Att tänja gränsen för det möjliga

Om Moskva, forskning, rena nöjet och andra tankar

ur Nutida Dans nr 21


Möt Efva Lilja, professor i koreografisk komposition. När hon skrev följande text vistades hon i Moskva, hos teaterlegenden Anatoly Vasiliev, men i tanken befann hon sig samtidigt på Danshögskolan, hos sitt kompani E.L.D. och på scenen, den mest verkliga av verklighetens alla platser.

Plogbilarna skramlar förbi och skottande män och kvinnor försöker hålla gångar och småvägar framkomliga. Det har snöat i Moskva. Staden är vacker. I januari är dygnets ljusa timmar få. Mörkret ger spelrum för ljussatt arkitektur, dekorerade hus, avancerade digitala reklamfilmer, ljussatta parker, broar och andra offentliga miljöer. Den här staden strålar av ljus och färg! Skildringar av Sovjettidens mörka, tunga, grå miljöer kommer allt längre bort. Ok, skitigt är det, men det är en storstad jag befinner mig i. En stad i storlek jämförbar med New York.

Jag har förälskat mig i Ryssland. Här är lite samma känsla som på 80-talet i New York. Det sjuder, pulserar, mycket energi bland engagerade människor som lever hårt och vill mycket. När jag bodde i New York var rädslan min följeslagare på stan. Jag vet inte om det har med ålder och erfarenhet att göra eller med kulturella skillnader, men här är jag inte rädd. Jag känner mig nyfiken, öppen och förälskelsen gör att jag ser det jag vill se. Detta är min sjätte resa till Moskva och jag är här för att arbeta.

Anatoly Vasiliev är en mytomspunnen, legendarisk regissör som jag träffade första gången 1999. Då var jag gäst vid hans teater. Det var ett studiebesök, då jag också fick möjlighet att presentera mitt eget arbete i en kort föreställning och seminarium. Efter detta blev jag och E.L.D. inbjudna att ge föreställningar på teatern och jag inledde ett samarbete med Vasiliev. Jag gjorde koreografin till en av hans uppsättningar. Det gick bra och jag fick förfrågan om att göra ett större dansverk följande säsong. Till detta tackade jag nej då jag inte hade möjlighet att flytta hit för det halvår som uppdraget krävde. Jag hamnade därmed i onåd. Det tog två år innan han talade med mig igen. Man tackar inte nej till Anatoly Vasiliev… Han är den sortens man som får människor att resa sig när han kommer in i ett rum.

Moskva stad har byggt ett stort nytt teaterhus åt honom i centrala Moskva. Den gamla teatern har han kvar som ”laboratorium”. Han kallar sin teater ”skola”. Teatern är livets skola och ingen blir någonsin fullärd. Här arbetar professionella skådespelare, dansare, musiker, sångare tillsammans med amatörer eller de unga som är där för att lära. Det är rörigt, för mig förvirrat, men de arbetar med oerhört intressanta processer som ofta ger spännande resultat. Här är arbetet på allvar och det får ta tid. Arbetsvillkoren är hårda för alla, både medverkande och administration. Ändå har jag inte hört någon klaga.

I somras var E.L.D. tillbaka och gästspelade med ELDSTAD och The Outmost White. Föreställningarna drog mycket folk och vi fick jättebra respons. Efter detta gästspel fick jag en förfrågan om jag skulle vilja vara med och etablera den moderna dansen vid den nya teatern. Vasiliev vill att jag ska arbeta upp en repertoar här med ryska dansare och skapa förutsättningar för utbyten på internationell basis. En spännande tanke där mitt koreografiska arbete skulle kombineras med workshops och så småningom involvera även andra koreografer (som ett ryskt E.L.D). Tanken på detta är härligt spännande. Jag tänker…

Första dagen hade vi audition. Av möjliga dansare valde jag ut fyra, två män och två kvinnor. Starka, vitt skilda personligheter med ett brett spektra av färdigheter. Till denna audition för moderna professionella dansare kom dansare, akrobater, folkdansare, skådespelare och amatörer. Alla tycker sig ha en god anledning eftersom de passionerat älskar dansen. Kärleken räcker dock inte alltid till för uppdraget. Därav det hårda urvalet.

I Moskva finns ingen utbildning av moderna dansare. Här blir man balettdansör/dansös eller arbetar med show och musikal. Det senare är ”inne”. Här finns inte det utbyte och rörlighet mellan genrer som vi har hemma. De som ändå väljer den moderna dansen har ett par privata skolor att gå till eller åker iväg på kurser och workshops utomlands. Ett fåtal koreografer arbetar som frilans på projektbasis, så arbetstillfällena är få. Den som är mest etablerad i den moderna genren är Sasha Pepelayev som ofta är på besök i Sverige via Dansstationen i Malmö. PO.VS Tanz är också en etablerad fri grupp som ibland samarbetar med Ballet Moscow, en gruppering som har både en modern ensemble och en balettensemble. Sen är det den äldre Gennadij Abramov som sedan lång tid är verksam som koreograf och pedagog. Enligt de unga dansarna jag arbetar med, finns det inte så mycket mer med professionell status på den moderna arenan. Vid GITIS, motsvarande teaterhögskolan, finns en utbildning av klassiska koreografer.

Jag möter ett genuint intresse för konst och jag lär känna dansare som hängivet, kreativt och mycket självständigt ger sig hän i arbetet. De prövar och är inte rädda för reflektion och diskussion. De frågar om den koreografiska processen, om musik, om det rumsbildande, om referenser, om annan dans. Det är så mycket de vill veta. Jag frågar tillbaka om kulturella traditioner, synsätt, arbetssätt och dansens situation idag. Vi arbetar hårt och vi har roligt! Tillsammans ska vi ta oss mot det sceniska ögonblicket.

För mig har scenen alltid varit den plats där livet ter sig som mest ”verkligt” och närvarande. Det som omvärlden betraktar som verkligheten, är för mig mer overkligt och fullt av omskrivande, förtäckta skeenden där det gäller att spela sin roll framgångsrikt. I det konstnärliga verket får jag till fullo använda min mänskliga sårbarhet, erfarenhet och mina innersta tankar. I det sceniska ögonblicket är allt möjligt. Det är vi själva som sätter upp begränsningar. Som konstnär gäller det att våga beträda även okänd mark och tänja gränsen för det möjliga. Att göra det omöjliga möjligt. Som koreograf måste jag hitta andra som vill dela detta förhållningssätt. Dansare som vill ta scenen i besittning.

Jag ägnar mig ständigt åt att omskapa den s.k. verkligheten så att den bättre motsvarar min längtan, mina behov. Jag måste få det att hända som annars inte sker, skapa de bilder som annars inte syns till, ge rum för det som annars inte tar plats. Våra fysiska minnen träder fram som viktiga händelser. Dofter, smaker, rörelser, känslor, tankar… Det outtalade. Vilka dansare vill använda sina erfarenheter tillsammans med mig? Vilka har också teknisk kapacitet att klara jobbet? Det är detta dessa dagar i Moskva skall ge ett svar på. Vad är det som gör att vi tror att vi vet? Tillsammans beträder vi minnets stigar och trampar runt i spår av det som en gång varit. Så tar vi sats och fortsätter framåt.

Parallellt med arbetet med dansarna här, arbetar jag också med mitt forskningsprojekt som går under benämningen: Rörelsen som kroppens minne. Arbetet skall belysa dans och rörelse, gestaltning och koreografisk iscensättning, i perspektiv av dansens specifika karaktär som konstnärlig uttrycksform, med inriktning mot frågor om erfarenhet, minne och förkroppsligande. En belysning som ska bygga på den form av praktisk kunskap som är det konstnärliga skapandets egen typiska kunskapsform, dvs. kroppslig erfarenhet. Projektet skall praktiskt tillämpa och pröva denna genom en koreograferad iscensättning av den åldrade människans subjektiva erfarenheter. Arbetet med rörelsestudier av äldre människor ger det forskningsmaterial som utgör grunden i den koreografiska processen för en presentation av rörelsen som kroppens minne: en språklig grundforskning. Projektet är ett samarbete mellan Danshögskolan, E.L.D. och en grupp vetenskapliga forskare. Vill du veta mer om detta, kan du besöka E.L.D:s hemsida www.eld-p.se

Den konstnärliga processen har ofta verket som mål. Men behovet av fördjupade processer som inte i första hand skall leda till produktion utan till andra kunskapsmål, blir allt starkare. Jag är övertygad om att den kunskap som står att finna i processen är av stor vikt för ett utvecklat samhälleligt vetande.

I kroppens rörelser avtecknas spår från liv och erfarenhet av skilda slag men hur lagras erfarenhet och minne i rörelse? Hur relaterar detta till tid/ålder? I mitt konstnärliga arbete har jag ägnat mig åt ett utforskande av rörelsens språklighet, vad det är som kommunicerar i rörelse. Dessa studier vill jag nu utveckla i relation till ålder. Varför ser vissa kulturer ålder som ackumulerad klokskap, när andra sätter de gamla på undantag och avskild slutförvaring? Vilken roll har konsten i en gammal människas vardag? Vilka konstnärliga uttryck ger gestalt åt en åldrig människas inre, lust, sexualitet, ångest, glädje, tankar och reflektion?

Här kan jag ta mig den tid för enskilt arbete och koncentration som är svår att finna hemma där kraven på min tid och uppmärksamhet är många och ständigt närvarande. En dansare är med mig här för att dela denna tid. Tillsammans söker vi oss långsamt fram bland rörelser, tankar och minnen av olika slag. Ingen stör oss. Om någon går förbi så gör de det tyst med stor respekt för arbetets sköra process. Så är det här.

När jag sökte professuren vid Danshögskolan, gjorde jag det med tvekan och många funderingar kring hur det skulle gå att kombinera fortsatt koreografiskt arbete och E.L.D.s verksamhet med åtagandet som professor. Nu har det gått drygt ett år och jag börjar hitta arbetsformer som känns oerhört stimulerande. På skolan har jag ägnat mig mycket åt arbete kring forskning i konst, skolans forskningsstrategier och hur utbildningarna ska få en starkare inriktning på konstnärlig process. Det är spännande att få vara med och påverka och jag upplever att mina erfarenheter från alla år som både dansare och koreograf kommer väl till nytta. Jag representerar också en länk till både nationellt och internationellt nätverksbyggande.

För E.L.D.s del betyder det att jag är mer frånvarande men att jag får större möjlighet till fördjupade processer och forskningsprojekt som kompletterar och utvecklar det konstnärliga arbetet. Mina härliga medarbetare är starka, kreativa och självständiga människor med stor professionell kompetens. Vår nya profilering i E.L.D. LAB och E.L.D. EVENT är också en del av denna utveckling. Det är mycket som händer. När jag är utomlands och arbetar får jag ett gott perspektiv och lite lagom distans för att också reflektera kring detta och jag tycker om vad jag ser.

Olga kokar te i köket. En hund skäller någonstans. En strupsångare från Altaj ”sjunger upp sig” i ett rum bredvid. Jag ska gå och träna. Utanför pulserar en storstad som ständigt förändras. Ibland ser jag staden som ny efter att bara varit inne i några timmar. Kanske är det ett uttryck för vad arbetet gör med mig, eller livet, eller vad man nu vill kalla det…

Efva Lilja

Publicerad: 2004-04-15

Köp Nutida Dans (Nedlagd)
Läs mer om Nutida Dans (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Nutida Dans (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA