tjocka kliande glasfibermarkiser

fikssion #4 

tjocka kliande glasfibermarkiser

tema:
skamliga fantasier

Hanna: Egentligen faller allt jag
skriver in under det här temat.

Proust: Och visst var det frestande att
sålunda återskapa det verkliga livet, att friska upp intrycken. Men det
krävdes mod därtill, all slags mod, även känslomässigt. Ty det innebar
framför allt att undanröja sina käraste illusioner, sluta tro på
objektiviteten i det som man själv har konstruerat och istället för att för
hundrade gången slå sig till ro med orden "Hon var så söt" läsa
rakt igenom dem: "Jag tyckte om att kyssa henne.".*

Lyra: Det blir en sån spännvidd i det
här numret. Olika sätt att hantera skammen. Antingen blir texterna distanserat
hårda eller alldeles blöta och öppna.

Boye: Jag kommer inifrån, jag rinner
som ureld genom tusen hårfina blodkärl, genom välutvecklade känsliga
nervbanor. Jag fyller en ännu inte utslagen knopp till mun med min hunger, som
om all världens härlighet knappt räcker att mätta, jag slår ut i två små
giriga vilddjurstassar som en het låga, skälvande på språng, beredd att
erövra yttervärlden. **

Mara Lee: Men vad innebär det att som
läsare ställas inför någon som riskerar sitt eget ansikte? Är det inte en
gest som kräver något ytterligare av mig, utöver den omedelbara reaktionen
(och utifrån denna dess mest adekvata värdering) som denna gest väcker,
vilket skulle reducera läsandets praktik till ett distanserat förbehåll?
[...] När ett ansikte - i form av en text, ett yttrande - öppnar sig mot
världen måste svaret utgöras av ett risktagande som åtminstone går
ansiktet/risken till mötes. ***

Kom hit, äcklar vi er?

Inuti jaget blandas förbjudna och förbjudande
krafter i virvelstormar av längtan, ilska, ensamhet, böner, lust,
hämndbegär, hårdhet, avsky, upptändhet och skuld. Vi bär alla en kittel av
skamliga fantasier skakandes i medvetandets fönsterglugg. Det är bara mer
sällan som vi stoppar fingrarna i den eller häller ut alltihop över lakanen.
Vad är det som gör att vi kan känna oss påkomna av oss själva? Rodna när
vi skummar igenom egna texter, trycka undan tankar för att vi räds hela den
svallvåg som skulle kunna följa på smakproven? Inre krafter som vi inte vill
erkänna som våra egna. Det är inte så enkelt att ge dem utlopp i ord. Men vi
vidgar numret som en mun och släpper in och ut en fotoserie där
oskuldsfullheten drömlikt trycks om till skuld av Josefin Fredriksson, Sophie
Zettermarks Skamrum av inträngande personlig ärlighet och den
vindlande framsidesillustrationen bakom fönstret som är gjord av Petra
Robertsson. Utöver detta erbjuder vi H.L.s röst ur allt från
uppräkningstonfall i på en strand till Ärligt talats ödmjukt
anonyma översättningsläge, samtidigt som undertecknad L.E.L. kravlar runt i
sin egen kvartalsgamla Skampöl och försöker tränga ut tre föremål
för hemliga fantasier i -åringarna. Treva över ramarna. Vi önskar er
risker snarare än trivsel om ni står beredda att slunga er ut i det fjärde
numret av vår älskade nättidskrift fikssion.

Redaktionen genom Lyra Ekström Lindbäck

lyra@fikssion.se

* ur På spaning efter den tid som flytt

** ur Kris

*** ur artikeln Ansikte, knä: En möjlig ingång till 'En dramatikers
dagbok' i OEI #42