Bra tidskrift reder sig själv

Rickard Berghorn: Bättre ekonomi för kulturtidskrifter – några förslag

Jag kände mig manad att göra ett inlägg på Tidskriftslistan vecka 5, när FSK uppvaktade kulturministern för att diskutera bristerna i kulturtidskriftsstödet. Satiren kunde jag inte avhålla mig ifrån, och den är berättigad:

”Så hände det sig som så, att svenska staten blev fullständigt bankrutt. Inga pengar till Kulturtidskrifterna längre.

Kaos, fasa och bestörtning. Vad göra? Inte kan man utge Kulturtidskrifter om det inte faller manna från himlen?

En ensam själ satte sig på en stubbe i förödelsen och funderade. Tänk om han skulle inköpa en Print On Demand-apparat för sina sista slantar? De verkar vara ganska lätta att sköta. Då skulle han kunna sänka tryckkostnaden på sin Kulturtidskrift till under hälften. Och pengarna som blir över kunde han fortsätta att betala sina medarbetare med. Och få lite över. Till att skaffa nya prenumeranter för, t.ex.

Han gjorde så, och hans tidskrift överlevde och frodades. Och han var stolt, för ’bra karl reder sig själv’. Det fick han lära sig av sina föräldrar.

Den ensamma själen fick mersmak och funderade vidare. Tänk om Kulturtidskrifter kunde börja samarbeta, och därigenom hålla nere sina produktionskostnader? Man kunde ordna samtryck av exempelvis omslag och få fyrfärg och lackerat till mycket lågt pris. Man kunde göra gemensamma reklamutskick och hålla nere portokostnader. Man kunde inköpa en server och slippa betala tusentals kronor för webbutrymme varje år. O.s.v.

Med blossande kinder vände sig den ensamma själen till Tidskriftslistan med sina idéer. Men där tvivlade man starkt.

Anledning 1: Det är okonventionellt, och sådant är aldrig populärt.
Anledning 2: Samhället ska minsann visa att det respekterar oss!
Anledning 3: Kulturtidskrifter ska vara dyra att framställa, då har vi något att skryta med.
Anledning 4: Det är enklare att klaga hos Ulvskog än att göra något själv.
Anledning 5: Men sådana samarbeten sysslar vi ju redan med.

Det skulle vara glädjande om anledning 5 faktiskt stämde. Och då är frågan: I vilken omfattning?”

Det är klart att det finns samarbete mellan kulturtidskrifter: vi har ju Tidskriftsverkstäderna, påpekade Helena Looft i ett svar. Men de sysslar inte direkt med det jag föreslår, exempelvis samtryck och gemensamma utskick. De erbjuder webbutrymme till sina medarbetare, men bara under sin egen domän. Det är snarare samlingspunkter där man utbyter erfarenheter och lånar datorer och annan teknik. Vilket i och för sig också kan hålla nere produktionskostnaderna något; men för mig har fördelarna aldrig varit så stora att det känts värt att bli medlem. Jag har all teknik jag behöver, och nödvändiga råd får jag från bekanta.

Det är helt enkelt så att jag har en annan bakgrund och därmed ett annorlunda perspektiv på bidragsfrågan än andra. Jag tar inte bidrag för givna; det är en lyx. Eller kanske till och med tvärtom: en skam. Man kan vara riktigt stolt först när man klarar sig utan allmosor, även i mer småskaliga sammanhang.

Innan jag blev tidskriftsutgivare verkade jag i fanzinevärlden. Ingen utifrån stödde oss ekonomiskt; vi var fattiga ungdomar, studerande och arbetslösa. Men med litet uppfinningsrikedom var det sällan problem att förverkliga oss själva. När portot blev för dyrt bildade vi fanzineföreningar och gjorde gemensamma utskick med våra skrifter; ville vi ha författarbesök betalade vi några få slantar var och fick ett författarbesök; fanzineutgivare i Stockholm skaffade en gemensam kopiator; och kongresser med internationella gäster ordnades flera gånger varje år, bara vi var beredda att betala en eller två hundralappar i inträde och utnyttja kontakter för att hitta lämpliga lokaler. Det var alltid kvaliteten som räknades och inte storleken på budgeten. Vi genomförde våra projekt därför att vi faktiskt var intresserade av det vi gjorde. Förvånansvärt många av oss blev slutligen professionella författare, kulturskribenter, redaktörer o.s.v, bland dem Inger Edelfeldt, Jonas Ellerström och Steve Sem-Sandberg.

Snart bestämde jag mig för att Minotauren skulle utvecklas till en riktig tidskrift. De första åren på projektet levde jag på existensminimum, men sparade ändå en tusenlapp i månaden för att ha råd med tryck och porto – jag ville helt enkelt göra detta. Och långsamt blev prenumeranterna fler, trycket bättre och uppmärksamheten allt större till och med på Sveriges främsta kultursidor. Numera är Minotauren enligt alla svenska kriterier en professionell tidskrift. T.ex. betalar den bidragsgivarna och står för en fjärdedel av min egen inkomst, motsvarande ungefär den arbetstid jag lägger ned på den.

Delvis beror detta på ett litet kulturtidskriftsstöd. Men jag tycker faktiskt inte att den aspekten är särskilt intressant. Tidskriften skulle vara exakt lika bra och komma ut lika ofta ändå; det viktigaste är att den finns och blir läst.

Kulturarbetare talar ofta vackert om ”idealism”, men när det kommer till krita är alltid bidrag och Mycket Pengar det viktigaste att diskutera – inte kvalitet. Jag tror helt blygsamt att mitt exempel visar på verklig idealism.

Och tro mig, på den tiden Minotauren trycktes med master, hade enfärgat, oglättat omslag och undermålig rastrering på bilderna, brydde sig få om den billiga looken. Recensenter i exempelvis DN var mycket positiva ändå, och de som verkligen var intresserade av ämnet lät sig inte hindras från att köpa tidskriften.

Därmed säger jag inte att en kulturtidskrift lika gärna kan se billig och oproffsig ut. Det är naturligtvis en fördel om den ser lika snygg ut som alla andra tidskrifter. Och här kommer jag till min stora poäng: Det finns mängder av effektiva sätt att hålla nere produktionskostnaderna, utan att man behöver göra avkall på kvaliteten.

Låt mig ge ett exempel. Om jag trycker ett omslag i fyrfärg på glättat papper, kostar det vanligtvis 5000-7000 kr i 1000 ex. Men trycker jag fyra likadana omslag på samma tryckplåt, blir kostnaden knappt ens 2000 kr. Och ännu mindre om jag trycker ännu fler samtidigt. När det blir så billigt kan jag också passa på att trycka upp en snygg reklamfolder för en struntsumma, och skicka ut till bibliotek. Exempelvis.

Jag antar att många liksom jag själv gör på detta sätt, planerar sin utgivning ett år framöver och trycker alla omslag samtidigt. Men jag är lika säker på att många andra kulturtidskrifter inte kan göra det, kanske för problem med planeringen eller att ingångssumman trots allt blir för stor. Men om man samordnade trycket av omslag behöver problemen inte uppstå. Om man centralt samlar in omslag och trycker dem kanske fyra gånger varje år (upp till sexton omslag på samma tryckplåt), kan även dessa få ett fyrfärgsomslag för 1000-2000 kr och inte för 6000 kr. Förmånligt? Liknande samtryck skulle man självklart kunna göra med mycket annat material, som reklam och infoutskick.

Exempel två: För ett par år sedan deltog jag i ett reklamutskick med en rad andra småförlag. Det gick ut till över 5000 adresser. Alltsammans – både tryck och porto – kostade inte mer än 1000 kr för varje deltagare. Kanske har kulturtidskrifter gjort något liknande någon gång, men jag har aldrig sett det. I alla fall ser det ut som om det borde praktiseras i mycket större omfattning.

Exempel tre: Modern digital teknik ger mycket goda möjligheter att hålla nere kostnader. Många fnyser åt Print On Demand eftersom det inte skulle vara ”riktigt” tryck. Istället lägger man ner en förmögenhet på offsettryck – och klagar sedan hos Kulturrådet för att man har dålig ekonomi... Men det är rimligtvis så att läsarna struntar fullkomligt i om det är offset eller POD – så länge det bara ser snyggt ut. Dessutom får man numera mycket bra tryck om man anlitar ett bra POD-tryckeri. Ingen skulle gissa att Minotauren trycktes med den tekniken om jag inte nämnde det, utom möjligen någon tryckexpert med lupp. Jag tjänar ekonomiskt på att POD-trycka tidskriften en bra bit över 1000 ex.

Apropå detta vet jag en tidskrift vars upplaga sjunkit rejält de senaste åren. Men redaktören håller envist fast vid sitt offsettryck. Istället för att få nästan samma tryckkvalitet med Print On Demand, lyckades han höja sitt kulturtidskriftsstöd med 25 000 kr – vilket naturligtvis är pengar som andra tidskrifter skulle haft mycket större nytta av.

Det händer att bokförlag och tidskrifter skaffar eget tryckeri för att hålla nere utgifter. Med POD-tekniken blir självtryck t.o.m. realistiskt för den ”vanlige” kulturtidskriftsutgivaren. POD-maskiner är rena, inte särskilt bullriga, tar inte allt för stor plats och kräver inte några större expertkunskaper för att skötas. Egentligen är det ju bara stora, snabbgående laserskrivare.

Jag vet att jag sannolikt kan utge min tidskrift även när snålblåsten blir som bittrast, och jag vet hur jag smart kan hålla nere mina utgifter. Men jag misstänker att andra gärna vill hålla sig kvar på redan utstakade stigar, även om de börjar bli oframkomliga. Och jag tror tyvärr inte att man kan hoppas på särskilt mycket bättre statligt stöd i framtiden. Guldruschen är slut.

Men hör av sig de som vill. I slutet av februari trycker jag en ny omgång Minotauren-omslag (fyrfärg, papper 200 g, glättat). Hoppar du på tåget har du några tusenlappar att spara.

Innan sommaren trycker jag också en omgång bokomslag: fyrfärg, standardtjocklek, laminat. Det tåget väntar också på den som vill med.

Man kan se det som en försiktig början. Samarbetet skulle vi alla tjäna på, även om vi bara blir några stycken.


Publicerad: 2004-02-10

Köp Minotauren (Nedlagd)
Läs mer om Minotauren (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Minotauren (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA