Om att återupprätta det kvinnliga
Ur CONIUNCTIO nr 1/04
"Hos en man representerar en positiv anima livets magi." (M-L v. Franz, s.136)
På bilden är det Pettson som får uppleva ett magiskt ögonblick när hans lekfulla katt Findus tar ledningen. Lägg märke till vem det är som måste trampa på!
Bild: Sven Nordqvist.
Smyger det sig in en katt ibland i dina drömmar? - Är du kvinna? I så fall kan du kanske, i likhet med mig fundera på detta: ”Katter förekommer ofta i drömmar hos osjälvständiga kvinnor som är hundlikt bundna vid man och barn. Som analytiker är det i så fall väl att betona kattens natur: den går sin egen väg, för den vet vad den vill.” Kanske något binder dig, och katten vill visa var din individuella väg går? -Är du man?
”Så har vi brodern med hunden. Motivet kan tolkas som att den hundlika gemenskapen innebär ett slags blind, okritisk trohet /…/ mot gamla hävdvunna, konventionella principer.” Katten i drömmen visar kanske att det skulle behövas lite mera ”klös” och personlig frihet? Och sedan har vi ju våra projektioner, på det egna och det andra könet, och våra inre eller yttre anima/animus-gestalter också, dem som vi kunde bli mera medvetna om…
Det är många reflektioner i den stilen man stimuleras till, många formuleringar man stannar upp vid, när man läser
Katten i saga och verklighet, som är en efterlängtad fortsättning på Marie-Louise von Franz’ sagotolkningar i t ex
Sökandet efter Självet och
Skuggan och det onda i sagan. Här tar hon sig an en rätt så solkig och skrovlig rumänsk saga,
Katten1 - hafsigt (eller naivt) ihopsatt av loppisfynd härifrån och därifrån, i en salig blandning av högt och lågt. Och innan man vet ordet av har hon fått den oansenliga sagan att skimra i alla sina fasetter. Det visar sig då att den är en högst uppslagsrik ledtråd till en aktuell frågeställning: det kvinnligas rätta plats i samhället och själslivet.
Ett lika stort förvandlingsnummer (förnyelsenummer) utsätts den jungianska tolkningsmodellen för. Också när läsarens tankar frestas att lättjefullt följa banor som: …och där har vi hans skugga …och där har vi anima …och där kommer ju en glimt av Självet… påminner Marie-Louise von Franz om att det är viktigt att vi motverkar denna ”medvetandets försvarsstrategi”, så att vi inte alltför raskt halar fram terminologins gummistämpel och avfärdar det levande uttrycket i drömmar, sagor och myter. Hon föregår här verkligen med gott exempel och visar hur fräscht det hela kan träda fram i det jungianska perspektivet.
Och själva sagan handlar om en bokstavligt magisk förvandling! En prinsessa förtrollas till katt och blir så småningom drottning, nu i människogestalt igen. Marie-Louise von Franz vaskar fram att sagan går ut på att återge den feminina principen dess forna lyster, men inte i dess gamla infattning, utan i en ny, mera livskraftig. I denna saga sänder nämligen en barnlös kejsare ut sin kejsarinna på en sjöfärd med order om att inte komma hem förrän hon är gravid. Under färden stjäl kejsarinnan gyllene äpplen i Jungfru Marias trädgård och upptäcker att hon är havande och återvänder. Maria straffar kejsarinnan för stölden genom att förvandla dottern till katt på hennes sjuttonårsdag. I ett annat kejsardöme härskar en alkoholiserad kejsare utan hustru, men med tre söner. Den yngste lyckas till slut befria prinsessan genom att (motvilligt, men dock) hugga både svans och huvud av katten. Till slut regerar de tillsammans i ett nytt rike: så visar det sig att ”…deras
coniunctio är det centrala, avslutande motivet.”
Den återberättade sagan blir upptakten till en spännande sagoanalys. Men bokens titel -
Katten i saga och verklighet - är inte så lyckad. Man får ju hoppas att författarens namn ändå leder läsarna rätt! I original heter boken, en smula mera adekvat,
The Cat – A Tale of Feminine Redemption. Det ska villigt medges att ”redemption” är notoriskt svåröversatt med sina många betydelsenyanser, t ex: friköp, utlösande, befrielse, räddning; sonande, försoning, gottgörelse; (teol:) återlösning, förlossning, frälsning; inlösen, återköp, Infriande, m m.
2 Men bokens tema ringas in mycket väl av dessa översättningsmöjligheter, t o m de teologiska bitonerna hör hit, eftersom Jungfru Maria spelar en så märklig roll. Samtidigt är det synd att den smått banaliserande svenska titeln helt missar bokens egentliga tema, för här studeras ju katten vare sig i sagorna eller i verkligheten! Vad Marie-Louise von Franz däremot har gett oss är en mycket klargörande demonstration av hur en amplifikation går till, dvs hur man med hjälp av jämförelser (i tid och rum) belyser vissa motiv eller symboler och därefter ´översätter´ dem till jungianska begrepp, och hur man i samma veva reflekterar över vad denna jämförelse- och översättningsprocess kan ge oss av insikter om själslivet.
3 Hela framställningen (amplifikationen) vägleds alltså i grund och botten av de jungianska nyckelbegreppen – just de som vi inte alltför raskt skulle hala fram. De är armeringen i betongen, men de är inte hemmet vi kan bo i, ännu mindre livet vi lever.
Tillsammans med Marie-Louise von Franz kan vi sedan gå på upptäcktsfärd i ett överflöd av kulturell rikedom. Hon arbetar nämligen med sagor utifrån tanken att de låter oss lära ”känna det kompensatoriska drömlivet hos en hel kultur.” Samtidigt håller hon sig inte bara till det sociologiska planet utan drar många paralleller till individens psykologi. Hon betraktar också sagoanalyserna som en nödvändig grogrund för det terapeutiska arbetet. Dyker det upp arketypiska drömmar hos en patient i jungiansk analys är det ett gyllene tillfälle till helande, som analytikern inte gärna får förbise, trots att drömmaren kanske själv tar lätt på saken, påpekar hon. Genom att analytikern ägnar sig åt sagotolkning och därmed bekantar sig med sagornas arketypiska material är hon eller han förberedd på att i det rätta ögonblicket kasta fram sin reaktion på en drömbild. ”Alla de tekniker man begagnar i jungiansk analys syftar egentligen till att hjälpa patienten att öppna sig för
en upplevelse av det arketypiska.”
I
Katten i saga och verklighet lägger Marie-Louise von Franz fram sin metod för sagoanalys på ett föredömligt tydligt sätt – till glädje för alla drömmare och läsare, inte bara analytiker. Hon använder sig främst av associationstekniken. När det gäller drömbilder är det drömmarens egna associationer som är utgångspunkten, när det gäller sagor handlar det om element i ett kollektivt kulturarv. Just därför kan sagorna, bättre än en individs nattdrömmar, tala till alla människor, skulle jag tro. Drömbilder kan ibland vara så privata att de bara är betydelsemättade för drömmaren själv. Precis som i analyser av drömmarna gäller det att inte vips hala fram den färdiga tolkningen, utan att lugnt börja med associationerna till sagan, för det är ju just upplevelsen av det arketypiska som har den läkande, befriande kraften, framhäver hon. Och den kraften kan man också känna inombords när man läser den här boken!
Det synsätt Marie-Louise von Franz ansluter sig till är, för att precisera lite, att folksagorna är abstraktioner,
där det omedvetnas arketypiska ”fantasigestalter … möter varandra”. Så är t. ex. sagans hjältar/hjältinnor inte mänskliga utan rent arketypiska gestalter. För den psykologiska tolkningen betyder detta att man bör försöka minnas att sagans händelser är ”väsentligen opersonliga”. Sagor liksom drömmar bör, menar hon, framför allt iakttas
möjligast objektivt och utan förutfattade meningar. Rättesnöret är därmed frågan ”Vad vill sagan Säga?”. Alltså: vad står det i själva texten?
När en individ söker större självkännedom, eller frigörelse från ett lidande, och behöver hjälp av en arketyp, t.ex. när hans drömmar eller beteende är svåra att förstå, då vill hans omedvetna göra honom uppmärksam på något
personligt och i det fallet kan det vara fruktbart, menar Marie-Louise von Franz, att fråga sig vilken medveten attityd hos denna individ som behöver förändras eller kompletteras. Men när en saga kretsar kring en viss arketyp och vi ställer frågor om dess innebörd, då bör vi minnas att sagans inslag är kompensatoriska i förhållande till den medvetna traditionen i
hela den kulturkrets där sagan berättas. En sagas klangbotten är ju det arketypiska eller det kollektivt omedvetna, den handlar inte om personerna som figurerar i den, och den handlar inte bara om mig som läser den, den handlar om
oss - om oss som bär den tradition där sagans arketypiska material är inbäddat. Inte så att arketyper är en gång för alla låsta till sitt innehåll och uttryck. Tvärtom, de utvecklas också efterhand under århundradenas lopp, men så länge de fängslar oss är de värda en närmare granskning. Folksagornas poäng är verkligen inte att vagga oss till sömns, utan de är en utmaning, en uppfordran att vakna upp och ta itu med en viktig uppgift, även om vi, som prinsen i sagan, är motvilliga.
Vad säger då
katten om oss och till oss? Enligt Marie-Louise von Franz har katten som religiös och arketypisk symbol sitt ursprung i det forna Egypten. Den har också ett ”nära samband med det femininas självständiga individualitet.” Hennes granskning visar att katten, i vår kultur, är en skuggaspekt av Jungfru Maria. Katten kompletterar Maria genom att representera ”den del av det feminina som Jungfru Maria
inte förkroppsligar, men som måste innefattas i en fullständig bild av det feminina”. Vi bör inte se detta förhållande mellan madonnan och katten(!) som en ”motsättning mellan gott och ont”, utan snarare som ett spänningsförhållande, där madonnan står för det ”opersonligt, kollektivt sublima”, medan katten står för det som är
”personligt, individuellt, livsbejakande och naturligt”. Marie-Louise von Franz menar att dessa är två poler som är typiska för det kvinnligas sfär, där det som katten står för är sådana kvinnliga drag som är bortträngda/förtryckta i vår kultur, trots att de egentligen är positiva. Det goda som måste vinnas, eller den abstraktion som står i centrum för vår saga, är alltså den feminina principen - alias Katten (dvs den förtrollade prinsessan, den blivande drottningen). Den måste räddas och få sin rättmätiga plats igen. Med dessa utgångspunkter kan Marie-Louise von Franz t.ex. undra över ”…hur det kan se ut i en civilisation, där det feminina fattas helt och hållet” eller där det satts på undantag, eller också förhindrats att leva i mänsklig gestalt. Och det är mot samma bakgrund hon gör iakttagelser som att all rörelse i vår saga ”sker genom det femininas försorg” (dvs en rastlös kejsarinnas, en häx-aktig Marias och en rådsnar Katts) och att rent ”generellt kan man se det som att mannens anima och det feminina i kvinnan är vad som förverkligar saker och ting.”
Marie-Louise von Franz framhäver att ”det omedvetnas helande process aldrig löper snörrät, utan alltid tar de mest förunderliga omvägar”. Vi ser att det är precis som med förloppet i sagan. Trots att Katten är upphovet till det mesta av dynamiken i sagan, behöver hon den yngsta prinsens hjälp för att ta sig ur förbannelsen och Det krävs många turer innan det är gjort. När Marie-Louise von Franz tar sig an dessa omvägar är det tydligt att hon finner dem både fascinerande och värdefulla i sig. Och hon får läsaren med sig. Man sträckläser gärna. Men
Katten i saga och verklighet är väl värd en långsammare omläsning också, för denna sagoanalys hör faktiskt till hennes grundligaste, och i jämförelse med en annan nyutgiven och mycket läsvärd föreläsningsserie -
Arketypiska mönster - finns här inte mycket omtagningar.
Katten i saga och verklighet är alltså en mycket lyckad uppvisning i hur man i praktiken studerar arketypiska motiv i en saga på ett ”möjligast objektivt” sätt. Dvs: det är inte möjligt att undgå ett subjektivt urval, men det går att undvika att vara alltför privat. Vi kan alltså känna igen oss i den terräng, där omvägarna ringlar fram. Marie-Louise von Franz’ amplifikation tar nämligen upp material som först och främst är intressant för oss, nutidens västerländska läsare.
Vad de som en gång berättade sagan lade in i den står inte i fokus. Det handlar ju om att
vi behöver uppleva det arketypiska. När hon guidar oss i tid och rum gör hon uppehåll vid sådana upplivande symboler/motiv som kungar och kungadömen, skepp och linnetyg, äpplen och ädelstenar, liksom Jungfru Maria och katten, men framförallt vid hjältens uppgifter – och därmed kommer vi också till den dramatiska höjdpunkten, den spännande förklaringen till uppdraget att hugga svansen och huvudet av Katten. Men själva förklaringen kan man inte avslöja på förhand, lika lite som man avslöjar ”vem som gjorde det” i en detektivroman, det måste man få läsa själv. Gör det! Läs den!
DUGER INTE JUNG?
Det finns tusentals sidor i Jungs samlade verk! Behöver man verkligen läsa något mer? Varför inte gå till källan och läsa Jung själv? Varför ägna tid åt efterföljare och uttolkare? Är det inte lite av ’second hand shop’ över det? - Mitt svar är att Marie-Louise von Franz faktiskt kommer mig känslomässigt mycket närmare än Jung gör och den självrättfärdigande tanken slår mig att hennes iakttagelse om religion och förnyelse också kan tillämpas på jungianerna och arvet från Jung. Hans rätt mångtydiga tankegångar låter sig ju inte uttömmas så lätt. Kanske är de lite som de ”arketyper som är i stigande så att säga, på väg mot ett medvetandegörande”? Också de ”väcker människans nyfikenhet och stimulerar till nya idéer. Människans spontana amplifieringsprocess uppenbarar ständigt nya drag och egenskaper hos arketypen. En dalande arketyp väcker däremot inga nya idéer; den är inte längre fruktbar och inspirerande, utan stagnerar, stelnar och sjunker slutligen undan.”
Visserligen skulle det inte finnas någon jungiansk psykologi förutan Jung själv, men skulle den bara begränsas till honom och hans skrifter, skulle den å andra sidan inte ha någon större betydelse – den skulle inte ha något
liv förutan alla de bidrag som jungianer av olika schatteringar lämnar till ´Jung-rörelsen´. Egentligen är
vad Mästaren sagt och menat inte på långt när så viktigt som det levande samtalet om frågorna vi ärvt - ett samtal där vi kan upptäcka vilken betydelse de frågorna har i våra egna liv. Att läsa (och föra ett inre samtal med) Marie-Louise von Franz är att uppliva intresset för Jungs/jungiansk psykologi i högsta grad. Som introduktör hör hon till de allra bästa. Framför allt är hon avslappnande fri från vetenskapskomplex och dessutom en mycket tillgänglig författare, som chosefritt delar med sig av sina upptäckter och sin fascination.
Katten i saga och verklighet visar tydligt att det är just amplifikationens rikedom av detaljer och de intrikata mönster detaljerna ingår i, som är upplivande: bara mot en sådan bakgrund blir de jungianska nyckelbegreppen djupt meningsfulla.
En amplifikation har ju ingen given slutpunkt och därför är det lätt att fylla på med fler och fler associationer när väl processen kommit igång. Marie-Louise von Franz sammanfattar ändå i god tid med att denna kattsaga visar att det centrala problemet i vår kultur är att den feminina principen är satt på undantag - en ensidig maskulinisering av tillvaron har lett till avhumanisering och förödelse. Att bara rätt och slätt konstatera något sådant sticker nog inte liv i någon, men när Marie-Louise von Franz pekar ut hur sagan väver fram sina bilder kring förtrollning, förvandling, förnyelse och frigörelse, och gör det så att dessa bilder börjar skimra, då kan de få ny livsenergi att strömma fram. En sådan energi kan kanske hjälpa oss (kvinnor och män) att bidra med vad vår tid, vårt samhälle och de flesta människor behöver mera av: det personliga, individuella, livsbejakande och naturliga kvinnliga inflytandet –
katten vill komma hem!
NOTER
1(eg. Zigeuner Märchen, nr 41 i MDW, 1962) Samtliga citat i denna recension är hämtade från /Katten i saga och verklighet./
2 (jfr Norstedts stora engelsk-svenska ordbok, 2.uppl., Sthlm 1993)
3 Marie-Louise von Franz skriver själv om sitt syfte med boken: ”_För att ge en idé om vad ett objektivt studium av arketypiska motiv kan lära_ oss ifråga om individens psykologi, har jag valt att tolka en rumänsk saga: /Katten. /”(s. 9, min understrykning)
Doris Norrgård
Publicerad: 2004-01-03
Köp CONIUNCTIO (Nerlagd)
Läs mer om CONIUNCTIO (Nerlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till CONIUNCTIO (Nerlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
