Klippblock är kvinnliga

Spår av matriarkat i Kina

Ur Fjärde Världen nr 2/03

[MOSO:Kina] Många arbetslösa, egendomslösa mosomän är utblottade på sin ålderdom om de inte lyckats vända tillbaka till sin egen storfamilj. För att undslippa detta sorgliga öde, tillbringar en adzu vanligen dagen i sin mors eller systers hushåll och besöker sin älskade bara på nätterna.

Frågan om det verkligen funnits ett ”Kvinnornas rike”, ett matriarkat, har länge sysselsatt historiker, arkeologer och folklivsforskare. Numera svarar de nekande: ett matriarkat där kvinnorna haft den totala ekonomiska och politiska makten, har aldrig existerat.

Men ändå lever det kvar i sägner och myter. Spår av matriarkat finns i indiska sägner, i Kambodja, i kinesisk folklore, liksom i Tibet och i Himalayaregionen. Och mycket långtgående matriarkaliska yttringar kan man finna hos mosofolket, ett av Kinas 55 minoritetsfolk, som för tvåtusen år sedan utvandrade från Koko Nor-området i nordvästra Tibet och slog sig ner i norra Yunnan.

Majoriteten av denna folkspillra på kanske 2500 människor antog den tibetanska buddismen mot slutet av 1500-talet, men de äldre, mycket äldre, religiösa föreställningarna har förblivit levande än idag. Deras religion utgör en unik blandning av animism och förfädersdyrkan jämte inslag av tibetansk buddism och bönreligion (den gamla tibetanska religionen innan buddismen kom från Indien). Till skillnad från anhängarna av buddismen och bön tror dock inte mosofolket på reinkarnationen utan uppfattar ”Förfädernas rike” som slutmålet, där de döda förvandlas till vördnadsvärda andar.

I mososamhället återfinns mycket tydliga matriarkaliska drag. Familjens kvinnliga överhuvud har det avgörande ordet i familje- och affärsangelägenheter. Också folkets högsta gud, dess skyddsgud, är feminin, bergsgudinnan Segge Gamu.

Den traditionella storfamiljen omfattar fyra generationer och kan räkna upp till fyrtio personer, som alla bor under samma tak. Ledaren och familjeöverhuvudet är i allmänhet en äldre men alltjämt kraftfull, livserfaren kvinna. Hon tilldelar de olika familjemedlemmarna deras respektive arbetsuppgifter och tillsammans med daba (shamanen) bestämmer hon tidpunkten för sådd och skörd. Hon är ensam ägare till storfamiljens ägodelar, som går i arv från mor till dotter.

Hos moso förekommer inga formella äktenskap. Där är det kvinnan – som alltid bor i storfamiljens hus – som tar sig en icke-permanent make, kallad adzu. Hon kan när som helst göra sig av med honom och är inte skyldig att ge honom något ekonomiskt understöd. Följden är att många arbetslösa, egendomslösa mosomän är utblottade på sin ålderdom om de inte lyckats vända tillbaka till sin egen storfamilj. För att undslippa detta sorgliga öde, tillbringar en adzu vanligen dagen i sin mors eller systers hushåll och besöker sin älskade bara på nätterna. På det sättet behåller mannen rätten att arbeta i och försörjas av sin egen familj. Typiskt är att mosospråket inte har något ord för ”far”. Barnen till en mosokvinna kallar helt enkelt moderns aktuella partner för ”morbror”.

Arvsföljden är alltid från mor till dotter. Om kvinnan inte har någon dotter, adopterar hon en utomstående flicka hellre än hon lämnar sina ägodelar i arv till en son. Denna sed finns fortfarande kvar trots femtio års kommunistregim i Kina.

Ett vältaligt exempel på kvinnans respektive mannens ställning i samhället finner man i mosospråket. När ordet ”kvinnlig” fogas till ett substantiv, förstärks detta; när ”manligt” tillfogas, försvagas substantivet. En ”kvinnlig sten” betyder klippblock, medan en ”manlig sten” betyder en småsten.

De kinesiska kommunisterna har naturligtvis haft en hel del att invända mot mosofolkets seder. Unders kulturrevolutionen raserades också alla de kloster som bönreligionen haft i området. Kineserna har gripit till metoder liknande dem i Tibet: invandring av kineser i mosofolkets område för att ”späda ut” befolkningen (vilket inte lyckats så bra eftersom mosoregionen hör till de fattigaste i landet, föga attraktiv för kineserna) samt försök att visa hur kineserna kommer att leda mosofoolket in i den lyckliga moderna tiden.

Men nu när Kina börjat ge sina minoritetsfolk allt friare tyglar (inom vissa, klart markerade ramar) verkar det som om videospel och liknande nymodigheter ändå inte kan mäta sig i dragningskraft med de gamla traditionerna, inklusive tron på förfädernas andar.

Hans Granqvist
Före detta utrikeskorrespondent och radiokorrespondent i Hong Kong

Publicerad: 2003-10-02

Köp Fjärde Världen
Läs mer om Fjärde Världen i katalogen
Fler artiklar knutna till Fjärde Världen
Fler tidskrifter i kategori ANTROPOLOGI
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT