Förändringens röster

Japan

Allt om Böcker nummer 4/2000

Att rita en heltäckande karta över den unga moderna litteraturen i Japan är svårt, för att inte säga omöjligt. Hur överblickar man en utgivning som årligen omfattar 63 000 titlar? Det är dock lätt att konstatera att de namnkunnigare av de yngre författarna har tagit steget in i 2000-talet med den äran, opåverkade av den förlamning som annars präglar det japanska samhället i den ekonomiska krisens spår. Tvärtom har det litterära klimatet i Japan vitaliserats under de senaste åren.

Faktum är att den japanska litteraturen alltid har förts framåt och utvecklats i kristider: det tycks som om författare och intellektuella då känner ett särskilt starkt behov av att positionsbestämma det japanska samhället.
Startpunkten för den moderna japanska litteraturen var Meiji-reformationen 1868, då landet öppnades efter 250 år av isolering från omvärlden. På några år utvecklades Japan från ett efterblivet feodalland till en modern nationalstat. Plötsligt hade det tidigare isolerade landet fått en plats i ett internationellt sammanhang. Japan kom att genomgå en omfattande utveckling, men samtidigt en stor och smärtsam identitetskris. Dåtidens intellektuella, bland andra Ogai Mori och Soseki Natsume, insåg behovet av ett nytt berättande som skulle kunna ge den nya tidens japaner röst. Detta banade väg för den första stora förändringsfasen i modern japansk litteratur.
För att kunna befria sig från den äldre berättartraditionen, översatte de unga författarna europeiska verk: översättningarna användes som en bro över till ett nytt berättande. Romantik, symbolism och naturalism - de litterära modena svängde snabbt i Japan i början av 1900-talet. Det som kom att bestå var jag-romanens form som ännu idag, hundra år senare, används flitigt. Nästa stora förändringsfas för den japanska litteraturen kom under 1950-talet. Nederlaget i andra världskriget ledde till sju år av amerikansk ockupation och långtgående samhällsreformer. För i synnerhet den yngre generationen var det en förvirrande tid: allt som hade varit sanning ena dagen, var lögn nästa. Vad skulle man våga tro på när de traditionella värden man vuxit upp med hade använts för att sanktionera ett förödande krig? Många bar på en förlamande känsla av tomhet och alienation. Författare som Kenzaburo Oe och Kobo Abe kom att ge uttryck för denna generations livskänsla.
Många efterkrigsförfattare hade ett stort vänsterpolitiskt engagemang och tog under 60-talet aktivt ställning mot såväl säkerhetsavtal med USA som kärnvapen. En och annan valde dock att gå en egen väg: Yukio Mishima, som också tillhörde denna generation författare, reagerade mot den allmänna trenden och blev ultranationalist. Efterkrigstidens unga författare på såväl höger- som vänsterflygel förenades dock, som Oe uttrycker det i en essä, "i en gemensam längtan efter att de moraliska värdena skulle räknas för mer än de materiella önskningarna".
Till en början verkade det som om deras förhoppning skulle realiseras. Åren efter andra världskriget var slagordet i var mans mun: Japan - kulturell stormakt! Det nya, demokratiskt styrda Japan skulle ta revansch - inte på det militära, utan på det andliga och kulturella området. Gradvis gled dock fokus för revanschen över från kulturen till ekonomin. Så blev Japan det ekonomiska undrets land: ett samhälle där funderingar kring demokrati och individuell lycka dränktes i masskonsumtion.
Banden mellan den politiska och den ekonomiska makten, som i ett inledande skede hjälpte till att skapa det japanska välståndet, har blivit alltmer destruktiva. Med jämna mellanrum har mutskandaler uppdagats under de senaste 30 åren, vilket allvarligt har skadat allmänhetens tilltro till politikerna och resulterat i katastrofalt dåliga valdeltaganden.

Under 80-talet debuterade en rad unga författare som alla var uppvuxna efter den amerikanska ockupationen. De tillhörde den första generationen japaner som inte bottnade i den traditionella kulturen, utan kände sig mer hemma i den amerikanska popkultur som har sköljt in över Japan efter kriget. Sålunda sade sig den främste av 80-talsförfattarna, Haruki Murakami, vara närmare besläktad med de amerikanska generationskamraterna Jay McInerney och Bret Easton Ellis än med en japansk traditionalist somYasunari Kawabata. (Han har för övrigt översatt de båda amerikanerna till japanska.) De unga 80-talsförfattarna refererade inte till traditionella begrepp, utan snarare - som Ryu Murakami - till Rolling Stones-låtar och Hollywood-filmer. De beskrev sitt Japan, ett Japan långt från livstidsanställningar och pliktgolf med chefen. Ett Japan där föräldragenerationen hade skapat ett iskallt samhälle i vilket människorna, som Banana Yoshimoto skildrade det, framlevde sina liv alienerade. Ett Japan där de unga såg på föräldragenerationens värderingar med ett snett leende som Genichiro Takahashi och Masahiko Shimada. Ett Japan där den sexuella frigörelsen gjorde att unga kvinnor - i likhet med Amy Yamadas huvudpersoner - tillät sig ha sex för njutningens skull. Närsomhelst, hursomhelst och med vemsomhelst. Chockerade äldre japaner talade om den yngre generationen som shinjinrui - den nya människoarten. De menade att det helt enkelt inte gick att begripa sig på de unga.
Flera av 80-talsförfattarna vände sig också mot den aimaisa, den vaga karaktär, som det japanska språket har. De angav klart och tydligt subjekt och objekt i meningar, något föräldragenerationens författare ansåg vara klumpigt och oskönt - och dessutom onödigt. Efter bubbelekonomins sammanbrott i slutet av 80-talet, har Japan sjunkit allt djupare ned i en lågkonjunktur. För första gången efter andra världskriget har de officiella arbetslöshetssiffrorna nu närmat sig fem procent. (Insatta bedömare menar dock att det verkliga arbetslöshetstalet är tvåsiffrigt.) Systemet med befordring efter ålder och livstidsanställning för människor på medelstora och stora företag är på väg ut. Osäkerheten och rädslan sprider sig i samhället: Japan är idag ett land som har tappat självförtroendet. En och en halv miljon av Japans 126 miljoner invånare står enligt väl insatta bedömare på gränsen till personlig konkurs. Den djupnande ekonomiska krisen börjar sätta sina spår också i den japanska folkhälsan. Sedan början av 90-talet har antalet människor som lider av magsår, svåra sömnproblem och psykosomatiska smärtor ökat snabbt.
Paradoxalt nog har denna djupa kris lett till en vitalisering av den moderna japanska litteraturen. De senaste åren har en allt starkare polarisering mellan en storstads- och en landsortslitteratur blivit synlig. De flesta av de unga 80-talsförfattarna skildrade storstaden som en cool, häftig fond mot vilken olika mänskliga draman utspelades. Nu, i början av 2000-talet, låter många yngre författare - som Shu Fujisawa - istället storstaden spela huvudrollen i sina böcker. Deras romanfigurer formas av de val de gör, val som tillhandahålls av storstaden: din storstad skapar dig.
Samtidigt, efter att i åratal ha dragits med en töntstämpel, slår landsorten tillbaka. Det är på den japanska landsbygden det människovärdiga livet levs, hävdar dess författare med nyvunnet självförtroende. En särskilt livaktig landsbygdslitteratur återfinns på Okinawa, Japans sydligaste ökedja. Från denna övärld strömmar nu en kör av alldeles egna röster, präglad av en annorlunda, rik kultur och en blodig historia som kantats av övergrepp.

Utdrag ur artikel av Christer och Yukiko Duke i Allt om Böcker nummer 4, 2000

Publicerad: 2001-01-12


Läs mer om Allt om Böcker (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Allt om Böcker (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA