En nobelpristagare

Endast vägen tillbaka

Parnass # 4/2000

När tunnelbanetåget dundrar fram genom tunnlarna läser jag i taket SL:s "Poesi på väg", diktning under tusen år. Nu är det Heidenstams "Om tusen år", och än en gång går det en rysning genom raderna:
En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?...
Orden står i han sista bok, Nya Dikter (1915). Mitt under brinnande världskrig tilldelades han litteraturpriset året därpå. Svenska Akademiens ständige sekreterare, som hette Erik Axel Karlfeldt den gången, uppläste motiveringen: Heidenstam var "målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet". Genom programskrifter och diktverk hade pristagaren lett nittiotalets avantgarde, tidens stigfinnare och stilnovister. Detta kände akademi-
sekreteraren av hjärtat, liksom den nyligen invalda ledamoten Selma Lagerlöf. Själv satt Heidenstam sedan 1912 på de högstämda poeternas stol nr 8, där Esaias Tegnér en gång suttit och vars traditioner han vidmakthöll.
Den firade nationalskalden hade mer än någon annan infört orientaliska tongångar i vår diktning. Dålig i skolan och med krasslig hälsa lämnade han landet som artonåring. Han blev borta i ett decennium. Han vistades i Kairo och Damaskus och greps av den återuppväckta panarabiska kulturgemenskapen; han vallfärdade till Palestina och Grekland, och slog sig sedan ner i Rom. Där utbildade han sig till konstnär, och där upplevde han sitt första och längsta äktenskap, det första av tre, och allt mer inspirerades han att gestalta sina upplevelser i ord. Puck Munthe på Capri blev hans vän och tillskyndare, liksom August Strindberg uppe i Alperna. Heidenstam återvände hem tjugoåtta år gammal för att försonas med sin sjuke far, som förkortade sitt lidande, och med sig hade han manuskriptet till den märkliga debutboken Vallfart och Vandringsår (1888).
Han var en sökande pilgrim, som endast fann vägen tillbaka. Han var den ständige främlingen, Alienus, som översatte sina syner och känslor i profetiskt klingande verser; "längtar dit, där jag icke är". Sedan stillnade småningom den sydanvind som följt honom sedan ungdomens längtanstider, och han frös sakta in i det landskap där han lekt som barn, och blev till en bild av sig själv att efterlikna, en skarp silhuett mot natthimlens duk:

Vilsen ett berg jag beträdde. /Aldrig en morgon sågs ljusna. Inga mossor beklädde / klippor, som hängde frusna /högt i stjärnkalla nätter

Anders Hallengren
redaktionschef
Parnass

Publicerad: 2001-01-12

Köp Parnass
Läs mer om Parnass i katalogen
Fler artiklar knutna till Parnass
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR