserade”. En av kyrkans stora utmaningar är hur man ska attrahera ungdomar med högre utbildning att studera teologi och i sin tur förkunna till andra intellektuella. Det trendiga i att vara kristen kan snabbt gå över och det finns tecken idag på att en sorts sekularisering dyker upp inom församlingar i större städer. Ungdomar som antingen växt upp inom en kristen familj eller blivit troende genom övertygelse dras till periferin och deltar inte längre fullt ut i kyrkans liv.

Parallellt med detta sekulariseringsfenomen finns också de akademiker som tar kristen etik på största allvar och ser det som en räddning för Kina, både moraliskt och politiskt. Som en benämning på dessa akademiker och intellektuella myntade biskop Ding Guangxun (K.H. Ting) i den protestantiska tre-själv-rörelsen uttrycket ”kulturkristna”. De flesta är som sagt inte öppet troende men en liten kärntrupp finns som är troende, bland andra Liu Xiaofeng, professor vid Sun Yat-sen University i Guangzhou. Han har skrivit böcker med titlar som ”Frälsning och sorglöshet” och ”På väg mot sanningen på korset” (båda endast på kinesiska) och har rönt stor uppmärksamhet och stort intresse runt om i Kina. Många som läst hans ”Frälsning och sorglöshet” menar att han genom den boken startat ”religions- eller kristendomsfebern”, men som han själv säger: ”hur kan en bok starta en hel ’feber’”? Kanske kan den ha varit en utlösande faktor men knappast hela grunden.

text & bild: Fredrik Fällman

Publicerad: 2004-05-04

Köp Orientaliska Studier
Läs mer om Orientaliska Studier i katalogen
Fler artiklar knutna till Orientaliska Studier
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT