Välkommen till djungeln

SVERIGES MUSIKTIDSKRIFTER

Det finns ett verkligt brett utbud av musiktidskrifter i Sverige även om en del genrer såklart är bättre bevakade än andra. Det är svårt att säga när behovet är fyllt för hur kan man egentligen undersöka efterfrågan? Det kan vara svårt att hitta den tidskrift som behandlar just den musik man själv lyssnar på, även om att det finns just en sådan tidskrift. Små tidskrifter är dåligt distribuerade och marknadsförda. Vidare vågar jag påstå att det finns fler tidskrifter än vad efterfrågan kräver, framförallt på nätet. I grund och botten är det musikjournalisterna som är de mest intresserade. Men visst är det ett positivt fenomen att det går att starta en egen tidskrift om man inte gått på journalisthögskolan och har drömmar om att göra karriär på DN.

Trots utbudet finns det artister som aldrig nämns i svensk musikpress. Många som lyssnar exempelvis på soul, nyare jazz, reggae eller house är tvungna att läsa utländska specialtidskrifter för att få sitt område mer heltäckande bevakat, kommenterat och behandlat. För att överblicka det svenska utbudet gick jag igenom och jämförde ett antal musiktidskrifter inom grupperna medlemstidskrifter, traditionella tidskrifter och nättidskrifter.

Medlemstidskrifter
Det ligger naturligtvis en viss problematik i att jämföra medlemstidningar med självständiga tidningar. Medlemstidskrifterna har inget behov av att locka nya prenumeranter och det är därför naturligt att ingen av de fyra som jag har med här har satsat någon större ekonomi eller energi på sitt utseende. Läsbarheten blir naturligtvis försummad på det sättet, men antagligen är medlemmarna så pass intresserade från början att de inte sviker sin organisation och tidskrift för den skull.

En annan sak jag tycker utmärker medlemstidskrifterna är att de verkar ha bra koll på sina läsare, och ett stort intresse av dessa. De här skribenterna är de enda jag sett som inte verkar ha de minsta tendenser att skriva för sin egen skull om sina egna intressen. Tidskrifterna är till för sina läsare, det är väldigt tydligt och det blev en positiv överraskning när jag läste igenom tidningarna som såg så tråkiga ut på utsidan. Visst, det är inget sprudlande, målande språk som används och texterna är inte så spännande för en utomstående men det är fint att se hur mycket man ändå kan göra inom de ramar som finns för medlemstidskrifter. Orgelforum (Svenska Orgelsällskapet) handlar om orgelkonsten och innehåller nyheter, debatter och historiska reportage inom ämnet. Gitarr och Luta (Svenska Gitarr och Lutasällskapet) har förutom dessa ingredienser även noter med i tidningen.

Det är svårt att säga om medlemstidskrifternas texter bör räknas som musikjournalistik eftersom de inte innehåller något i recensionsväg eller analyser av musiken som sådan utan mest förhållandena runt omkring. Kanske har de en egen liten genre inom journalistiken? Kyrkomusikernas Tidning (Kyrkomusikernas Riksförbund) befattar sig exempelvis inte enbart med musik utan även med kristna frågor och fenomen. Det ser jag också som ett tecken på inställningen att det som kan tänkas intressera läsaren ska finnas med, oavsett om det hör till saken eller ej. Trosfrågor berör säkerligen kyrkomusiker även om de inte har med själva musicerandet att göra. Rumba (Riksförbundet för Unga Musikanter) bevakar villkoren för medlemmarna genom att exempelvis göra reportage om kommuners nedläggningar av musikskolor. Annars är en förenande länk hos dessa tidskrifter att de vill inspirera till fortsatt aktivitet inom musiken genom sina reportage. Det finns en klar mission bakom tidningarna trots att de antagligen inte har tillnärmelsevis lika stora resurser som de större musiktidskrifterna.

Traditionella musiktidskrifter
I mina genomgångar av OJ och Jefferson slogs jag av ungefär samma saker. OrkesterJournalen - Om Jazz fyllde 70 år 2003 och nog märks det. Mest handlar tidningen om gamla artister som släpper nytt, eller döda artister som släpper nyutgåvor. Ett par spalter handlar om yngre artister som till exempel Stacey Kent och Oddjob men varför tar ingen upp nujazz? Detta är ett av de problem som OJ och Jefferson delar. När det finns en massa innovativ ny jazz förstår jag inte varför man inte belyser detta. Särskilt då den trogna läsarskara borde glesna ut av naturliga skäl borde de ha ett intresse av att föryngra läsarskaran. När yngre artister nämns handlar det nästan enbart om vokaljazz, lite i förbifarten, och de recenseras med samma synsätt och föråldrade språk som de ”gamla godingarna”. OJ verkar ha inställningen att inget av värde egentligen gjorts efter Coltrane och det är helt klart något de förlorar på. Till dess försvar måste ändå sägas att OJ till skillnad från Jefferson har riktiga skribenter som lägger ner stort engagemang i skrivandet.

Bluestidskriften Jefferson är inne på sin trettiofemte årgång och är alltså även den rejält etablerad. Det innebär stora resurser och möjligheter att i varje nummer ha med intervjuer av stora namn. Skribenterna träffar sina stora idoler på plats i USA och eftersom Jefferson är i princip ensam i Sverige om att så koncentrerat bevaka bluesscenen så har man inte direkt någon konkurrens när det gäller att få presskivor, ackrediteringar och så vidare. Man har inte alltför många återförsäljare utan förlitar sig istället på prenumerantskaran, som man kan anta består av gamla trogna fantaster som prenumererat sen starten, detta är ytterligare en gemensam nämnare mellan OJ och Jefferson. Blues är ju inte direkt någon stor genre i Sverige idag, och Jefferson lägger också tyngdvikten på tiden som har varit. De flesta reportagen handlar om artister som verkade under 60-talet. För att inte enbart vara bakåtsträvare skriver de då och då om ny musik också, och då blir det oftast de närbesläktade genrerna soul och jazz som berörs.

Även skribenterna har med största sannolikhet hängt med sen tidningen startade, i alla fall om redaktören har för vana att överhuvudtaget läsa igenom det som ska ges ut. Jag har svårt att tänka mig att någon av dem skulle få sina texter utgivna av någon annan anledning än att de är gamla bekanta. Ingen kan ta engagemanget ifrån dessa textförfattare, vilket är viktigt. Men jag undrar hur redaktören står ut med alla dessa tempusfel, syftningsfel och stakiga meningar. Har de här människorna läst svenska ens på grundskolenivå? Det är fruktansvärt jobbigt att läsa igenom sådana här texter. Eftersom Jeffersons läsare är av den hängivna typen och genuint intresserade så står de väl ut av den anledningen. Men tillhör man inte läsekretsen utan börjar läsa utan förvarning så är det här väldigt irriterande. I de längre artiklarna och reportagen är det de extremt korta meningarna som gör att det blir omöjligt att koncentrera sig på innehållet. Tempusbrotten är genomgående i princip i hela tidningen, och man undrar varför skribenterna, om det nu är så svårt att skilja på nutid och dåtid, inte bara väljer att skriva allt i presens. Då kan man tänka sig att det skulle bli en uppyftning och kanske lite mer engagerande texter. Skivrecensionerna är väldigt varierande. Vissa är förbluffande korta och ofta har man ingen aning om hur skivorna låter när man läst recensionen. De enda antydningarna till glädje över musiken ebbar ut i jobbiga klichéer. Det är inte journalister som skriver i Jefferson, det är musiklyssnare som säkert brinner för lyssnandet men inte anstränger sig det minsta vid formulerandet. Det är väldigt synd, och tyvärr innebär även det att de ambitioner som Jefferson uttalar om att så småningom bli en yngre och mer framåtblickande tidskrift är totalt fördömda.

När tidskriften Gidappa!, som förutom hiphop hade en ambitiös och kvalitetsfylld bevakning av bland annat jazz, nu gett ut sitt sista nummer kommer det att märkas. Kvar i området är tidskriften Lira. Lira handlar om jazz, folk- och världsmusik. En salig blandning som ändå känns naturlig i tidningen och det är en sant intressant bredd. Texterna är engagerande, man vill verkligen höra allting man läser om. Här har andra tidskrifter mycket att lära vad gäller att förena engagemang och glöd med skrivarkonst. Det förvånar mig inte att de utnämndes till årets kulturtidskrift 2001. Formen är också spännande och originell och jag måste säga att Lira helt klart var den tidskrift som överraskade mig mest positivt under arbetet med den här sammanställningen.

Nutida Musik/Tritonus behandlar modern konstmusik i alla dess former. Det är ett väldigt seriöst och proffsigt jobb som görs, både formen och språket är snyggt och behagligt. NM/T är svartvit med en dekorfärg och denna läggs som tonplatta på alla bilder vilket ger ett enhetligt intryck. Det känns som att man visar respekt för sin musik när man anstränger sig lite för att visa upp den på ett fint sätt såsom Nutida Musik gör. På nätet driver man tidskriften Tritonus som är fristående från papperstidskriften.

De största tidskrifterna som nämns i den här artikeln är utan tvekan Groove och Sonic. Den sistnämnda utger sig också för att vara en ofantligt bred tidskrift. Och visst innefattar den mycket, men nog finns det mer musik än indie, indie, indie, hiphop och överjordssoul? Allt är i princip ny musik och det som bevakas är också det som överhuvudtaget märks mest just nu. Jag får känslan att Sonic väljer hypen framför allt, oavsett vad denna må ha för kvalitet. Men det här beror naturligtvis på att redaktionen skriver om det de gillar och det känns ju som en alltigenom bra grej. Och visst är det skönt att slippa musiksnobberi. Sonic ger också prov på en riktigt bra journalistik jämfört med många andra av tidningarna som jag tagit med i den här jämförelsen. Den medföljande CD:n är ett generöst inslag i varje nummer som kanske kan få öppensinnade personer att upptäcka ny musik. Formen är påkostad och också väldigt lyckad, Sonic som är en relativt ung tidskrift skulle knappast ha kunnat bli lika framgångsrik utan sin enhetliga estetik som bidrar till den etablerade känslan.

Groove är en gratistiding som med sin upplaga på 75.000 ex säger sig vara Sveriges största musiktidning. Den bevakar aktuell och trendig musik och liknar på så sätt Sonic en hel del. Dock har Groove mer uteslutande MTV-musik och inte tillnärmelsevis lika bra layout. Vilket ju visserligen är lätt att förklara med den naturliga svårigheten att lägga ut pengar på att exempelvis ha ett snyggt papper för en gratistidning. En medveten form på lågbudgetpapper tycks vara gratistidningarnas hårda öde. Man har också långt kvar till Sonics överlägsna journalistik.

Tjock och omfattande är hårdrockstidningen Close-Up. Troligen väldigt intressant för den dedikerade lyssnaren även om jag hört rykten om att ärkekonkurrenten Sweden Rock (som jag dock själv inte läst) är mer saklig. Layouten är genomjobbad och stämmer ihop med genren men både formen och språket i texterna känns väldigt imagemedvetna och skriker ut ”titta vad vi är häftiga” så att det blir skrattretande. Det hade varit skönt om man hade sluppit knutna armar och gravallvar i rocksammanhang för en gångs skull. Få människor tycks ha så lite självironi som machokillarna i Close-Up-redaktionen, och på så sätt lyckas de verkligen bekräfta alla mina fördomar om hårdrockare.

Zero Music Magazine behandlar electro-, synth och rockmusik och finns även på nätet där de uppdaterar dagligen med nyheter och recensioner. De genrer som innefattas betraktar jag som väldigt trendiga och stora just nu i och med åttiotalets revival i såväl mode som musik och film, men Zeros redaktion verkar ha en annan uppfattning. Den bild de har av musiken finner jag väldigt glorifierande, då de verkar se sig själva och de artister som nämns som underjordens fackelbärare. Jag frågar mig efter att ha läst igenom tidningen om allt som inte är mass-ful-kultur verkligen är alternativt? Däremot tror jag att Zero fyller en funktion när de specialiserar sig på musik som många gillar, och samtidigt är så pass omfattande.

Zero har valt att jobba halvt i svartvitt och halvt i färg. Detta kan förstås utifrån kostnadsskäl. Men tyvärr ser det tråkigt ut med alla gråa tonplattor och även typsnitten lyckas förstärka det intrycket, även om de troligen är valda för att passa den stil som hör till musiken.

Nättidskrifter
Förutom det nämnda undantaget Tritonus är alla nättidskrifter jag valt att ta med specialiserade på någon form av populärmusik. Eftersom Internet är ett ungt medium har det också unga entreprenörer och det är väl åtminstone ett skäl till detta. Det är vanliga människor som startar upp nättidskrifterna på sin fritid, det är knappast någon som försörjer sig på dem. Det ideella arbetet av amatörer varierar naturligtvis i kvalitet men är överlag ändå förvånansvärt bra. Det ryms mycket idealism hos alla drömmande gratisskribenter på nättidskrifterna och det är något som lyser igenom på ett positivt sätt nästan överallt. Att vem som helst kan starta en nättidskrift gör också att alla tidskrifter kan få väldigt egna karaktärer och utbudet blir väldigt spännande. En del utnyttjar denna frihet mer och andra mindre.

Sveriges helt klart största musiktidning på nätet som dock blivit mer av en klubbtidning heter bomben. Ungefär samma människor som brukade skriva om musik på bomben har istället startat The Cricket som handlar om popmusik. Ändå måste bomben nämnas då den helt klart gjort avtryck i djungeln av musiktidskrifter på nätet och inte minst gjort gästboksskrivandet till en livsstil. Ungefär samma läsare som Bomben och The Cricket lockat till sig lär också läsa Twisterella och Revolution #9. Men när jag läser den sortens journalistik som dominerar på Twisterella har jag väldigt svårt att förstå den. Vad jag förstår har Twisterella ett gott anseende i indievärlden så det är väl något där jag aldrig kan begripa mig på helt enkelt. Revolution #9 är syster till Twisterella men kanske aningens mindre pretentiös. Metica handlar om all möjlig pop och rock och känns mer saklig och mindre intresserad av att verka svår än de visserligen mer nischade nyss nämnda två poptidskrifterna.

Bomben är den enda nättidningen jag tagit med här som jag räknar som riktigt etablerad, men en annan som är stor, relativt gammal och har många besökare är Release. Release var en gång i tiden en papperstidskrift men har övergått till att bli en internationell musiktidskrift på nätet. Och en mycket välbesökt sådan, besökarrekordet ligger på 31 000 träffar på en vecka. Release handlar om vad de själva kallar ”alternativmusik”, vilket i huvudsak innebär rockmusik i alla dess former.

Något som jag tydligt har märkt under granskningen av alla de här musiktidskrifterna är att många som skriver om hårdrock, metal eller liknande genrer betraktar sin favoritmusik som djupt förtryckt och inte alls uppmärksammad i de stora medierna (detta är tydligen något man vill eftersträva, trots att man medverkar i skapandet av en specialiserad tidskrift). I det avseendet är det ju verkligen bra att dessa kan starta en nättidskrift istället för att bara sitta och gro bitterhet. Och det är det också flera som har gjort. Agonyzone och Tartarean Desire är exempel på det. Båda dessa är väldigt flitiga med uppdateringar av nyheter och recensioner och båda har många läsare, den sistnämnda som är på engelska når ut till besökare från över 80 länder.

Hooy har ambitionen att vara till för alla smaker och bevaka alla scener, detta via ett stort gäng fritidsskribenter. En bra idé, och de många skribenterna gör att sidan uppdateras ofta. Webbtidskriften Musiklandet har löst ungefär samma ambition genom att upprätta lokalkontor över hela Sverige och på detta sätt upprätthålla en heltäckande bevakning av musik över hela landet. Man kan tro att det beror på en specialisering på svensk musik, men icke. Musiklandet skriver inte mer om svenskt än någon annan tidning. Tyvärr är det bestående intrycket av denna breda musiktidning tråkiga texter och många banners. Det är mycket lättande att efter Musiklandet gå in på sunkit. Sunkit är den absoluta motsatsen till Musiklandet. Sunkit är utan tvekan Sveriges märkligaste nättidskrift. Jag försöker förstå vad för sorts musik sunkit inriktar sig på men den enda röda tråd jag ser är att det verkar skrivas rätt mycket om gamla svenska vinyler från 70-talet, av den sort som brukar dominera alla femkronorsbackar, på sunkit. Så långt från inskränkthet och allvarlig finkultur man kan komma alltså, och hur roligt och avslappnat som helst.

Soul Nation skriver om soul, hiphop och r&b. Detta genom nyheter, intervjuer, artiklar, recensioner och då och då en mp3a. Flitiga läsare kommenterar och diskuterar livligt under texterna. Uppdateringarna har kommit av sig under senare tid men tidskriften kommer garanterat komma igen och åter bli viktig inom genren. Helt dominerande inom sitt lilla område är Svensk Underjord. Som namnet uttalar är SvU ett nätmagasin om svensk hiphop. Då SvU specialiserat sig på en så liten genre lyckas de vara väldigt heltäckande och skriva om de flesta tendenser och aktualiteter inom ämnet. Det är också bra klass på alla texter och för både utövare och fans är Svensk Underjord verkligen oumbärlig. För att aktivera läsarna har man även ett forum och en ”battlezone” där rappare kan battla med skrivna texter.

Det ligger naturligtvis många svårigheter i att göra en så bra tidskrift som man vill. Hos medlemstidskrifterna märktes det här tydligt då det var den grafiska formen som blev lidande i brist på pengar. Samma sak hos Groove, den enda gratistidningen som jag har granskat. Nättidskrifterna har det på så vis enklare eftersom de inte har samma utgifter (men samtidigt i princip aldrig heller några inkomster). Svårast är det ju för tidskrifter som har en liten målgrupp, men jag tycker att Lira är beviset på att man kan lyckas ändå.

Bäst var de tidskrifter som verkligen ansträngde sig för att materialet skulle vara av hög kvalitet, såväl text- som layoutmässigt. Hos en del tidskrifter, kanske mest på nätet, fick jag känslan av att utsidan var väldigt viktig medan innehållet var mer till för att matcha den snygga utsidan än att verkligen ge en saklig bevakning av musik. De skillnader som jag först såg mellan nättidskrifterna och de tryckta var att nättidskrifterna hade ett trängre spektrum av genrer representerade. En annan allmän skillnad är att skribenterna aldrig får betalt när de skriver på nätet vilket gör att det är okända unga skribenter utan utbildning som får chansen att göra sin röst hörd och det är väldigt eldsjälade människor som driver nättidskrifterna. Samtidigt är det svårt att mäta sig som nättidskrift med den tryckta tidskriftens pondus och läsbarhet. De tjänar helt enkelt olika syften och läsgrupper. Flera av nättidskrifterna hade reklambanners för varandra på sidorna, man samarbetade genom att länka till varandra. Detta är något som inte finns i de tryckta musiktidskrifterna, jag såg inte en enda utbytesannons utan de annonser som var i tidningarna var oftast för olika butiker (exempelvis skivbutiker). Kanske beror det på att nättidskrifterna inte behöver vara rädda för konkurrens på samma sätt. Börjar jag läsa en viss nättidning betyder det inte att jag slutar läsa en annan, men det kan vara svårt för många att ha råd att läsa flera tryckta tidskrifter samtidigt. Detta är ju verkligen en fördel som nättidskrifterna har och bannrarna kan nog locka många läsare. Ändå blir de sidor som inte har någon reklam alls mycket skönare att läsa och ger i allmänhet ett lugnare intryck.

Alva Dahl,
skribent Soul Nation, praktikant tidskrift.nu

Dessa tidskrifter har jag granskat i artikeln:
Medlemstidskrifter:
Orgelforum
Kyrkomusikernas Tidning
Gitarr och Luta
Rumba
Traditionella musiktidskrifter:
Orkesterjournalen
Jefferson
LIRA
NM/T
Sonic
Groove
Close-Up
Zero Music Magazine
Nättidskrifter:
Tritonus
Bomben
The Cricket
Twisterella
Revolution #9
Metica
Release
Agonyzone
Tartarean Desire
Hooy
Musiklandet
Sunkit
Soul Nation
Svensk Underjord

Publicerad: 2004-02-03