Lyrikens bästa vän fyller 50

Pegasus, skaldekonstens symbol, valdes till Lyrikvännens symbol; här i en ny version av Gunna Grähs.

Artikeln är tidigare publicerad i Sundsvalls Tidning 2004-02-12


Våren 1954 gav Stig Carlsson ut första numret av en något oansenlig liten tidskrift på 20 sidor. Han kallade den Lyrikvännen.

Tidskriften var organ för en nystartad förening, Fib:s Lyrikklubb. Den hade tillkommit som en följd av det intresse lyrikantologier utgivna av tidskriften Folket i bild, Fib, givit ut: "De bästa dikterna" med en upplaga på 40000 exemplar, "Tolv moderna poeter" (1953) och "Svensk poesi från Bo Bergman till Axel Liffner" (1954), båda med upplagor kring 25000. Antologiredaktör var Folket i bilds redaktör Ivar Öhman, med rötter i Medelpad.

Öhman insåg intresset, startade Lyrikklubben och gav Stig Carlsson i uppdrag att förse klubbens 15000 medlemmar med en medlemstidning. Det blev Lyrikvännen.

Den kom i en tid av många tidskrifter. Där fanns de gamla, etablerade som BLM och Ord & Bild och de nyare, mer kortlivade, Karavan, Prisma, Horisont, Utsikt, alla mer eller mindre avantgardistiska stödorgan. Stig Carlsson hade en annan ambition med Lyrikvännen: han ville intressera så många som möjligt för poesi.

Lyrikklubben startade också en bokserie. Där och i Lyrikvännen har en rad internationella poeter introducerats på svenska. Bland dem en lång rad Nobelpristagare, som Quasimodo, Sachs, Montale, Elytis, Brodsky, Paz, Heaney, Szymborska; och poeter som aldrig fick priset, inte minst Borges. Utan Lyrikvännen vore det svenska poesilandskapet kargare och mindre.

I vår fyller alltså denna seglivade tidskrift 50 år och firar med ett jubileumsnummer (1/04).

"Lyrikens funktion", skrev Bengt Holmqvist, en av tidens ledande kritiker i första numrets inledande essä, "var en total funktion, någonting som kommer att beröra hela vårt leende."

Det var tanken med Lyrikvännen: att visa poesins betydelse. Den vände sig till lyrikläsare, både gamla och kommande.

I bakgrunden fanns ABF och folkrörelsetankar. "Ingen självklar kombination", skriver Bengt Nerman i jubileumsnumret. "Jag tror att Stig Carlsson och Axel Liffner, som hjälpte honom de här första åren och som också var poet, båda hade tillräckligt mycket av mörker och komplikation i sig för att dikten inte skulle gå under i allmän välvilja och trosvisshet. Samtidigt som de hade den nödvändiga upplevelsen av tillhörighet och en medvetenhet om sina läsare."

Det blev modell också för senare redaktörer; upplysande har Lyrikvännen alltid varit men inte påträngande. Här finns ett tilltal som mer grundas i tilltro till poesin än övertro på läsarens välvilja.

Det är ett utmärkt sätt att presentera poesi, eller litteratur i allmänhet. Lyrikvännen har i den meningen gjort en stor kulturinsats. Utrymme har beretts inte endast okända utländska poeter utan också många svenska, långt före berömmelsen.

Delen dikt har varierat över tid och med redaktörens intresse, tidvis har mer introduktion än smakprov dominerat. Essämaterialet har varit omfattande; också i 50-årsnumret finns mycket läsvärt, kortare essäer av bland andra Nina Burton, Håkan Sandell, Marie Lundquist, en dansk hälsning från Torben Brostrøm, dikter av bland andra Carl Magnus von Seth, Lennart Sjögren, Göran Greider, en lång intervju med en tidigare redaktör, Torbjörn Schmidt.

Lyrikvännen kan se tillbaka på ett brokigt första halvsekel. Det har funnits perioder när tidskriften varit mer eller mindre nedläggningshotad; en tid låg utgivningen åtminstone ett halvår efter planen. Men ständigt har den levat vidare, ofta stillsamt, utan att göra stort väsen.

Det är dess förtjänst. Här sysslas med lyrik, lågmält, intresserat, entusiastiskt, fjärran mediebruset. Så har tidskriften blivit en trogen vän, till lyriken och läsarna.

Curt Bladh

Publicerad: 2004-03-04

Köp Lyrikvännen
Läs mer om Lyrikvännen i katalogen
Fler artiklar knutna till Lyrikvännen
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR