Recension: Madama Butterfly forever

Madama Butterfly forever
Vad är framtid och känslor i framtiden jämfört med nuet och de känslor man har nu? Den frågan ställer sig regissören Kirsten Harms i sin version av Puccinis opera “Madama Butterfly” som går på Kungliga Operan i Stockholm och menar att det är kärnan i den tragedi som därefter följer den amerikanske löjtnanten Pinkerton och hans romans och äktenskap med Butterfly.

Kärleken, menar Harms, är äkta från Pinkertons sida medan han vet att löftet om äkta make är osant. För Butterfly finns ingen annan, varken kärlek eller utväg. I och med sin kärlek till Pinkerton är hon förskjuten och fördömd – ensam när han sviker. Kemin mellan skådespelarna är oerhörd, de övertygar från början till det bittra slutet. Jag gråter ohejdat.

Kuriosa som kan vara avgörande för rolltolkningen är att Asmik Grigorian som spelar Butterfly har ett särskilt förhållande till rollen. Hennes mor, Irina Milkeviiute, var gravid med Asmik när hon sjöng Butterfly mot hennes far, Gegam Grigorian, som sjöng Pinkerton. Asmik som liten spelade därefter barnet som Butterfly och Pinkerton får. Hon är med andra ord född i karaktären.

Regissörens förhoppning, att kvällen blir oförglömlig, slår in. Med råge. När jag ser på nedan klipp, bakom kulisserna, gråter jag igen. För att jag tror på det. Igen. Jag sörjer för Butterfly och för alla svikna löften och brustna hjärtan.

Föreställningen går den 16, 22 och 26 oktober 2015 och sedan i juni 2016.

Texten är även publicerad på Anita Emthéns blogg:



Publicerad: 2015-10-16

Köp Slynglar
Läs mer om Slynglar i katalogen
Fler artiklar knutna till Slynglar
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR