När allt blir till varor

ur Arbetaren nr 29/03

Denna essä var en av de fem nominerade till Kulturtidskrifternas essäpris 2003.


Han uppfattar sitt liv som helt normalt. Han lever i en ombonad småstad tillsammans med sin ständigt leende fru; hans far är visserligen död, men han har en mor och han har vänner och drömmar som alla andra. Varje morgon hälsar han tryggt på sina grannar innan han åker till kontoret. Han känner sig själv som Truman Burbank och har ingen anledning att ifrågasätta sitt liv.

Vad Truman inte vet är att miljoner teve-tittare världen över följer varje steg han tar. I själva verket är ön han bor på historiens största teve-studio, full av dolda kameror i alla vinklar och vrår. Som foster adopterades Truman av ett bolag som i trettio år spelat in den mest framgångsrika teve-serien någonsin: Truman Show, den oavbrutna direktsändningen av hur en människa lever i en omgivning av skådespelare och kulisser. Vinsterna är enorma. Genom att sälja reklamplats till företag som placerar ut sina produkter överallt i Trumans liv håvar filmbolaget in intäkter motsvarande ett helt lands BNP.

Endast ett är äkta i Trumans värld: han själv. Det är tillräckligt för att han till sist ska ta sig ur illusionen. Han drabbas av smygande aningar om att allting runt honom är falskt. En känsla säger honom att människor rör sig i bestämda mönster och att han själv på något sätt styrs utifrån; plötsligt märker han att hans fru håller upp kaffe och pratar med blicken in i väggen om hur gott det smakar. När han försöker lämna ön är det alltid något som ställer sig i hans väg. "Har du någon gång fått känslan av att ditt liv är iscensatt"?, frågar han sin bäste vän med panik i rösten.

Hittills har Truman puttats fram som en kula genom livet av en okänd, främmande makt - han är en vara som produceras och konsumeras - men när han en gång gjort sin upptäckt är showen dömd att rämna. Den totala kontrollen är tunn som ett papper. En sen kväll smiter Truman undan kamerans blick. Han kastar loss från ön i en liten segelbåt, seglar ut på havet och törnar in i studioväggen. Där finner han porten och kliver ut i ett svart mörker - den okända yttervärlden. För första gången kan han skapa sig själv.

*

Peter Weirs film Truman Show från 1998 är en allegori över den totala reifikationen. Det finns ord som är stora som hus eller rentav städer: man kan gå runt i dem, lära sig förstå hur de olika delarna hänger ihop och imponeras av hur mycket som ryms därinne. "Reifikation" är just ett sådant ord. Det byggdes ut till grandios marxistisk teori av Georg Lukács i Historia och klassmedvetande från 1924, en dunkel och mystisk essäsamling - så nära en marxismens kabbala man kan komma - som länge inspirerade generationer av radikala tänkare. Men på senare tid har reifikationsteorin fallit ur bruk. I Reification - Or, The Anxiety of Late Capitalism beklagar Timothy Bewes dess öde och gör allt för att öppna upp ordet igen. Det är väl värt att vistas i det, menar han. Det kan säga oss mer om vår tid än kanske något annat ord.

Reifikation är den process som gör relationer mellan människor till relationer mellan varor. Allt sedan kapitalismen steg in i historien har den andats och levt genom att förvandla människor, deras skapelser, funktioner och behov till varor som köps och säljs på en marknad. Det började med arbetskraften. I förkapitalistiska samhällen, så länge människor ägde sin jord och sina redskap, var arbetet en integrerad del av livet, men när produktionsmedlen togs ifrån dem blev förmågan att arbeta människors enda egendom. För att få pengar till sitt dagliga bröd tvingas arbetaren under kapitalismen att, med Lukács ord, göra sin arbetskraft till "ett objekt som han säljer på marknaden". Men därmed förlorar människan en stor del av sig själv. När hennes arbete läggs i kapitalistens händer "fogas hon in i ett mekaniskt system" - arbetsprocessen - "som hon konfronteras med i fullbordat skick och som fungerar fullkomligt oberoende av henne och vars lagar hon viljelöst måste följa." Arbetet pågår utanför henne, det är påtvingat och tillägnas av någon annan. Själva hennes livsaktivitet framstår som något främmande.

Detta - att arbetskraften förvandlas till en vara - är syndafallet i reifikationsteorin. Hädanefter är ingenting förbjudet. Allt kan genomgå samma metamorfos. Exemplen på relationer, funktioner och behov som under kapitalismens lopp omvandlats till varor är oändligt många; Bewes nämner boendet. Denna enkla mänskliga praktik har i kapitalismen omvandlats till en produkt som man investerar snarare än lever i. Porr är ett annat, närmast övertydligt exempel. Här har den mest intima sociala relationen ryckts ut ur sin autentiska väv: istället för ett möte med en annan människa hud mot hud och andedräkt mot andedräkt blir sexualiteten ett förhållande till ett ting, dött, tomt och främmande. Så går det varje gång. När en relation mellan människor förbyts i en relation mellan ting försvinner äktheten, ömsesidigheten och framför allt den oförmedlade intimiteten mellan jaget och världen. Långsamt sjunker den till en oförstörd kontinent på historiens botten.

Men detta är inte det enda reifikationen har i beredskap för människan. När hennes sociala relationer blir till relationer mellan ting börjar tingen styra henne, trots att det är hon själv som skapat dem. För att illustrera denna omkastning drog Marx en berömd parallell till primitiva religioners dyrkan av fetischer, av föremål som tillverkats av människor men som tros besitta gudomliga krafter: "Här framträder den mänskliga hjärnans egna produkter såsom självständiga gestalter, som begåvats med eget liv och står i relation till varandra och till människorna. På samma sätt är det i varuvärlden med den mänskliga handens produkter." Varufetischismen går igen överallt i det kapitalistiska samhället. När arbetsprodukterna byts mot varandra på marknaden börjar de leva av sig själva, utvecklar sina egna lagar och tar makten över de människor som egentligen är deras skapare. Kapitalets värden - från likvida medel till fabriksbyggnader - är alla frukter av levande människors arbete, men de sätter sig över och regerar dem som en främmande kraft. Den som vill ha någonstans att bo blir hänvisad till den plats som bostadsmarknaden utser. Sexualvanor infiltreras allt mer av föreställningar som påförs utifrån, från pornografin. Tingvärlden behärskar människan - inte tvärtom.

Det får förödande effekter på hur människan ser på världen. Ting är låsta i sig själva; frusna, täta och livlösa som stenar. De lyder naturlagarna. När de sociala relationerna dras in i reifikationens malström kommer därmed själva samhällslivet att framstå som något lagbundet. Det förefaller lika omöjligt att rubba som stjärnornas rörelser, eftersom det nu består av ting som står i vissa utbytesförhållanden till varandra. Världen förefaller uppbyggd av eviga, oföränderliga fakta. Allt måste vara som det är.

*

Här når reifikationen sin slutpunkt. Den börjar i den konkreta process där relationer blir till marknadsvaror och sjunker sedan under kapitalismens lopp "allt djupare, alltmera ödesdigert in i människornas medvetande", som Lukács uttrycker det. Hos honom manifesterar sig reifikationen på tusen och ett sätt - hans bok är ett vindlande uppslagsverk över "reifierat tänkande" - men de förenas av en gemensam nämnare. Alla reifikationens uttryck karaktäriseras, säger Lukács med en terminologi som lånats från Hegel, av att subjekt skiljs från objekt. Splittringen inträder i världen när arbetskraften blir en vara och fortskrider sedan genom att subjekten blir främmande inför objekten, styrda av dem och uppgivna inför deras värld.

Det socialistiska projektet syftar således till helande och försoning. Hos Lukács handlar all revolutionär verksamhet om att subjekt och objekt - människan och hennes värld - ska bli ett igen. Denna befrielse från reifikationen går åt motsatt håll, i en omvänd logisk sekvens. Den börjar med insikten om att världen skulle kunna vara annorlunda än den är. För den människa som tagit för givet att hon lever i den äkta, enda möjliga världen är detta en skakande upptäckt, och den fyller henne med vrede. Varje revolution har fötts i sådana ögonblick.

För Timothy Bewes är därför just detta reifikationsteorins kärna: den insisterar alltid på att det finns en värld bortom den synliga. Härifrån rör han sig sedan mot en syntes mellan marxism och religion. Reifikationsteorin har av sina kritiker alltid anklagats för att vara en förklädd religiös berättelse, men Bewes säger det öppet och stolt: marxismen och religionen - närmare bestämt kristendomen - slåss på samma barrikad. Marxismen har Utopin, kristendomen Paradiset. Tillsammans är de det perfekta motgiftet i en värld som vill få oss att tro att saker och ting måste förbli som de är.

Detta enkla argument - att både marxismen och kristendomen tror på något annat, mer rättvist än det som existerar och därför är allierade i kampen mot reifikationen - tuggar Bewes boken igenom som en sötsak han inte vill svälja. Men det är alltför simpelt. Han blundar för att tron på ett liv efter detta genom historien har fått människor att böja sig inför det som är på jorden, snarare än att inspirera dem till revolt. Paradiset är just en fetisch, en produkt av människans hjärnverksamhet som sedan vänds emot henne i de religiösa institutionernas maktutövning. Klyftan mellan subjekt och objekt reproduceras bara med ett mer glimrande sken. Det goda livet förläggs till en plats utanför det liv människan lever här och nu. Det hindrar dock inte att socialistiska och religiösa krafter kan hamna på samma sida av barrikaden. Tron på ett liv efter detta och den religiöst motiverade motviljan mot kapitalismens förfalskning av människan kan leda till positioner där de möts - på det finns förvisso många exempel.

Men i allmänhet återskapar alltså Paradiset snarare än löser reifikationens problem. Det gäller också den mättade Utopin: även den är en mall som påförs människan, färdig och uppgjord på förhand. Subjekt och objekt smälter ihop först när människan själv skapar sin värld och skapar sig själv genom att skapa sin värld. Resultatet av en sådan process måste vara obestämt. Om det följer ett fastspikat recept kommer det inte inifrån och är inte äkta. Socialismen handlar sålunda inte om politiskt innehåll, utan om en form där människor fritt kan gestalta sina liv. Efter den ursprungliga upptäckten fortsätter vägen dit med att människor laddar ur tingen på deras magiska kraft och, rent konkret, tar kontrollen över olika marknader. Försöken att reglera dem övergår sedan logiskt till en planerad ekonomi, där de sociala relationerna helt lyfts ut ur varuutbytets kraftfält. Arbetskraften är inte längre en vara som säljs till en främmande kapitalist. Medan samhället under kapitalismen utgjorts av okontrollerbara relationer mellan ting upplöses det nu i medvetna processer, i ett flöde av fritt valda beslut, och relationerna återfår sin sanna karaktär: de blir till möten mellan människor.

Reifikationens absoluta negation är följaktligen arbetarrådet. Lukács talade om en "vardagslivets demokrati", och även om han själv föll för leninismens sirensånger är det uppenbart att reifikationsteorin pulserar av ett demokratiskt patos. Det är i rådet som de arbetande människorna kan skapa sin värld och sig själva. Medan kapitalismen ser ett enda mål för produktionen - profit - står det arbetarrådet fritt att välja mellan en uppsättning mål som mycket väl kan råka i konflikt med varandra: maximal lön, minimal arbetstid, så bra arbetsmiljö eller så hög produktivitet som möjligt. Själva poängen är inte vad människorna väljer, utan att de står fria att göra det - att de skapar sina liv utifrån sin egen föreställning.

Socialismen är den okända yttervärlden på andra sidan reifikationens vägg. Från början är den svart.

*

Som bekant har dock inget kliv tagits dit ut. Genom globaliseringen förverkligar istället kapitalismen den totala reifikationen. Detta stadium förutspåddes av Lukács i några dystopiska skisser på de sista sidorna i Historia och klassmedvetande, och har enligt Bewes nu inträtt. Allt blir varor. Vatten, elektricitet, radio, teve, omsorg, vård, säkerhet, utbildning, ålderdom - den privatiseringsvåg som sveper över nationsgränserna och sköljer bort staterna från ekonomin utgör ett kvalitativt språng i reifikationen. Uppköp, sponsring och patent strömmar in i kultur, sport, gener och andra tills nyligen fredade zoner. Detta är reifikationen i dess mest grundläggande materiella aspekt, men Bewes synar den inte närmare: han är mer kulturteoretiker än ekonom och skriver hellre om Kirkegaard eller den katolska nattvarden.

Istället är Naomi Klein den totala reifikationens mest konreta analytiker. Den värld hon målar upp i No Logo är lika artificiell som Trumans. I detalj visar hon hur livet nu formligen genomdränks inte bara av varor, utan än mer av vår tids mest dyrkade fetischer: varumärkena. Den reklam som snidar fram deras profiler "tränger in i minsta skrymsle"; den sätter sig på bänkar i nationalparker, på allmänna toaletter, på gatornas asfalt, i skolmatsalar och musikfestivaler och rentav som tatueringar på människokroppen. Varumärket - Nike, Marlboro, Disney - uppträder inte längre som en specifik produkt, utan som "ett sätt att leva". I bästa fall kan det förse sina konsumenter med allt från kläder till underhållning och semestrar så att "man kan leva hela sitt liv i det". Disney har följdriktigt låtit uppföra en egen amerikansk småstad. Det är en extrem symbol för en generell tendens i den globaliserade kapitalismen: att "själva idén om ett icke varumärkt utrymme" försvinner .

Basen i globaliseringen är alltså den högst materiella process där allt innesluts i varuvärlden. Överbyggnaden kommer automatiskt: världen förefaller opåverkbar. Reifikationsteorins förklaringskraft ligger inte minst just här, i förmågan att dra ett rakt streck från en enkelt avläsbar materiell process till en hel tankevärld. Aldrig har det politiska tänkandet varit så reifierat som i globaliseringen. "Den enda vägens politik", med sina nödvändiga skattesänkningar och utgiftstak, säger oss att vi inget kan göra inför marknadernas naturkrafter.

Men vi får välja elbolag. Vi erbjuds valfriheten att välja vilka varor vi vill leva med. Naomi Klein talar om "denna underliga dubbelhet som yttrar sig i å ena sidan ett överflödande rikt utbud av varor att välja mellan och å andra sidan nya orwellska begränsningar av kulturutbudet och av det offentliga rummet". Hos Lukács återfinns samma tema: kapitalismens lagar kan "utnyttjas av individen till hans egen fördel", men det är omöjligt för individen att "utöva ett modifierande inflytande över dem". Denna paradoxala utveckling är ett av reifikationens främsta uttryck. De sammanhang där människan får vara aktivt subjekt krymper till betydelselös futtighet, samtidigt som hon blir ett allt mer vanmäktigt objekt för samhället som totalitet. I globaliseringen är hon ett passivt rö för de ekonomiska vindarna och - framför allt - omedveten om hur de rör sig.

Men globaliseringens kniptänger och korsetter runt politiken är ingen inbillning. Globaliseringen är varken ett tankefoster eller en "maktlöshetssjuka", som vissa inom vänstern vill ha det till. Det är verkligen så att kapitalets nya möjlighet att flytta mellan länder sätter stränga gränser för politiken. När varuutbytets logik blivit gränslös kan kapitalisterna göra sig av med en nation som inte faller dem i smaken lika lätt som de kasserar eller säljer en vara, och det tvingar staterna till anpassning. Här finns, som Bewes påpekar, en avgörande skillnad mot religiös fetischism: där skulpturernas makt är ett påhitt är de kapitalistiska rörelselagarnas makt reell.

Ändå gör Marx rätt i att dra parallellen. Poängen med den är en oerhörd radikalitet: liksom en människa som lever i en religiös illusion kan ta ner skulpturen på marken, inse att det är hon själv som skapat den och gå vidare som en fri människa kan hon ta ner och slå sönder kapitalismen. Ty det är hon själv som skapat även den. Globaliseringen är ett system av sociala relationer, som genom att bli till relationer mellan ting har stelnat i varuutbytets järnlogik och tagit kontroll över sina upphovsmän. Men det går att ta sig ur även den förtrollningen. Enda skillnaden mot religionen är att det inte räcker med ett uppvaknande inne i hjärnan: eftersom maktlösheten här är reell måste den hävas av en reell social kraft . Vem kan det vara?

*

Det kan bara vara proletariatet, säger Lukács. Proletariatet enar subjekt och objekt, mest fullkomnat i revolutionens ögonblick när det bokstavligen skapar en ny värld. Men redan innan revolutionen bär proletariatet mänsklighetens befrielse från reifikationen på sina axlar. I det kapitalistiska samhället upplever alla, som Marx skriver, "alienation inför sig själva som människor"; även en kapitalist lever i en fadd tingvärld och lyder under konkurrensens självgående lagar. Men "han finner sig väl till rätta i denna självalienation och känner sig styrkt av den". Bara arbetarklassen har ett intresse i att upphäva reifikationen. Arbetaren "känner sig förintad av alienationen"; hennes erfarenhet är mänsklighetens universella erfarenhet i sin råaste och mest koncentrerade form. Upptäckten att hon behandlas som en vara - som fritt utnyttjad arbetskraft - öppnar därför, skriver Lukács, för avslöjandet av fetischkaraktären "hos alla varor". När proletariatet når klassmedvetande - när det kommer till insikt om de särskilda intressen som följer ur dess objektiva position i produktionssättet - startar således en befrielserörelse som sprider sig ut genom hela samhället.

Tecknet på denna rörelse är att proletariatet genom sina allra enklaste, subjektiva klassaktioner griper tag i samhället som totalitet. Lukács gräver fram ett exempel från Marx beskrivning av en strejk bland vävare i Schlesien. På ytan såg deras rörelse ut att bara vara riktad mot industriherrarna, men genom de ekonomiska förbindelsernas väv vände den sig "på samma gång mot bankiren, den dolde fienden". En strejk som förefaller lokal är i verkligheten riktad mot skilda, sammanhängande delar av kapitalismen. Klassaktionen pekar mot samhället som totalitet och "sätter den i rullning", som Lukács formulerar det. Följaktligen har också proletariatet ett behov av att skaffa sig ett medvetande om hur de kapitalistiska rörelselagarna fungerar. Det är första steget mot att ta makten från tingen.

När de svenska kommunalarbetarna gick ut i strejk krävde de högre löner. Sådana är inte möjliga utan att skatterna höjs, löd svaret. Högre skatter är svåra eller omöjliga i globaliseringens tid, när kapitalet är fritt att vika ihop skattebasen och fälla ut den över ett annat land. Vad kommunalarbetarstrejken egentligen handlade om var alltså i första ledet högre löner från arbetsgivarna, i andra ledet hur mycket av mervärdet som genom beskattning ska föras över till den offentliga sektorn och i tredje ledet de grimmor globaliseringen sätter på denna överföring. Om kommunalarbetarnas klassmedvetande skulle nå full blom, kraven höjas till värdig nivå och ledarna ta verklig strid skulle de förr eller senare tvingas konfrontera själva globaliseringen. Det är svårt att tänka sig en starkare bekräftelse på Lukács tes: arbetarklassen står objektivt riktad mot totaliteten och har ett intresse av att bemäktiga sig den. Genom att binda ihop kapitalismens alla delar med varandra förhöjer rentav globaliseringen totalitetens känslighet för varje specifik aktion. Proletariatet är därför mer än någonsin det subjekt som inom sig rymmer löftet om en försoning med objektvärlden - även om det är ett ruvande, outtalat löfte.

*

När Lukács fick sin vision om den totala reifikationen liknade han den vid ett skal. Stadiet präglas av varuformernas "kvantitativa tillväxt, deras extensiva och tomma utbredning över företeelsernas hela yta". Men samtidigt som skalet omfattar allt blir det också allt skörare "på grund av inre tomhet". I detta läge står proletariatet inför två alternativ. Antingen kan det "sätta sitt positiva innehåll i de urholkade och sönderfallande skalens ställe" - eller också kan det "underkasta sig dessa de tommaste och mest förfallna formerna av den borgerliga kulturen".

Bewes slår fast att klassen lagt sig ner och valt det senare. Kapitulationen har visat sig vara "inte ett tillfälligt misslyckande för det revolutionära medvetandet, utan den bestående medvetandeformen under senkapitalismen". Detta är, menar han, det största problemet för reifikationsteorin. Att hålla fast vid Lukács när proletariatet fyller sitt liv med Nike och dokusåpor i en lång törnrosasömn, som dessutom noga vaktas av klassens ledare, är som att bete sig som Jehovas Vittnen: Messias kommer, Messias kommer... Men är det rätt slutsats? Kanske är det precis tvärtom: när nu reifikationen blivit total är den bräckligare än någonsin. Eftersom den förklarar att ingenting är politiskt möjligt måste varje litet framsteg bli ett hot mot hela stadiet. Varje reform som fritar ett rum av relationer som inte får göras till varor eller styr om globaliseringen i en riktning som gynnar arbetarklassen besitter en enorm sprängkraft. Ju mer total reifikationen blir, desto tunnare och lättare att spräcka.

"En annan värld är möjlig" är således - just för att det inte innehåller något specificerat program utan bara påtalar själva möjligheten - det mest dödsbringande stridsrop som kan resas mot den totala reifikationen. Men hittills har globaliseringsrörelsen, åtminstone i de avancerade kapitalistiska staterna, väntat förgäves på att arbetarklassen ska fylla slagordet med social kraft. Trots alla böner lyser fortfarande de stora fackföreningarna med sin frånvaro. Vad skulle hända om de anslöt sig? Eller: vad skulle hända om en arbetarklass i någon avancerad kapitaliststat kastade sig in ett offensivt reformistiskt projekt och försökte omstöpa åtminstone delar av samhället? Skulle kapitalismen kunna absorbera något sådant? Det vet vi inte, eftersom klassmedvetandet - den meningsskapande substans som saknas i människors liv - är så lågt att några verkliga försök inte gjorts på länge.

Men man kan konstatera att fienden är svag. Mitt i globalisering och total reifikation lider kapitalismen av svårlösta stagnationsproblem och ständigt lurande kriser. Oavsett vad nedgångsfasen beror på - kronisk överproduktion som hos Robert Brenner (se Arbetaren nr 47/02) eller profitkvotens fallande tendens som hos Anwar Shaikh och andra marxistiska ekonomer - så kan det hända att den är alltför kritisk. Svaret blir då nej: kapitalismen kan inte längre, som en gång efter kriget, överleva ett allvarligt försök till reformism. Utrymmet är för litet, marginalerna för små.

I så fall skulle vi befinna oss närmare reifikationens yttervägg än vi tror. Då gäller det bara att vakna till, hitta porten och kliva ut.

Andreas Malm

Timothy Bewes
Reification - Or, The Anxiety of Late Capitalism
Verso


Publicerad: 2003-10-10

Köp Arbetaren
Läs mer om Arbetaren i katalogen
Fler artiklar knutna till Arbetaren
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2019-09-12
Divan 1-2 2019

2019-09-11
Med andra ord 99 2019
Parnass 3 2019
Bild & Bubbla 220 2019

2019-09-10
Impuls 3 2019

2019-09-09
Med andra ord 98 2019

2019-09-07
Tidskriften Folkuniversitetet 2 2019

2019-09-06
Signum 6 2019

2019-09-01
Fronesis 62-63 2019

2019-08-25
Konstperspektiv 3 2019

2019-08-23
Klarspråk 2 2019

2019-08-22
Fönstret 2 2019

2019-08-14
Lira Musikmagasin 2 2019

2019-08-13
Teatertidningen 2-3 2019

2019-08-12
Utställningskritik 2 2019
Omkonst v33 2019

2019-08-10
Parnass 2 2019

2019-08-08
Poplär Arkeologi 4 2019

2019-08-04
Bildkonstnären 2 2019

2019-07-10
Accent 4 2019

2019-07-07
Populär Astronomi 2 2019

2019-07-05
Signum 5 2019

2019-07-01
Medusa 2 2019

2019-06-25
Amnesty Press 2 2019

2019-06-24
Opera 3 2019

2019-06-18
Arbetarhistoria 161-162
Arbetarhistoria 163-164
Arbetarhistoria Nr 165-166
Arbetarhistoria 167-168
Arbetarhistoria Nr 169

2019-06-11
Poplär Arkeologi 3 2019

2019-06-10
Punctum saliens
KLASS 2 2019

2019-06-08
Akvarellen 2 2019

2019-05-30
Arkitekturtidskriften KRITIK #40

2019-05-29
Fjärde Världen 1 2019

2019-05-27
Bild & Bubbla 2 2019

2019-05-26
Tidig Musik 2 2019
Bild & Bubbla 1 2019

2019-05-25
KLASS 1 2019

2019-05-24
Signum 4

2019-05-23
C´est Bon Anthology 44 2019

2019-05-19
Iconographisk Post 3-4 2018

2019-05-17
Galago 134 2019

2019-05-16
Nordens Tidning 2 2019

2019-05-15
Impuls 2 2019

2019-05-14
Accent 3 2019
Amnesty Press 1 2019
Nordens Tidning 1 2019

2019-05-13
Lyrikvännen 1-2 2019

Äldre resuméer