Extas och kaos

”Wår lyckelige Skald”


av Anders Ringblom

Ur Parnass nr 3/03



Carl Michael Bellman föddes den 4 februari 1740 på Söder i Stockholm. Fadern var sekreterare i slottskansliet. Om sin mor säger Carl Michael: ”vacker som en dag, oändeligen god, charmant i sin klädnad, delikat i omgänge – hade en förträffelig röst och hade vänt sig att ligga i 21 barnsängar…”. Föräldrarna ger sin äldste son en god start. De städslar informatorer för att inpränta vett i honom. 1757 anställs han på prov vid Riksbanken. Hösten 1758 skrivs han in vid Uppsala universitet. Hans akademiska bana blir kort, knappt en termin. Sommaren därpå är han tillbaka i banken, nu som oavlönad extraordinarie.
  Redan 1757 hade Carl Michael trätt fram med några ”Gudeliga Tankar” i Lärda Tidningar. Före tjugo års ålder har han fått några översättningar tryckta men också egna alster: en debattskrift på vers, ”Tankar om flickors ostadighet” och en satir: ”Månan” som handlar om hur folket i månen (stockholmarna) gör allting bakvänt. Allt verkar bäddat för en lysande karriär men förhoppningarna grusas. Man tror att han vandrar rucklarens väg, kantad av procentare och indrivningshot. En tidig visa om en tjänstemans belägenhet börjar: ”Var skall jag födan taga?” Ryktet går att han är en makalös upptågsmakare.
  Åren 1760-62 är en lucka i Bellmans biografi och – diktning. Ytterst litet finns bevarat. Först omkring 1763 dyker de första avskrifterna av hans visor upp. Bellman skriver främst dryckesvisor men också annat. Hans författarskap vid 30 års ålder uppgår till cirka 350 verk.
  Hösten 1763 är Bellman skuldsatt upp över öronen och måste fly sina fordringsägare. Det är nu han skriver sin bittraste satir, ”Isterhaka, väldig buk”. I frän ton gisslar han köpmän och nyrika börsklippare. Dikten trycks i Norrköpings tidningar såsom ”inlämnad av en resande från Stockholm”. Samma höst är han tillbaka i huvudstaden på lejd för att reda ut sina affärer. Givetvis avstängs han från sin tjänstgöring i banken. 1764 beviljas han avsked. Senare samma år ser vi honom som e o tjänsteman på manufakturkontoret.
  Föräldrarna dör 1765, ruinerade. Men Bellman får en gynnare och vän i sin nye chef, kommissarien Anders Lissander. I hans hem uppför Bellman sina ordensparodier inför en häpen publik. Ordenssällskapen med sina hemliga riter var populära men Bellman tar dem inte på allvar. Han instiftar en egen orden till vingudens ära. För inval krävs att man minst två gånger legat i rännstenen. Vid ordenskapitlen hos Lissander spelar Bellman själv alla rollerna till eget musikackompanjemang.
  Bellmans berömmelse stiger. Mest känd blir han för sina bibelparodier, särskilt ”Gubben Noach” och ”Joachim uti Babylon”. Samtiden kunde sin Bibel och skrattade gott åt dessa skämt. Kyrkans män skrattade inte. Kunde man strunta i en sång som låter Noak vara ”törstig av naturen, som de andra djuren”? Om människan är ett djur, hur blir det då med Gud som skapade människan till sin avbild?
  Manufakturkontoret stängs. Bellman blir kanslist i generaltulldirektionen som senare läggs ned. Till sist får han en syssla som sekreterare i nummerlotteriet och ett årligt understöd från kungen som året därpå utnämner honom till hovsekreterare. Nu kan han bilda familj. 37 år gammal gifter han sig med den tjugoåriga Lovisa Grönlund.

Bellmans 80-tal
Men de ekonomiska bekymren är inte ur världen. Nu ger han sig in i några projekt som inte gör honom rik. År 1780 ger han ut ett häfte lyriska betraktelser som sju år senare byggs ut till Zions högtid. Samlingen varierar evangelietexterna från första advent till palmsöndagen. Bellmans originalitet förnekar sig inte. Förmågan att gestalta händelser i Bibeln erinrar om den konkretion som utmärker Fredmans epistlar. Utrop och maningar till läsaren och diktens figurer är desamma, den sceniska utformningen likaså.
  I början av decenniet rådde högkonjunktur för skämttidningar. Tillsammans med poeterna Lidner och Kexél prövar Bellman 1781 sin lycka i genren med Hwad behagas? – ett skämtblad med bl a parodiska biografier över krögare i Stockholm. Få skrattade. Projektet upphörde efter någon månad. Därnäst satsar han på ett komiskt epos med insprängda visor, Bacchi tempel, i typografisk lyxutstyrsel med gravyrer av Elias Martin och noter till visorna. Boken är ett av de egendomligaste verken på svenska.

De sista åren
Först mot slutet av sitt liv får Bellman det erkännande som samtiden skulle bestå honom. Skalden Kellgren hade i en dikt, ”Mina Löjen” (1778), en senare struken strof som smädade Bellmans viskonst. Samme skald inser nu Bellmans storhet och skriver ett beundrande företal till Fredmans epistlar (1790). Av Svenska Akademien får han det Lundbladska priset. 1791 kommer ett urval av hans övriga visor, Fredmans sånger. Två år före sin död väljs han in som ledamot av Musikaliska akademien.
  Men hälsan sviktar, skulderna växer. Lönen ser Bellman inte mycket av. Den har hans kreditorer tilldömts införsel på. Det skandalöst låga arvodet för epistlarna och sångerna, de Lundbladska prispengarna och honoraret för en översättning av Gellerts fabler (1793) förslår inte långt.
  År 1794 lagsöks Bellman för tjugofemte gången på tio år. Några utsikter till ackord finns inte. En fordringsägare är omedgörlig. Bellman döms till bysättning. Som kunglig tjänsteman placeras han i häktet på slottet. Två och en halv månad sitter han där innan några vänner löser ut honom. Nu ställs Bellman och hans hustru under förmyndare. Skaldens hälsa är bruten. Han behandlas för skörbjugg. Gikt binder honom tidvis till sängen och tuberkulos härjar i hans lungor. Mot jul 1794 läggs han på sitt sista läger.
  Carl Michael Bellman avled den 11 februari 1795. Änkan fick tigga pengar till begravningen. Bellman jordfästes på Klara kyrkogård, okänt var. Hans kvarlevor lär ha skingrats vid en omgrävning i början av 1800-talet. Den slutliga konkursdomen föll tio månader senare. Dödsboet tömdes. ”Wår lyckelige Skald” lämnade en utblottad familj efter sig – Lovisa och tre barn, Gustaf 13 år, Carl 7 och Adolf 4.

Fredman och hans epistlar
Huvudpersonen i Fredmans epistlar är Jean Fredman, ”namnkunnig urmakare i Stockholm, utan ur, verkstad och förlag”. Bellman är tidigt medveten om Fredmansgestaltens symboliska potential. Det framgår av ett företal från 1771 till en planerad första del av epistlarna. Där tecknar han sin hjälte som den ”som i sin livstid varit även så allmänt känd för sin skicklighet att avdela tidens lopp uti timmar och minuter som för sin behändighet att göra tiden till intet uti ett litet grönt timglas med finkel”.
  Grundtanken i epistlarna är parodisk. Suputen Fredman skall precis som aposteln Paulus i Nya testamentet sända epistlar till sina lärjungar. Bellman överger snart sin idé. Fredmans personlighet fördjupas. I nr 9 (Käraste Bröder) ska man dansa menuett på krogen. Fader Berg stämmer fiolen. Fredman kommenterar det hela och manar gästerna till dans. Stämningen stiger i takt med ruset. Fredman ropar hänfört: ”Här är Bacchus buden, här är Kärleks Guden, Här är all ting, här är jag.” Liknande stegring mot extas och kaos möter man av och till i epistlarna.
  I epistel 24 (Kära Syster!) lyser Fredmans verkliga predikament fram. Han är alkoholist. Bakrusig och pank utmålar han sin belägenhet för kära Mor. Han föraktas av alla. Slutet närmar sig. När han är död kommer han att gå igen. Kära Mor bör för säkerhets skull stänga om sig. Fredman vet att välja sina ord. Han skrämmer krögerskan, väcker hennes medömkan och får sin sup.
  Epistel 23 (Ack du min moder) ger en osminkad bild av den gamle urmakaren som ligger i rännstenen en sommarmorgon, bakfull med darrande händer. Han förbannar sina föräldrar som fött honom. I sitt elände når han självinsikt: ”Jag är en hedning, hjärta mun och krafter dyrkar vinets gud.” Men solen värmer, krogen öppnar. Fredman får en sup. Livet är åter värt att leva. I epistel 27 (Gubben är gammal) uttalar Fredman sina ”sista tankar”. Vad som återstår av den förr så stolte Fredman är en raglande skugga. Epistel 35 (Bröderna fara väl vilse) berättar om urmakaren som bedragen älskare. Anna-Greta har svikit honom trots att han hjälpt henne att sätta bort sitt barn. Visans dur och moll speglar Fredmans kast mellan hopp och förtvivlan.

Det dubbla perspektivet
Monologerna är undantag liksom de epistlar som berättar om något förflutet. I regel spelar Fredman andra roller: berättarens, ceremonimästarens, dirigentens … Han är det som svarar för det dubbla perspektiv som gjort dessa visor så särpräglade. Så här bör det ha gått till: Bellman i Fredmans skepnad sitter med sin luta vid ett bord framför sin publik. Han kräver tystnad, samlar sig. Så frammanar han för publikens inre en scen – en krog, en gata, ett stycke natur som han befolkar med män och kvinnor. De grälar, skrattar, gråter, dansar, slåss. Bellman återger alla röster själv liksom ljuden från musikinstrument, klackar mot golv och annat. Det märkliga är nu att Bellman i Fredmans roll då och då träder in i sin egen fiktion och spelar med. Samtidigt som han tilltalar oss i publiken och förmår oss att se vad som sker på scenen, kan han själv ropa till sina aktörer att spela upp till dans, fatta glaset eller rentav själv handgripligen styra och ställa. Detta grepp är Bellmans specialitet.

Ulla Winblad
Epistlarnas andra förgrundsfigur heter Ulla Winblad, nymf och prästinna i Bacchus’ tempel. Ullas roll i epistlarna växer efterhand. I början är hon en krogflicka bland andra. Snart nog är hon den kvinnliga centralgestalten, ständigt redo för kärlekens nöjen. Först i epistel nr 7 (Fram med basfiolen), den 23:e i epistlarnas tillkomstordning, fyller hon upp hela scenen där hon ligger i sin paulun och ser den pilske Fredman närma sig: nu skall du dö min nymf!
  Epistlarna 25 och 50 är pendanger. Den förra skildrar hur Ulla i Venus gestalt med uppvaktning far över till Djurgården. Den senare beskriver hur hon vänder tillbaka. Återfärden är triumfatorisk. Naturen står i sitt flor, fartygen på fjärden skjuter salut, alla sjunger och valthornen klingar. Vi möter henne också i mindre smickrande lägen. I epistel 28 (I går såg jag ditt barn) berättar Fredman hur hon grips av polisen men kämpar sig fri. Den underbara epistel nr 36 (Vår Ulla låg i sängen) skildrar med förälskad detaljrikedom den skönas morgontoalett. Plötsligt förändras allt. Paltarna dyker upp och för henne med sig. I andra epistlar får vi vara med när hon föder barn, när hon en sommarmorgon åker hem med båt eller när hon spelar kort (den enda episteln som utspelar sig om vintern). De sista visorna till Ulla är sena. De tillkom inför utgivningen av epistlarna. Här finner vi Ulla i borgerlig miljö, klädd efter sista modet. Det är inte längre den av livsglädje skrikande krogflickan utan en dam av värld som, åtminstone i början, uppför sig belevat.

Movitz, Mollberg och de andra
Epistlarnas figurgalleri är rikt. Det vimlar av värdshusflickor, krögarmadammer och glädjeflickor (systrar). Bland bröderna finner vi krögare, gesäller, sjömän, soldater och inte minst musikanter. Mot detta kollektiv profilerar sig en rad manliga figurer. De har mycket gemensamt. De hanterar ett eller flera musikinstrument. De är urspårade, dvs de har alla, som Bellman själv, sett bättre dagar. Det är alltså inte fråga om personer ur samhällets bottenskikt, vilket man ibland får höra.
  Påfallande är att Bellmans figurer saknar anletsdrag. Vi ser deras kläder och rörelser, vi hör deras röster. Det är allt. Epistlarna riktar sig mot syn och hörsel, inte mot lukt och smak. Vi finner inte heller någon genomgående intrig. Sammanhang och enhetlighet i skeenden och kronologi söker vi förgäves.

Fredmans sånger
Den vissamling som kom att heta Fredmans sånger är en provkarta på Bellmans övriga visdiktning från ungdomsåren och framåt, dock utan övergripande fiktion. Fredman och hans vänner är bara med i två sånger. Här finns kända klenoder som ”Opp Amaryllis”, ”Träd fram du Nattens Gud” och ”Fjäriln vingad”.

Övrig diktning
Bellmans prosa har blivit berömd, och det från en enda text som dessutom bara är ett fragment. Under sin tid i slottshäktet skrev han en Levernesbeskrivning med några episoder från sin barndom och ungdom. Hans stolliga prosa i skämtbrev och tidningstravestier eller här och var i visorna är impressionistisk och associativ. Utan tvivel är många av dessa texter avsedda att uppföras av Bellman själv.
  Epistlarna är ofta dramatiskt utformade. Därför är det egendomligt att Bellman misslyckas när han försöker sig på dramat. Det han åstadkom är några vådeviller utan genomförd karaktärsteckning och dramatisk nerv. Hans bästa skådespel är en liten folklivsskildring med titeln Mantalsskrivningen.

Ångest och död
Alkoholruset lindrar ångesten, alltså den rädsla som inte kan riktas mot något gripbart. Bellman har i Fredmans gestalt förtätat dessa känslor. När vinglaset är tömt hävs tiden i ruset. När timglaset runnit ut hävs livet i evigheten. Enda boten heter sprit. I ruset lever vi här och nu. Bekymren reduceras till bagateller. Morgondagen ter sig oändligt avlägsen. Ansvar, plikter och krämpor, allt försvinner. Vi är fria, våra tankar är utan vank, våra argument glasklara. Men hänförelsens pris är högt: kroppsligt förfall, misär, sjukdom, död – döden är aldrig långt borta i Fredmans universum. I epistel nr 30 (Drick ur ditt glas) besöker Fredman sin vän Movitz som ligger döende i lungsot. Vi får en fasansfull skildring av hur sjukdomen sakta bryter ned den gamle.
  Epistel nr 81 (Märk hur vår skugga) är den mest kända begravningsdikten. Det är Grälmakar Löfbergs fru som begravs och dikten är riktad till mannen. Fredman funderar över vårt öde. Vi vandrar alla mot det slutliga mörkret. Grälmakaren får några tröstens ord som tvärt bryter den elegiska stämningen. En liknande antiklimax har epistel nr 54 (Aldrig en Iris) som skildrar korpral Bomans sista färd. Fredman målar upp en bild av kyrkogårdens ödslighet och de sörjandes suckar och tårar bara för att i slutraden vända sig till änkan med rådet att leta upp en ny korpral.
  Vi går alla mot döden. Det är ett återkommande tema hos Bellman. Sin mest magnifika utformning får det i en av hans måltidssånger, ”Så lunka vi så småningom” (sång nr 21). Gamla och unga, ädlingar och fyllkajor, präster och soldater – alla tumlar i graven. Inför döden är vi alla lika.
  Bellman har en stark känsla för atmosfär. Det gäller inte minst de visor som tilldrar sig utomhus. Epistel nr 34 (Ack vad för en usel koja) förmedlar en intensivt levande bild av Kolmätargränden den natt det brann i Movitz’ kvarter. Den som i epistel nr 78 (Knappt Jeppe) en gång läst om Murre som sitter i skorsten och lyfter sin tass mot morgonrodnaden och om stillheten nedanför i hamnen, glömmer det sent.

Musiken
Bellmans melodirepertoar är mycket bred. Han använder melodier med rötter i medeltiden som Fiskeskärsvisan i den betagande vaggvisan till sin näst yngste son ”Lille Carl sov sött i frid”. Han hämtar melodislingor ur koraltraditionen eller kopierar en passage ur en operaaria. Med fin känsla för en melodis bärkraft snappar han upp den senaste operettschlagern, en aktuell marsch, menuett eller kontradans. Men han håller sig fri i förhållande till förlagorna och drar sig inte för att stöpa om dem. Komponerade han då ingen egen musik? Vi vet inte. Källor till några av hans populäraste visor har inte hittats – ännu.

Ute i kylan
Bellman stod utanför samtidens litterära etablissemang, var inte med i Utile Dulci och fick aldrig någon stol i Svenska Akademien. Rojalisten Bellman hade ändå spelat en viktig roll med sina visor under Gustaf III:s statskupp 1772. Den mest kända hette ”Gustafs skål”.
  En förklaring till utanförskapet kan vara att Bellman inte skrev som de andra författarna. De knöt an till de franskklassiska reglerna, valde höga ämnen, städade sitt språk och tävlade i samfund och akademier. Bellman kunde reglerna men följde dem sällan, skydde inte vardagens ord och skickade aldrig in någon prisuppgift.
  De andra författarna skrev gärna pastoraler, draperade sina gestalter i herdekläder och lät antika gudar vaka över det hela. Bellman utnyttjade också herdediktens schabloner men med glimten i ögat. Gestalter hos honom kan vara utklädda. Gudar som Jupiter och Venus tar del i handlingen, tritoner och gracer flyger omkring. Men hans kostymer sitter inte på kavaljerer och fröknar utan på alkisar och horor. Den råa verkligheten sticker fram under klutarna.
  De andra var därtill moralister i upplysningens anda och skrev satirer där de rackade ned på laster och lyten. I sin mogna diktning höll Bellman sig för god för att mästra andra. Han såg på människan med humor och tolerans. I många dikter råder rentav moralisk anarki. Kultur och bildning raseras, vetenskapens grundvalar parodieras. Bellman skämtar med allt, bibeln, filosofin, den antika mytologin och domstolarnas arbete. Få verksamheter kommer undan – krigsmakten, konstmusiken, societetsbalerna, ordensväsendet, processionerna eller de mondäna picknickerna.
  Bellman stod alltså utanför. Väl fick han på gamla dar beundrare, också i en Kellgren och en Leopold. Men erkänd som jämställd blev han aldrig av dessa herrar. Och inte berodde det på Bellman. Just Kellgren och Leopold fick varsin epistel dedicerade till sig, nr 80 och 82. Kungen själv såg tidigt Bellmans begåvning. Men hans vana att kalla honom ”Herr improvisatören” röjer hans verkliga inställning.
  Bellman var nog själv medveten om varför han inte släpptes in i vitterhetens finrum. Hans dikter ansågs helt enkelt inte rumsrena. I Fredmans epistel nr 14 från 1770 (Hör J Orphei Drängar) ger han en kärv bild av diktarens villkor: Fredman vänder sig till poeten Wetz. Visa nu vad du kan! Här har du kamrater, här finns vin! Du kämpar med dina tankar, du strör omkring dig dina versklenoder … Och tacken? Ingen märker din konst. Mitt i episteln vänder Fredman på ämnet. Som poet bör Wetz räta på sig och sätta hatten på huvudet. Frukta inte kritiken! Att kunna förvandla bägaren till en ädelsten är det största undret. Drick bror Wetz, du är poet!
  Är detta en förtäckt självbekännelse? Då är det inte konstigt om Bellman undvek beröring med kollegerna, dessa vittra män som nagelfor honom i sina salonger. Han umgicks hellre i ateljéerna bland konstnärer och musiker. I dem fann han sina verkliga vänner.

Publicerad: 2003-09-14

Köp Parnass
Läs mer om Parnass i katalogen
Fler artiklar knutna till Parnass
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR



Annons:

Senaste nummer:

2018-11-07
ESSÄ 2 2018

2018-11-04
Tidskrift för genusvetenskap 39 2-3 2018

2018-10-29
Konstperspektiv 4 2018

2018-10-26
Signum 7
Teatertidningen 4/2018

2018-10-20
SocialPolitik 2 2018

2018-10-11
Arche 64-65 2018

2018-10-10
Pralin Magasin 1 2018
Amnesty Press 3 2018

2018-10-09
Tidig Musik 3 2018

2018-10-07
Medusa 3 2018

2018-10-05
Akvarellen 3 2018
OEI 80-81 2018
ESSÄ 1 2018

2018-10-04
Glänta 2 2018

2018-10-03
Världshorisont 2 2018
Världshorisont 3 2018

2018-10-01
Världshorisont 1 2018

2018-09-29
Kuba 3 2018

2018-09-25
Med andra ord 96 2018
Populär Astronomi 3 2018

2018-09-17
Parnass 3 2018

2018-09-14
Scandia 1 2018

2018-09-12
Opera 4 2018
UtställningsEstetiskt Forum 4 2018
META H - historiskarkeologisk tidskrift 2018

2018-09-06
Accent 5 2018

2018-09-05
Signum 6

2018-09-04
Historisk tidskrift 2 2018

2018-09-02
Punctum saliens

2018-09-01
UtställningsEstetiskt Forum 3 2018

2018-08-29
Konstperspektiv 3

2018-08-28
Omkonst v 35 2018

2018-08-27
Walden 9-10 2018

2018-08-19
Haimdagar 3-4 2018

2018-08-13
Karavan 2 2018

2018-08-12
Populär Poesi 36
Populär Poesi 37
ponton 2 2018

2018-08-06
Glänta 1 2018
Medusa 2 2018
Hjärnstorm 132 2018

2018-08-05
Akvarellen 2 2018

2018-07-14
Bildkonstnären 2 2018

2018-07-12
Arkitekturtidskriften KRITIK #37
UtställningsEstetiskt Forum 2 2018

2018-07-05
Amnesty Press 2 1018

2018-07-04
Tidskrift för Politisk Filosofi 1 2018

2018-07-01
Kritiker 47 2018

2018-06-30
Populär Astronomi 2 2018

Äldre resuméer