Där är Österlen, där är världen

De flesta som besöker Österlens museum kan knappast undgå den magnifika målningen av styrelsen för vår förening. Kanske stannar vi till och funderar på vem som är vem. Här presenterar Tomas Löfström sällskapet kring bordet och även konstnären Arvid Fougstedt som möjligen är den som det skrivts minst om, åtminstone i samband med museets magnifika konstverk. Han rörde sig annars hemtamt och kollegialt med andra betydande artister i Europas städer.
----------------------------------------------

År 1945 målar Arvid Fougstedt sin gruppbild ”Styrelsen i Föreningen för Fornminnes- och Hembygdsvård i sydöstra Skåne”, ett beställningsuppdrag till firandet av ordföranden Gösta Ehrnbergs femtioårsdag; det är han som står vid bordet.
Vi befinner oss i Bergengrenska gården i Simrishamn. Solen lyser in från höger, ett milt ljus som glittrar i fondtapetens gyllenbruna mönster. Där ute finns staden, kusten, havet. Där är Österlen, där är världen. Allt är stilla, som om tiden stannat.
Vi ser sex män och två kvinnor. De besjälas av kärlek till Österlen och omsorgen om hembygden och fornminnena. Men de spelar också andra roller; politiska, ekonomiska, sociala. Ty orten är liten och ännu kan företagsledare vara kulturivrare.
Det är förstås jubilaren själv, disponent Gösta Ehrnberg, verkställande direktör för Ehrnbergs Läderfabrik, arbetsgivare åt 500 av stadens 3000 invånare och traktens främste konstmecenat, som är bildens huvudperson. Medan de övriga lyssnar, mer eller mindre uppmärksamt, redogör han högtidligt för (föreställer jag mig) punkt fyra på dagordningen, föreningens nyförvärv, byahornet och bykistan från Simris, som kan beskådas på bordet.
Men tyngden vilar hos sekreteraren Theodor Tufvesson, skalden från Borrby, Österlen-begreppets marknadsförare, mannen med den imponerande kroppshyddan. Han hade varit med redan när hembygdsföreningen grundades 1916, av redaktören för Cimbrishamns-Bladet John Osterman och stadsläkaren Johannes Bring, numera avlidna och infogade i de ovala ramarna ovanför soffan. Tre år innan Fougstedt målade tavlan hade Tufvesson publicerat sin diktsamling ”Mitt hjärta bor i en gammal gård”.
Vid kakelugnen, utan kavaj, står hans vän järnhandlaren Yngwe Andrén från Tomelilla som tjugo år tidigare hade lagt grunden till Tomelilla konstsamling. Bakom Andrén, diskret fast med röd slips, står Frans Löfström, min farfar, folkskollärare i Baskemölla, vars andra bok, ”Från segelfartygens dagar” hade kommit ut två år tidigare.
I soffan sitter damerna, den spröda fröken Elisabeth Björkegren, arvtagare till det björkegrenska rederiimperiet, och Anna-Lisa Ehrnberg, ordförandens syster, som under många år var föreningens sekreterare och kassör. Bredvid denne, med händerna på knäna: en något frånvarande målarmästare Oscar Herman Arvidsson.
Till höger, i profil, med äppelknyckarbyxor, diagonalrutiga strumpor och sandaler: intendent fillic Gustaf Åberg, 35, yngst i församlingen; man får en känsla av att Fougstedt tvingats göra honom ännu smalare än han var för att få plats med honom innanför kanten. När Hembygdsföreningen 1956 tar över Hafreborg, Björkegrens stora spannmålsmagasin, ska Åberg förvandla det till ett modernt museum.
Men varför gick beställningen till Arvid Fougstedt?
Det fanns flera skäl. Han var etablerad och välkänd. Han hade på senare år uppmärksammats just för sina gruppbilder. Han var en av de stockholmsmålare som intresserade disponent Ehrnberg.
Fougstedt hade varit skämttecknare i Puck och illustrerat ”Röda rummet”. Han hade bott i Paris och umgåtts med Picasso. Dock inspirerades han mer av klassicister som David och blev ”den nya saklighetens” banerförare på 20-talet. Framåt 1945 framstod den visserligen inte längre som särskilt ny. Men Fougstedt framhärdade och hans stramhet och intresse för ytor och strukturer präglar målningen av hembygdsföreningens styrelse.
I sin biografi ”Arvid Fougstedt” (1946) pekar Bengt O Österblom på likheten i ”Girondisterna” från 1932, en gruppbild med franska revolutionärer; det gälller bland annat personernas placering kring bordet och dukens nedhängande flik. Fast girondisterna är livligare än styrelsemedlemmarna i Simrishamn. Revolutionären Gensonné, som motsvarar Gustaf Åberg, har vänt på stolen och lyfter den som om han tänker kasta den på någon.
Det fanns ytterligare ett skäl att anlita Fougstedt: han hade en relation till Österlen. Under 30-talet hade han börjat komma hit om somrarna, måhända lockad av vännen prins Eugen. Han hade målat landskaps- och genrebilder, bland annat ”Kiviks marknad” (flera versioner 1934-45). Och tre år innan han tog itu med Ehrnbergs födelsedagspresent hade han i Högalidskyrkans kolumbarium i Stockholm placerat ”Den gode herden” bland Albos böljande kullar.
Han hade gjort skisser på plats i Simrishamn, målningen färdigställde han 1945 på Konstakademien i Stockholm. Jag tror att han tänkte en hel del på Österlen medan han arbetade med den. Han visste vad det var dessa människor älskade och ville bevara. Han antyder det i det milda ljuset, i dukens mönster, i rummets allvar. Det är vackert. Men inte okomplicerat.
Målningen fångar en stund av väntan, en övergångstid innan världen ändras. Därute: krigets förödda landskap, omvandlingens vindar, det nya samhället, friheten, framtiden. Här inne: bygden, minnena, det som ska vårdas.

Tomas Löfström

Publicerad: 2004-03-29

Köp Österlent
Läs mer om Österlent i katalogen
Fler artiklar knutna till Österlent
Fler tidskrifter i kategori REGIONALT
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT