Strindberg, Dagerman och Söderberg Theodor Kallifatides läromästare

Ur Parnass # 1 2020

Theodor Kallifatides följeslagare i livet är August Strindberg, Stig Dagerman och Hjalmar Söderberg. Theodor Kallifatides har bott 45 år i Sverige och gett ut mer än 40 böcker på svenska. Också i Grekland är han en framstående författare. Och han avskyr benämningen ”invandrarförfattare”.

Theodor Kallifatides vill inte stoppas in i ett fack.
– Jag skriver på svenska, är på samma arena som Kerstin Ekman, P O Enquist, Agneta Pleijel och andra svenska författare. Alla klassifikationer blir fel och skapar gränser, ett utanför och ett innanför. Att stå utanför är att förbli en främling.
Han har sitt arbetsrum i ett sjuttonhundratalshus på Söder i Stockholm med utsikt mot kupolen på Katarina kyrka. När vi träffas är han i slutskedet av en bok som kommer ut i år, Det gångna är inte en dröm.

Fröken Julie som lärobok
Theodor Kallifatides lärde sig svenska via Strindbergs Fröken Julie. På den svenskkurs där han hamnade fanns inte mycket att hämta: – Fröken Persson bor i Borås. – Var bor fröken Persson? – Fröken Persson bor i Borås på Storgatan 1.
I stället blev, av ren slump, Fröken Julie hans första lärobok i svenska. Det viktiga var att det var en pjäs, eftersom han ville lära sig tala med sin omgivning. Med hjälp av lektor Björkhagens svenska grammatik på engel-ska och två lexikon, svenska-engelska och engelska-grekiska, satte han igång att översätta.
Efter en tid blev han bjuden på en kräftskiva och klockan tolv på natten sade han sin första mening på svenska: – Det tycks mig som om vi samtliga voro berusade. Det blev alldeles tyst runt bordet. I tro att Strindbergs språk också var dagens språk fortsatte han med pluraländelser ännu en liten tid, ”jag lät som en rysk spion”.

Strindberg hans första lärare
Theodor Kallifatides har alltså Strindberg att tacka försin svenska språkdebut. Även i fortsättningen blev Strindberg viktig för honom.
– Han har en enastående energi i sitt språk och hanblev en lärare för mig i konsten att skriva. Med sitt inten-siva språk kan han skapa spänning av nästan ingenting.Däremot står han mig temperamentsmässigt inte närmast.

Kände igen sig i Dagerman
I stället blev hans stora upptäckt Stig Dagerman. En lärarkollega gav honom en novellsamling i present på hans tredje födelsedag i Sverige. Den första novellen var skriven av Dagerman.
– Det var mötet med hans böcker som gjorde att jag bestämde mig för att skriva på svenska. Jag kände igen mig i hans temperament. Det var hettan i språket och intensiteten, en intensitet som inte är grundad på briljans som hos Strindberg, utan intensiteten hos en människa med stort hjärta. Dagerman utvann också en fantastisk skönhet i språket. Det var han som fick mig förälskad i det svenska språket.

Söderberg ständigt aktuell
Nästa upptäckt var Hjalmar Söderberg som han blev mer och mer fascinerad av, ja han påverkades också stilistiskt av Söderbergs ”utomordentliga klarhet och enkelhet i språket”.
– Jag tycker fortfarande att han är oöverträffadmed sitt klara språk, enkla raka berättande och med sin psykologiska skärpa. Detta är oerhörda lärdomar för en ung författare.
Förvisso har Kallifatides använt dessa lärdomar väl, hyllad som han är, för sitt vackra och klara språk.
Dessa tre klassiker är hans följeslagare och hans sommarläsning varje år. Men han läser också många andra författare.
– Jag hyllar principen att som författare måste man läsa väldigt mycket. Allt som har någon form av kvalitet påverkar en. Man ska vara självständig och inte apa efter och därför är det bästa att läsa många författare!
Han betonar att alla författare har något att lära ut och nämner ytterligare några: Hjalmar Bergman, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam.

Äldre texter också viktiga
Theodor Kallifatides ägnar sig inte bara åt skönlitterär läsning utan läser också metodiskt äldre texter föratt bättre lära känna det svenska språket. Till exempelstuderar han landskapslagarna för att undersöka ordens betydelse och språkets utveckling. Flera av de äldretexterna är, anser han, mästerliga i konkretion och exakthet i uttrycket. För att fördjupa och bredda sig läser han även författare som Lucidor, Bellman och Stagnelius. Han arbetar också med dagens språk, vill ta till sig nya aspekter som t.ex. segling.
– Det innebär minst hundra nya ord!
Denna läsning gör han för sin egen skull.
– Om man inte kan språkets historia kan språket kännas tunt. Jag vill kunna svenska på samma sätt som jag kan grekiska från Homeros och framåt till modern grekiska.

Skriver på svenska och grekiska
Så här långt kommen i intervjun börjar jag undra hur Kallifatides hinner med allt skrivande och läsande på svenska. Inte nog med det, numera skriver han också sina böcker på grekiska för utgivning i Grekland. Där är han en betydande och älskad författare.
Du skriver på svenska, inte ditt modersmål – varför?
– Jag kom till Sverige med avsikten att göra mittbästa inom det svenska samhället. Det kan låta pretentiöst, men det är mycket enkelt: grundläggande i grekisk tradition är att göra det bästa man kan på den plats där man befinner sig. Det var inte ett personligt ställningstagande utan något som jag bar och bär med mig. Just detta är kulturernas kraft: värderingar behöver inte uttalas, de är självklara.
– I detta att göra mitt bästa ingick att skriva på svenska. Det var självklart eftersom jag ville bli läst av de männi-skor som delar mitt liv. Hela mitt liv är ett svenskt liv. Då vore det konstigt att skriva på grekiska – förutsatt förstås att man kan skriva på svenska.
Många gånger har han framfört synpunkter i debatten om modersmålet. Kallifatides håller inte med om att man bara fullt ut kan uttrycka sig på sitt modersmål.
– Jag är inte ute efter språket i sig. Mitt skrivande baseras på idéer, människor och händelser. Men visst, svenskan är inte mitt barndomshav.

Hans grekiska språk är en oas
Så här skriver Theodor Kallifatides i den rika tänkeboken Ett nytt land utanför mitt fönster (2001) om språket: Mitt grekiska språk blir mer som en oas än som ett instrument. Jag sjunger ibland högt obscena sånger på grekiska, berättar historier för mig själv på grekiska, svär på grekiska. Jag vilar ut mig och det är precis vad man bör göra i en oas.
Genom dig möts Sverige och ditt grekiska arv. Vad har det inneburit?
Kallifatides svarar med en liknelse: Man ser sig själv i en spegel. Om det också finns en spegel bakom ryggen kastas ljuset från olika håll, det svenska och det grekiska ljuset. Svensk och grekisk tradition möts.
Kallifatides är inte ute efter att avgöra vilken kultur som är den ”bättre”:
– I stället är det intressanta att det finns skillnader och att man kan lära av varandra. Utveckling uppstår när olikheter möts och skapar något nytt.

Både svensk och grek
– Jag vill inte bli svensk och vill inte heller förbli grek. I stället vill jag att de båda identiteterna ska förenas både i mitt författarskap och mitt liv. Det är inte fruktbart att neka sig möjligheten att lära något nytt. I mitt fall handlar det om det svenska språket och det svenska sättet att tänka och vara. Jag kan ha åsikter om det, men ställer mig inte utanför den svenska verkligheten. Jag är en del av den.
Bakom orden finns betydelserna som återspeglar kultur och tradition. I Ett nytt land ... konstaterar han att greker och svenskar bebor olika världar. Till exempel låter Stagnelius´ berömda rad ”natten är dagens mor och kaos är granne med gud” på grekiska som höjden av banalitet.
Så här skriver han i Ett nytt land ...:
Att lära sig de nya orden var en sak, att lära sig deras betydelser var en annan. (…) Man lär sig orden först som namn. (…) Men dessa namn är inte neutrala, de är täckta av århundradens lava av mänskliga erfarenheter, känslor, upplevelser och värderingar.
Att lära sig ett nytt språk blir på det sättet en genomgripande resa in i ett annat medvetande om världen och livet. Man kan givetvis nöja sig med namnen, men det kunde inte jag. Det skulle vara att kapitulera inför främlingskapet, det skulle vara att göra det till ett livsvillkor.

Självförtroende något självklart
I Sverige finns midsommar, ensamhet, mörker, Jante-lagen och mycket annat. Självförtroende är ett begrepp som var Kallifatides helt främmande under de första åren i Sverige. I sitt gamla liv visste han inte alls vad det var – att tro på sin egen förmåga var självklart. Hans far brukade säga att ”det finns ingenting som du inte kan lära dig” och hans morfar som var analfabet gick några steg längre. Han sa sig kunna många språk och lille Theo ville veta om det var svårt att lära sig nya språk. Inte alls, svarade morfar, har man två hjärnceller går det bra, har man bara en tar det kanske lite längre tid.
Idag definierar Kallifatides självförtroende som förmågan att se möjligheter där andra ser svårigheter.
– Självförtroende bygger inte på en övertygelse att jag är duktig, i stället handlar det om insikten att det alltid finns möjligheter.
I Sverige har han verkligen fått testa sitt grekiska arv:
• Svårt att lära sig svenska: När han kom till Sverige 1964 utan att kunna ett ord svenska lärde han sig språket på egen hand.
• Svårt att komma in på universitetet: han kom in.
• Svårt att läsa filosofi: han tog examen på tre terminer. Med tiden blev han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms universitet 1969–1972.
• Svårt att bli författare på ett annat språk: facit idag är 40 böcker på svenska. När han utsågs till redaktör för BLM, Bonniers Litterära Magasin, ”kraxade svarta fåglar i örat på mig, men jag lyssnade inte på dem”. Han var dess chefredaktör 1972–76. Han var ordförande för Svenska PEN 1995.

Nycklar till framgång
Hur kunde du lära dig svenska så snabbt?
– Gedigen skolgång i Grekland och en viss talang, sammanfattar Kallifatides.
De första åtta – tio åren i skolan gick åt att lära sig grekiska från grunden och att arbeta med språket som ett instrument för att tänka och att uttrycka sig.
– Det som skiljer i längden är den personliga insatsen, arbetet man lägger ned. Det är bra om man inte har en uppenbar talang från början för det kan göra en lat.
– År 2000 gav regeringen Theodor Kallifatides en professur ”för ett storartat författarskap” och han har också fått kungens personliga medalj.
– Det är roligt att få uppskattning och bekräftelse på mitt författarskap. Vare sig jag vill det eller inte anses jag representera gruppen ’invandrare’ och därför är det oerhört positivt att samhället erkänner mina insatser.

Främlingskapets möjligheter
Du ogillar starkt ordet invandrarförfattare. Är det ett uttryck för ett svenskt behov att kategorisera?
– Visst är det så. Att människor med utländsk bakgrund börjar skriva på svenska borde väcka jubel och ge oss inträde till kultursfären. Men den svenska litterära eliten har svårt att släppa in oss som kommer utifrån.
Man kan till exempel jämföra med hur Frankrike uppskattar författare som kommit utifrån och skriver på franska, till exempel Ionesco från Rumänien. Efter en enda roman fick den ryskfödde författaren Andrei Makine som skriver på franska det prestigefyllda Goncourt-priset. Nyligen belönades Atiq Rahimi från Afganistan med samma pris för sin bok Tålamodets sten (nyligen översatt till svenska).
När jag frågar efter avhandlingar och studier om hans författarskap får jag veta att inga studier finns vid svenska universitet. Däremot finns det i andra språkområden, till exempel Frankrike, USA, Polen, Japan, Tyskland, Grekland och Italien.
Likaså kan man förvåna sig över att den tankeväckande och roliga boken Ett nytt land utanför mitt fönster inte, som i andra länder, används i undervisning på universitetsnivå för att ge insikter om främlingskapets villkor och möjligheter och om språkets betydelse.
Att denna bok sedan länge är slutsåld i bokhandeln visar tydligt att den uppskattas av bokläsarna. Hallå Bonniers Förlag! Dags för en nyutgåva! Den skulle också göra god tjänst i alla studier av mångkultur och migration.
Här skriver Kallifatides att den litterära förnyelsen kommer via kvinnorna och invandrarna. Han hävdar att ingen människa blir fri och jämställd förrän hon framstår som en hjälte i sina egna ögon. Det gäller för den som står utanför att skapa sin egen historia och en stark personlig mytologi. Kvinnorna är redan på god väg att se sig som hjältinnor, medan invandrarna ännu inte har förstått det, ”de beter sig ännu som offer”.
Idag ser Theodor Kallifatides en förändring, inte minst hos yngre författare med tillhörighet inte bara i Sverige.
– Förändring är nödvändig och den kommer.

Av Bitte Lundborg
Bitte är frilansjournalist med fil.kand. i humaniora.

Mer om nummer 1 2010
Läs mer om Parnass på De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnds hemsida.

Publicerad: 2010-03-29

Köp Parnass
Läs mer om Parnass i katalogen
Fler artiklar knutna till Parnass
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR