I fablernas värld

Ur Hjärnstorm #102-103

I Paris metro finns en liten varningsskylt intill i stort sett alla dörrar på tågen. Överst står att läsa en varnande text: ”Attention!: ne mets pas tes mains sur la porte: tu risques de te faire pincer tres fort”. Fritt översatt av mig betyder det, ungefär, ”Varning! Placera inte händerna på dörren, du riskerar att klämma dem ordentligt”. Jag kan tänka mig att det inte är behagligt på något sätt. Fastna med handen i dörrarna, kanske släpas med när tåget börjar gå. Hemskt!

Till saken hör dock att jag aldrig skulle minnas denna varning om det inte vore för bilden som tillsammans med texten utgör varningsskylten. Bilden visar en tecknad kanin som just gått i tunnelbanedörrarnas fälla (”Oh dear! Oh dear! I shall be too late!”). Det är svårt att värja sig för kaninens uttryck, där den står med tassen svårt klämd i de nyss hopslagna dörrarna. Blicken är panikartad, skrämd och rådvill men bär också på stråk av skam.

Jag har tack vare denna kampanj med kaninen, oerhörd respekt för tunnelbanedörrar – och inte bara de i Paris. Hade denna uppmaning etsat sig fast lika tydligt om det vore en streckgubbe? En människa, som vanligtvis används på den här typen av skyltar?

Lämningar från forna Egypten, daterade drygt tretusen år tillbaka i tiden, visar på liknande motivframställningar. Inga tunnelbanor, inga kaniner – men katter och möss som befinner sig i situationer som är typiskt mänskliga. Dessa bilder finns framför allt bevarade på vad egyptologer kallar ”ostraca” – kalkstensskärvor och delar av trasiga kärl och krukor gjorda i lergods. Man använde dessa för att rista in bilder eller anteckna på när papyrus ansågs överflödigt. På en bild sitter en mus på en stol medan två katter likt tjänare passar upp. Den ena svalkar med en stor solfjäder, den andra sträcker fram mat. Katterna utför även andra underkastade sysslor åt mössen. Tar hand om deras barn eller kammar deras hår.
På en lite större papyrusbild är det fullt krig. Mössen med sin ledare i spetsen stormar ett fort som försvaras av katter. Egyptierna var beroende av sina katter av den enkla anledningen att möss angrep den livsviktiga skörden. Ett krig omvänt det på papyrusbilden var alltså en nödvändighet.

Egyptologer tror att bilderna illustrerade muntliga berättelser. Likt de berättelser som Aisopos sägs vara upphovsman till cirka femhundra år senare. En liknande utveckling skedde i Indien, där Panchatantra-skrifterna på sanskrit sammanställde berättelser om djur med mänskliga egen skaper och tydlig sensmoral.

”Surt sa räven … ” härstammar från Aisopos, precis som ”Haren och sköldpaddan”. Tack vare en muntlig berättartradition var Aisopos fabler vitt kända i antikens Grekland och Rom. Stora delar av befolkningen var analfabeter och de som inte var det hade liten tillgång till tidens skrifter. Hade dock inte Platon, Sokrates, Aristoteles, Aristofanes, Cicero och andra filosofer, författare och dramatiker under antiken förvaltat Aisopos arv, hade vi inte vetat att räven tyckte om rönnbären.

Om vi människor, som i djuret ”homo sapiens” – till skillnad från andra djur – i vårt abstrakta tänkande och problemlösande samt vår avancerade sociala förmåga ändå ser oss själva kollektivt som människor, kanske vi kan använda oss av de övriga djuren som symboler? Eftersom de är intellektuellt värnlösa inför oss.

De blir antropomorfa genom sin förmåga att tala och resonera. Genom fablerna ger vi djuren för människan väsensbestämda egenskaper, Spinoza hade kanske sagt att vi ger dem våra attribut. Räven är listig, ugglan klok, katten självständig, hunden trofast och så vidare. Dessa drag är ju alla karakteristiska för människan, men tillskrivs de olika djuren efter en blandning av uråldrig symbolism och hur vi uppfattar att de faktiskt uppträder (vilket i de flesta fallen säkerligen är ursprunget till symbolismen) – Räven stryker kring huset och i skydd av nattens mörker tar den en höna medan hunden tillgivet sover vid våra fötter. Djuren får även behålla sina essentiella kännetecken. Fågelns förmåga att flyga, fiskens förmåga att leva under vatten och sköldpaddans oförmåga att röra sig snabbare än vad den faktiskt gör.
Här har vi skapat oss ganska fina verktyg, med vilka vi enkelt och utan att behöva förirra oss in i människans komplexitet, kan visa för varandra hur vi bemöter olika moraliska dilemman.

Fablerna blev ett sätt att förenkla helt enkelt. Som modeller för handlingar och dess konsekvenser – ett didaktiskt berättande. Fablerna blev vanliga som moraliska kompasser i kristendomens Europa. Lammet till exempel, fick som ofta förekommande offerdjur i förkristna kulturer, symbolisera Kristus uppoffring för mänskligheten. Djuren och deras symbolism hämtades ur bibeln, och återfinns i stor utsträckning i medeltidens och renässansens ikonografi.
Ur franska ”fabliaux”, historier om ett lantligt liv – späckade med humor, sex, feodal kritik och ofta med en avslutande lärdom – uppstår mytcykeln kring Räven Reynard på 1100-talet. Reynard härjar inte bara i Frankrike utan dyker upp lika ofta i Tyskland, England och Nederländerna. Han är en hjälte av folket som står upp mot överheten. Historierna om Räven Reynard är fyllda av satir och han är en anarkist som går sin egen väg även om den innebär att han måste luras och ägna sig åt fuffens.

Jean de La Fontaine tillbringade ett kvarts sekel i slutet av 1600-talet med att i Aisopos anda och tradition skriva fabler, genom vilka han subtilt kritiserade sin samtid. Något även Ignacy Krasicki gjorde knappt hundra år senare i Polen med Bajki i przypowieści (Finns så vitt jag vet inte översatt till svenska men till engelska, Fables and Parables – ”Fabler och liknelser”).

Scènes de la vie privée et publique des animaux (som jag bara funnit på sitt originalspråk, franska, och tar mig friheten att översätta till ”Scener ur djurens privata och offentliga liv”) är en samlingsvolym bestående av artiklar och noveller i ämnet som utkom på 1840-talet. Den innehåller bland annat Honoré de Balzacs novell Peines de coeur d’une chatte anglaise (återigen i min egen översättning: ”En engelsk katts hjärtesorg”), där katter tar tempen på den viktorianska erans pryda och strikta livsstil.

På 1900-talet tog fabeln två huvudsakliga riktningar. Den ena var (fortfarande i moralens tjänst) som barn - och skolboksgenre. Den andra som fortsatt analys och kritik av samhället, samtiden och politiken. Det kanske kändaste exemplet i den senare riktningen måste vara romanen Djurens gård: en saga (Animal Farm, även utgiven med titeln Djurfarmen på svenska), George Orwells uppgörelse med totalitarism och diktatur, med Sovjetunionen som främsta måltavla.

När jag som barn och i lägre tonåren hade avverkat alla Tintin - , Spirou - och Asterixalbum Uppsala Stadsbibliotek kunde uppbåda, snubblade jag över Maus av Art Spiegelman i två volymer. Jag berördes djupt av dessa serieromaner.

Spiegelman föddes 1948 i Stockholm av föräldrar som båda överlevt förintelsen och suttit i koncentrationsläger. Tre år senare flyttar familjen till USA. Art får som tjugoårig konststudent ett så pass allvarligt nervsammanbrott att han skrivs in på sjukhus. En månad senare tar hans mor livet av sig.

Så småningom börjar han skissa på vad som ska komma att bli Maus. I serierna får vi följa Arts båda föräldrars liv innan och under kriget genom faderns berättelser, varvat med Arts liv och relation till fadern. Han återkommer, i serierna, ofta till sin egen svårighet att greppa vad som inträffade under förintelsen, vad hans föräldrar varit med om och hur det påverkar honom.

Alla judiska karaktärer har fått skepnaden av möss, medan alla tyska tecknas som katter. Detta brutala grepp på den minst sagt brutala verkligheten blir väldigt drabbande.

Konstnären Liu Jia är född 1982 i Chongqing, som sägs vara en av världens snabbast växande städer. Han tillhör den kinesiska generation som präglats av barnbegränsningen och ofta är en direkt produkt av den. Liu Jias skulpturer tar oss in i en värld där våra husdjur tagit makten över oss människor. Där vi är kopplade. Kramas halvt ihjäl. Hålls upp till beskådan som vore vi på väg till slakt. I ett Kina där en rasande utveckling sker på alla plan, men där det inte är en självklarhet att man får kommentera denna utveckling, kanske vi låter djuren föra vår talan.

Känner jag med kaninen i tunnelbanan för att den är gullig (okej, kanske lite därför)? För att den utmärker sig i sin enormt stora lust att fortplanta sig till höger och vänster? För att den har nästan trehundrasextio graders synfält? Nja, jag kan känna med den för att jag slipper allt den hade fört till bordet som människa. Vissa av de egenskaper jag gladeligen skulle se klämmas fast mellan dörrarna. Jag kan inte låta bli att tänka, att vi inte bara varit elaka noga att forcera upp den i upprätt stående ställning, klä på den kläder och lura ner den i tunnelbanan – Sedan klämmer den tassen dessutom. Där, i skärningspunkten mellan fabel och verklighet, känner jag med kaninen. Hur många gånger har inte jag känt mig som en ängslig och av människosläktet stressad kanin? Den vita kaninen i Alice i Underlandet som tittar på klockan och skyndar vidare – ”Oh dear! Oh dear! I shall be too late!”. Då är det lätt gjort att klämma sig i dörren om man inte ser upp.

Dan Wergelius

Publicerad: 2010-04-02

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN