Lejon på drift

PIREUSLEJONET
HAR KOMMIT HEM

ur Hellenika nr 105 (2003)

Äntligen har marmorlejonet kommit tillbaka till Porto Leone. Sedan i somras vakar det nu, bländande vitt, över det norra inloppet till Athens stora hamn, varifrån det så skändligt rövades bort av venetianarna på 1600-talet...

Ja, det är nästan sant. Lejonet står där, men det är en kopia. Hamnen heter inte längre Porto Leone utan Pireus. Och platsen ligger noga taget en kilometer från den ursprungliga, längre in i hamnen.
Lejonets fria sikt över inloppet begränsas av ett kafé med bastanta parasoller.

Men det ger ändå en vision av hur det såg ut en gång i antiken när den ursprungliga skulpturen, hämtad från Delos, dominerade stadsbilden. Då var lejonet en fontän, färskvattenkälla för mycket sjöfolk från hamnen i Pireus. Det finns flera vittnesbörd från 1400-, 1500- och 1600-talen om cisternen under lejonet och dricksvattenledningen som passerade lejonets öppna gap.

Svenskar har spelat en lång och blandad roll i förhållande till Pireuslejonet, och det är inte mer än rätt att svenskar ligger bakom den insamling som nu har resulterat i det nya lejonet.
Svenska vikingar klottrade runor på lejonet omkring år 1075, när de gick i bivack i Pireus mellan legoknektsuppdragen i Mindre Asien. Forskare har försökt tolka runorna, men resultaten är mycket osäkra. För att underlätta runstudiet lät man redan på det patriotiska 1890-talet en av Italiens främsta gipsgjutare göra en avgjutning av lejonet till Historiska museet i Stockholm. Därmed blev Pireuslejonets kopia Historiska museets största föremål, vanvördigt döpt till ”huskatten”.

Det mest detaljerade försöket till tolkning av runorna gjordes i samma patriotiska tidsålder, i början av förra seklet, då man fann att runslingan ristats av upplänningen Balle till den fallna krigaren Horses ära. Men den kände ”Run-Janne”, riksantikvarien Sven B F Jansson, konstaterade 1984 att alla sådana tolkningar är felaktiga. Redan i Pireus blev runorna svårt skadade av beskjutning, och nu har miljöförstöringen i Venedig gjort runorna ännu otydligare. Gipskatten på Historiska museet tycks inte förbättra forskningsläget.

600 år efter vikingarna var det troligen den energiske svenske fältmarskalken Otto Vilhelm von Königsmarck, eller hans befäl den venetianske generalen Morosini, som flyttade lejonet till Venedig, dels som krigsbyte, dels för att ytterligare förbättra Venedigs förråd av lejon som symboliserar stadens skyddshelgon, Markus. Det skedde 1688, strax efter att Königsmarck fått in sin fullträff på Parthenontemplet, och samma år som han själv stupade i Grekland. Venetianarna tog förtänksamt nog med sig bitar av samma sorts marmor från Grekland för att fårorna och skarvarna efter fontänfunktionen skulle kunna lagas.

Pireuslejonet står fortfarande kvar vid Arsenalen i Venedig, och det var där runorna upptäcktes av en svensk diplomat mot slutet av 1700-talet. Inne i Arsenalen har Königsmarck fått ett monument rest över sig som tack för sina tjänster åt stadsstaten Venedig.

1989 tog den svenske amatörarkeologen Helmut Schulze i Trelleborg och ingenjör Apostolos Dombros i Pireus initiativ till en insamling för en marmorkopia av lejonet. (Se Hellenika nr 3/1994)
Redan 1993 hade man fått in c:a 500 000 kr från Athen- och Pireusbor, och den grekiske bildhuggaren Georgios Mengulas valdes ut som skulptör för lejonkopian. I juni 2002 stod till slut lejonet på plats igen, invigd under högtidliga former i närvaro av Pireus borgmästare och andra dignitärer.
Och nu är det åter ett landmärke. Promenera längs den stora hamnen med alla färjorna till de cykladiska öarna, förbi Tullhuset, förbi de privata kryssningsfartygen, långt ut på Pireus nordligaste udde Akra Alkimos - fråga efter ”to Leondari” och där sitter det, skarpögt vakande över sjöfarten.

Eva Marling

Läs mer om innehållet i Hellenika nr 105

Publicerad: 2003-09-20

Köp Hellenika
Läs mer om Hellenika i katalogen
Fler artiklar knutna till Hellenika
Fler tidskrifter i kategori HISTORIA
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT