Nixons kropp

Ur Subaltern #2 2015 skrivet av Gunnar Holmbäck

Maskinmänniskor och postmoderna replikanter

Frank Millers och Geoff Darrows serieroman Hard Boiled från 1992 är en kompakt studie i ultravåld, en dystopisk satir dränkt i en cyberpunkestetik som är typisk för det tidiga 1990-talet. Men berättelsen är också en undersökning av vad som konstituerar en individ; hur det senkapitalistiska konsumtionssamhället – här draget till sin spets genom att framställas i futuristisk skepnad – skapar robotar som inbillar sig att de är människor.

Temat har utforskats många gånger tidigare; en av de senaste decenniernas mer anmärkningsvärda framställningar av polariteten människa-maskin är givetvis Ridely Scotts Bladerunner, baserad på en roman av Philip K. Dick. Rutger Hauer som replikanten Roy Batty ger här 1980-talets bild av den känslokalla cyborgen och dess effektiva psykopati ett sårbart, mänskligt ansikte. Men Batty plågas inte av moraliska skrupler eller existentiella problem, utan av sin skapares oförmåga att bemöta hans krav: ge mig mer liv! Den enda reflexion han gör kring sin förmenta mänsklighet är hur den ger honom rätten till en fortsatt existens. Men just detta fundamentalt mänskliga krav belyser hans problematik – en problematik som skär genom hela den samtid som filmen skildrar i framtidens skepnad: vad är en människa?

Filmens grundläggande tematik är därmed detsamma som i Philip K. Dicks författarskap, det vill säga hur äktheten är beskaffad i en helt igenom artificiell värld. Roy Batty är, i sin oförmåga att vara mänsklig, på alla sätt en tragisk figur, en modern människa som erfar smärtan i den egna naturens konstgjordhet.
I Hard Boiled sprängs alla sådana mer finstämda tonlägen redan i de första rutorna. Roboten Nixon tror att han är försäkringstjänsteman, att han lever typiskt familjeliv med villa i en förort, snygg bil, trogen hund, söta barn och en vacker fru som gör fantastiska hamburgare. Men i själva verket är han bara en tre månader gammal ”Enhet fyra”, den senaste versionen av hemelektronikföretaget Willefords mördarrobotar. Som sådan har han vissa milt sagt destruktiva personlighetsdrag och en tendens att ta till övervåld i stor skala. Företaget har därför som en säkerhetsåtgärd fyllt hans kretskort med minnen från döda människor, och hans vardag med en fejkad familjetillvaro. Allt för att pacificera honom och få honom att tro att han är en ”vanlig kille”.

Det fungerar dåligt. Nixon tror förvisso fullt och fast på sin vanlighet, men hans förstörelselusta låter sig inte tyglas; tvärtom visar den sig fungera fullt naturligt sida vid sida med övertygelsen att han är en tjänsteman på väg hem till familjen. Hard Boiled beskriver en explosiv färd genom det framtida Los Angeles, där Nixons fysiska gestalt sakta men säkert demoleras i takt med hans utdragna duell med Enhet två – en annan robot som insett sakernas sanna tillstånd och som nu försöker få Nixon att förstå att också han är en robot.

Men han är svårövertalad. När Enhet två till slut sliter av sig sin mänskliga skepnad och blottar sin sanna kropp reagerar Nixon med avsky, och givetvis med våld. Han vägrar att acceptera de empiriska bevisen. Han förstår att Enhet två är en robot men förnekar samtidigt bestämt att han själv skulle vara det, trots att ingenting kvarstår av hans mänskliga yttre. Han ser sitt metalliska skelett under köttslamsorna, men inte förrän Willefords varumärke, logotypen som äger honom, tonar fram genom köttet på underarmen inser han att något är riktigt ur led.



Hard Boiled skildrar helt enkelt en vanlig människa, en produkt av den avancerade postindustriella samhällsapparatens privatägda monsterteknologi, en förproducerad individ som envisas med att tro på den serverade illusionen trots överväldigande bevis på dess falskhet. Nixon är till kropp och själ ägd av företaget, men trots det bär han på en kraftfull och omedveten lust till frigörelse som han enbart förmår kanalisera genom meningslöst våld. Han kan helt enkelt inte agera annorlunda; han är ju trots allt en mördarrobot. Och våldet, till och med när det äntligen vänds åt ”rätt” håll, är i slutänden dömt att misslyckas, det kommer ur ett underläge och blir till slut övermannat av starkare krafter. Nixon lappas ihop, hans mänskliga kropp återkonstrueras och de obehagliga minnena raderas. Han är samme helyllekille igen, samme tjänsteman med stadgade familjeförhållanden som han var i berättelsens början.

Som en bild av denna ”robotisering” av människan, eller vice versa, är Hard Boiled en slagkraftig krönikeskrivning över övergången mellan 80-talets dystopiska cyberpunkvisioner och 90-talets groende insikt om företagens och teknologins alltmer inträngande påverkan på det så kallade privatlivet. 80-talets cyborg var en outsider, en mänsklig skapelse som människan tagit sin hand ifrån; ibland ett hot, ibland bara en påminnelse om vårt eget misslyckande som människor. Han eller hon var en spegel eller en modell för vår egen mänsklighet. Replikanterna i Bladerunner är människolika, men ändå något annat; en stor del av deras problematik är ju just definitionen: var finns gränsen mellan människa och maskin, vem är egentligen replikant och vem är det inte?

I och med informationsteknologins snabba utveckling och den växande kommersialiseringen av det mänskliga medvetandet, genom varumärkets allt starkare hegemoni som kultobjekt och allestädes närvarande markering av absolut ägande även av abstrakta företeelser, har den gränsen suddats ut. Frågan om äkthet är numera irrelevant. 90-talsprodukten Nixon är både människa och maskin, eller ingetdera. Han har inkorporerat samhällsapparaten i sin varelse, den är en del av hans robotkropp och av hans hjärna, och det blir ointressant att definiera hur mycket människa eller hur mycket robot han egentligen är. Alla människor i Hard Boiled är ju robotar, från gatornas myller av freaks till polisernas bepansrade jättegestalter och företagsledarens stumma, oformliga kroppshydda, ständigt uppkopplad till olika maskiner. Till och med hundarna är robotar, med mänskliga röster och mänskligt medvetande. Och på samma sätt är robotarna människor; de konsumerar skräpmat som alla andra, de har jobb, familj och villa, de drömmer mardrömmar, de knullar och ser på TV…

Enhet två frigör sig genom att bejaka sin mänsklighet, sin ”fria vilja”. Men hon gör det genom att acceptera att hon är en robot, genom att slita av sig sina mänskliga köttslamsor och befria sig från dess skal. Hon är en maskin, men en maskin utan herre, lösbruten ur megamaskinen. Som sådan kan hon skapa sina egna drömmar, men just därför blir hon också snabbt dödad av den ”vanlige killen”. För Nixon är hon en påminnelse om det han själv kanske skulle kunna bli, och som sådan provocerar hon honom. Han trivs ju så bra med sin vanlighet.



Nästan tjugo år senare kan man konstatera att den cybernetiska ”framtid” som Miller och Darrow målar upp är mer verklig än någonsin. Att vara ägd av varumärken, att få sitt medvetande fullproppat av färdigproducerade drömmar, att vara en robot bland robotar, en komponent i en enorm och mångfaldig maskin, är självklara delar av 2010-talets mänskliga erfarenhet. Att dryfta människans cybernetiska vara i vårt tidevarv har nästan blivit en banalitet; vem kan numera tänka sig ett liv där den mänskliga kroppen inte är tätt integrerad med högteknologiska maskiner och apparater? Vem kan föreställa sig en vardag utan det globala, digitala raster som formar våra tankar och våra visioner? Och kan man över huvud taget formulera denna belägenhet utan att samtidigt ta med våldet i beräkningen – det ständigt närvarande, totala våld som grundar hela moderniteten och finns närvarande överallt i det urbana landskapet? Maskinernas våld mot människokroppen, människokropparnas våld mot varandra och mot sig själva, fiktionens våld mot alla sensibiliteter och sublima ansatser, arbetets betvingande våld, den urbana infrastrukturens våld mot alla icke-linjära rörelser, ideologiernas våld mot alla försök till nyanserat tänkande och talande, våldet och hatet mot det annorlunda, mot det som inte lyder dogmen; Nixons kropp är vår kropp, den moderna människans kropp. Och precis som Nixon trivs vi mycket bra med vår vanlighet.

Bild: Omslag på Frank Millers & Geoff Darrows serieroman Hard Boiled


Publicerad: 2016-03-08

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK


Annons:

Senaste nummer:

2017-04-25
Signum 3
Opera
Bokboden 1 2017

2017-04-24
Utrikesmagasinet April 2017

2017-04-23
Medusa 1 2017
10TAL 26 2017

2017-04-22
Geografier 1 2017

2017-04-21
Tydningen 21-22 2017

2017-04-20
Tecknaren 2 2017

2017-04-19
ponton 1 2107

2017-04-18
Ord & Bild 1 2017

2017-04-16
Hemslöjd 2 2017

2017-04-15
Fjärde Världen 1-2/2017
Uppdrag Mission 2 2017

2017-04-13
Bild & Bubbla 208 2017

2017-04-12
Punctum saliens

2017-04-11
Revolution 11 2017
Byggnadskultur 1 2017

2017-04-10
Utrikesmagasinet April 2017

2017-04-07
Aurora 4 2016

2017-04-02
Orgelforum 1 2017

2017-04-01
SocialPolitik 1 2017

2017-03-30
Punctum saliens

2017-03-29
Konstperspektiv

2017-03-27
Bildkonstnären 1, 2017
Världspolitikens dagsfrågor 3, 2017

2017-03-21
Magazin Rom 6 2017

2017-03-20
Amnesty Press 1 2017

2017-03-19
Tidig Musik 1 2017
Karavan 1 2017
Artist-run Art Magazine 1 2017

2017-03-18
Populär Astronomi 1 2017

2017-03-17
Signum 2
UtställningsEstetiskt Forum 1 2017

2017-03-16
KLASS 1 2017
UtställningsEstetiskt Forum 6 2016

2017-03-15
Spelmannen
Accent 1 2017

2017-03-13
Teatertidningen 1/2017

2017-03-12
Revolution 10 2017

2017-03-11
Ottar 1 2017

2017-03-09
Bang 1 2017

2017-03-08
Soundofmusic
Release Music Magazine
Dixikon
dagensbok.com
Världshorisont 1-17

2017-03-07
dagensbok.com

2017-03-05
Alkohol & Narkotika 1 2017

2017-02-26
É Romani Glinda 5 2016

Äldre resuméer