Upprepning

Vad är egentligen en upprepning? En liten trevande orientering i allehanda uppslagsverk och ordböcker ger knapphändig, om alls någon, information. Första gången retorikern Quintilianus nämner upprepning – repetitio – i sitt storverk Institutio Oratoria är det för att skänka oss följande insikt: »ibland kan upprepningen av ord ge ett intryck av kraftfullhet, ibland av behagfullhet.« Onekligen en på en gång lockande och eterisk formulering. I ett slag anar vi upprepningens möjligheter. Quintilianus fortsätter genom att ge några allmänna tekniska tips: »små förändringar eller ändringar kan göras i orden, samma ord kan upprepas, ibland i början av en mening, ibland i slutet…« De sistnämnda figurerna känner vi som anafor respektive epifor, men det intressanta med Quintilianus formulering är ändå någonting annat. Om det första citatet ovan vittnar om upprepningens effektiva spännvidd, avslöjar det andra citatet för oss att upprepningen dels kan ha en symmetrisk struktur, dels också kan framställas i variationer och förskjutningar som därmed tillåter oändliga omtagningar. Upprepning kan således vara en upprepning av det samma (symmetriskt), likaväl som den kan vara en upprepning av det som inte är det samma (asymmetriskt).

För Kierkegaard har upprepnngen en fundamental betydelse. I inledning till sin bok Gjentagelsen uppställer han upprepningen som en kontrahent till »erinringen«, och vill med hjälp av upprepningen lansera »den nyare filosofin«. Kierkegaard skriver: »Upprepning är ett avgörande uttryck för vad erinring var hos de gamla grekerna. På samma sätt som de lärde ut att varje form av förståelse egentligen är en erinring, vill den nya filosofin lära ut att hela livet är en upprepning.« Om erinringen blickar bakåt, strävar upprepningen ständigt framåt: »den egentliga upprepningen erinras framlänges«. Det ger upprepningen en avgörande dynamisk karaktär, vad Deleuze, i inledningen till Différence et répétition, och med en tydlig blinkning till Claude Lévi-Strauss, beskriver som »l’évolution du geste«. I så motto tillför varje upprepning något nytt. Hur mekaniskt upprepningen än framförs, är den dynamisk och progressiv, om än bara i kraft av ögonblickets ständiga skiftningar.

Därmed finns det inte heller någon »första« upprepning, ännu mindre ett tillstånd eller ett ting som skulle föregå uppreningen. Kort sagt: det finns bara upprepning. Den bekräftar sig själv, varierar sig själv, vecklar ut sig själv, i ändlösa konstellationer. Så också i konsten och litteraturen.

Gilles Deleuze Skillnad och upprepning
Ettore Rocca Upprepning, behov, estetisk erfarenhet
Ingemar Haag Anteckningar om Jenny Berntsson
Darío Gonzáles Upprepning och konstens problem
Gilles Deleuze Den utmattade
Lars-Erik Hjertström Lappalainen Kraftlöshet och upprepning – Anledningar att koppla samman ”Différence et répétition och ”Den utmattade” av Gilles Deleuze
Jan Arnald Marcus Eek och upprepningen
Carin Franzén Att komm utöver sig själv – Om upprepning hos Freud, Kierkegaard och Lacan
Sara Mannheimer Cirkulera
Gabriella Håkansson Glömskan av det egna jaget – Peter Weiss och den monomana estetiken
Michel Archimbaud Möten med Francis Bacon
Daniel Pedersen I fragmentets maskineri
Dragana Vujanovic Sanity Make No Difference – En introduktion till Lukas Göthmans konstnärskap
Magnus William-Olsson Läsning och underkastelse
Jan Holmgaard Pardoxens former – En läsning av Carl-Henning Wijkmarks roman Dacapo.

Publicerad: 2011-08-30

Köp Aiolos
Läs mer om Aiolos i katalogen
Fler artiklar knutna till Aiolos
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR