En dröm om målarna av Joseph Addison

Ur Subaltern #1 2014

Han försjunker I dessa livlösa scener,
mäktigt gripen.
– Vergilius, Æneiden, i. 464.

När vädret hindrar att jag förlägger mina tidsfördriv utomhus samlar jag titt som tätt ihop ett litet sällskap av två eller tre utvalda vänner, för att besöka vad än som är märkvärdigt och kan beskådas under tak. Mina huvudsakliga nöjen av detta slag är målningar, detta till den grad att jag vid särskilt dåligt väder gjort en heldagsresa för att besöka ett galleri inrett av de stora mästarnas händer. När himlen skockas av moln, när marken översvämmas av regn och hela naturen visar upp ett hotfullt anlete, drar jag mig därför undan från dessa olustiga scener och beger mig till konstens drömlika värld; där möter jag strålande landskap, gyllene triumfer, vackra ansikten och alla andra föremål som fyller sinnet med glada intryck, och som skingrar den dysterhet som tycks förknippad med de mörka, tröstlösa årstiderna.

För några veckor sedan ägnade jag mig åt sådana tidsfördriv, som så fullständigt upptagit min föreställningsförmåga att de frambringade en kort morgondröm, vilken jag ska delge min läsare, mer som en första skiss och som konturerna av en vision än som ett färdigt stycke.

Jag drömde att jag fått tillträde till ett stort, vidsträckt galleri vars ena sida var täckt av verk av alla de berömda målare som lever i dag, och vars andra sida täcktes av verk av alla de stora, döda mästarna.

På de levandes sida såg jag flera personer sysselsatta med att teckna, måla och gestalta. På de döda målarnas sida kunde jag inte finna mer än en person som arbetade, synnerligen långsam i sina rörelser och med ett underbart handlag i penseldragen.

Jag var besluten att granska de många konstnärer som stod framför mig och anslöt mig därför till de levandes sida. Det första jag i denna del av galleriet lade märke till var Fåfängan, med håret knutet i ett band i nacken och klädd som en fransman.

Alla de ansikten han tecknade var anslående genom sina leenden, och hade en särskilt självbelåten atmosfär över sig som han applicerade på båda könen oberoende av ålder och ställning. Toujours gai var synligt till och med hos hans domare, biskopar och kungliga råd. Kort sagt var alla hans avbildade män petits maïtres, och alla hans kvinnor coquettes. Figurernas klädnader passade ytterst väl ihop med ansiktena och var sammansatta i alla de skarpa färger som kunde blandas samman; varje del av klädnaden fladdrade omkring och försökte skilja ut sig själv från resten.

På vänster sida om Fåfängan stod en strävsam hantverkare, som jag förstod var hans ödmjuke beundrare och som tog efter honom. Han var klädd som en tysk och hade ett väldigt hårt namn som lät som något i stil med Dumheten.

Den tredje konstnär jag synade var Fantasin, klädd som en venetiansk scaramouche. Han hade ett utmärkt sinne för skräckfigurer och sysslade mycket med förvrängningar och grimaser. Han kunde ibland skrämma upp sig själv med de vålnader som strömmade ur penseln. Hans mest raffinerade arbeten var i bästa fall inget annat än mardrömmar, och man kunde inte säga mer om hans mest utsökta figurer än att de var älskvärda monster.

Den fjärde person jag granskade hade ett anmärkningsvärt skyndsamt sätt, vilket ledde till att hans målningar blev så ofärdiga att skönheten i målningen (menad att bevaras för eftervärlden som ett monument över denna skönhet) bleknade fortare än hos den person som avporträtterats. Han brådskade så att avklara sin uppgift att han varken tog sig tid att rengöra penslarna eller blanda till färgerna. Namnet på denne snabbe hantverkare var Girigheten.

Inte långt från denne konstnär såg jag en annan, av något annorlunda natur, klädd i en holländares dräkt och lystrande till namnet Fliten. Hans figurer var förbluffande överarbetade: om han målade en mans porträtt utelämnade han inte ett enda hårstrå i dennes ansikte; målade han ett fartyg undflydde honom inte ett enda rep i tacklet. Han hade dessutom behängt en stor del av väggen med nattstycken, som tycktes framträda i skenet av de ljus som var målade i flera delar av dem, och som var så upplysta av det solsken som händelsevis föll över dem att jag vid en första anblick nästan inte kunde låta bli att utropa: ”Eld!”

De fem nämnda konstnärerna var de mest betydande på denna sida av galleriet; det fanns visserligen flera andra som jag inte hade tid att betrakta närmre. En av dem kunde jag emellertid inte låta bli att lägga märke till. Han var strängt upptagen med att retuschera de bästa verken men producerade inga egna. Hans pensel förvärrade varje drag som redan överlastats, fyllde i varje fel, och förgiftade varje färg den vidrörde. Även om denne hantverkare gjorde så mycket skada på de levandes sida vände han aldrig blicken åt de dödas. Hans namn var Avunden.

Efter att flyktigt betraktat den ena sidan av galleriet vände jag mig nu till den som var fylld av de döda mästarnas verk. Plötsligt kände jag det som att jag stod inför en stor mängd åskådare och att tusentals ögon såg på mig samtidigt; för alldeles framför mig dök så många män och kvinnor upp att jag så när glömde att de var målningar. Rafaels målningar var placerade på en rad, Tizians på en annan, Guido Renis på en tredje. En del av väggen uppfylldes av Annibale Carracci, en annan av Correggio, och ytterligare en av Rubens. För att uttrycka sig kort fanns det inte en stor mästare som inte bidragit till förskönandet av denna del av galleriet. De personer som hade dessa mästare att tacka för att de kommit till, tycktes alla verkliga och levande och skilde sig från varandra bara i fråga om form, prägel och klädnad, så att de såg ut som olika folkslag av samma art.

Jag fick syn på en gammal man (densamme som jag tidigare nämnde, den ende som arbetade på denna sida av galleriet), och kunde inte låta bli att fästa uppmärksamheten vid alla hans rörelser, hur han smög fram till den ena målningen efter den andra och retuscherade alla de utsökta verk som fanns framför mig. Jag såg att hans pensel var så lätt att den arbetade omärkligt, och efter ett tusental drag knappt lämnade någon synlig verkan på den målning han var sysselsatt med. Eftersom han arbetade i ett, och utan vila eller avbrott upprepade penseldrag för penseldrag, nötte han dock omärkligt ner varje liten oskön glansig yta hos en gestalt. Han skänkte också en sådan vacker murrighet åt skuggorna och fördjupade färgerna, så att varje målning blev än mer fullkomlig än när den kom direkt ur mästarens pensel. Jag kunde inte låta bli att skåda denne urgamle hantverkares ansikte, och genast, på den yviga locken i hans panna, såg jag att det var Tiden.

Jag vet inte om det berodde på att jag nått änden av min drömtråd, men efter att ha mönstrat denne inbillade gamle man övergav mig sömnen.

Översättning: Martin Bergqvist

Ur The Spectator, nr 83, 5 juni 1711.


Publicerad: 2014-12-04

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK