Eftertankens utposter

Just nu försöker jag skriva samtidigt som en person talar väldigt högt i telefon 1,5 meter ifrån mig. Distraktionen är frustrerande på ungefär samma sätt som det under den senaste tiden har varit frustrerande att försöka läsa dn.se*. DN:s nätupplagas utveckling får mig ibland att tänka så snikna och grundlösa tankar som att sajtens enda syfte skulle vara att få folk som mig att börja prenumerera på papperstidningen igen bara för att slippa läsa DN på nätet**.

När jag vill klicka bort de enorma underklädesannonserna som kommer emot mig råkar jag trycka på någon banner som låg bakom dem, och så kommer det bara fram ännu mer reklam. Jag känner mig totalt teknikhandikappad – kan inte ens läsa tidningen. När jag till sist kommer in på den artikel jag vill läsa är det omöjligt att koncentrera sig på texten, eftersom den kantas av ett bildspel som är en annons från Försvarsmakten och visar fruktansvärda bilder på stridsvagnar och lemlästade människor. (En bild i sekunden. Blicken dras dit, fast jag inte vill. Jag ville bara läsa den här artikeln. Jag vet inte hur jag ska hantera bilderna. Jag tillhör inte målgruppen, men det går inte att bara strunta i sådana där bilder.).

Dagstidningskrisen vrålar på detta sätt högt om sin existens; annonserna skriker verkligen pengar. I dagens läge*** är det lätt att förstå att DN och andra gör vad de kan för att få in några slantar på nätupplagan. Men för läsaren är det frustrerande att så få dagstidningsredaktörer verkar intresserade av att konkurrera genom kvalitet. Varför tänker ingen i kristider: "hur ska vi göra vår tidning bättre?"

Björn af Kleen skriver om kulturredaktionernas omprioriteringar i Expressen den 1 december. Jag är medveten om att det här blockcitatet är lite långt, men jag vill inte ta bort mer, för det han skriver är viktigt:

Den "journalistiska" kulturbevakningen ska tas om hand av snabbfotade reportervikarier in house, det reflekterande materialet ska enbart presenteras i reaktivt kritik- eller krönikeformat.
      Frågan är bara vad vi ska kommentera och kritisera om tidningarna upphör med den undersökande delen av kulturjournalistiken: råmaterialet, diskussionsunderlaget.
      En överväldigande del av samtalet i nya medier är just reaktivt. Man kunde tänka sig att de gamla medierna såg en konkurrensfördel i sina möjligheter att också erbjuda förstahandsinformation. Är det konkurrensstress som gör att de gamla medierna vill hålla jämna steg med nätets åsiktsproducenter?

Konkurrensstressen är något vi borde tala mer om. Jag kan verkligen förstå den; det är alltid någon på Twitter som hunnit före. För tidskrift.nu:s del är det ju lätt att slå ifrån sig problemet, eftersom vi aldrig kommer att kunna vara först med att kommentera allt. Dagstidningarna har förstås ett annat uppdrag, och jag förstår om de känner sig hotade mer på allvar. Men samtidigt: de måste väl ändå vara medvetna om att det finns andra saker som är viktiga, utöver det att vara först? Som af Kleen skriver har de möjlighet att ge något annat än det omedelbara. De har möjligheten att erbjuda läsarna fördjupning, av landets absolut bästa journalister. De har möjlighet att erbjuda det där råmaterialet.

I stället skär man ner på budgeten för de viktiga frilansreportagen. Som någon sorts ersättning, för att fortfarande ha något längre att stoppa in mellan annonserna i helgupplagan, har DN inlett ett samarbete med magasinet Filter. Filters uppgift blir, med af Kleens ord, att "med sin gedigna men inte våldsamt analytiska profil [...] stå för en del av morgontidningens fotarbete". Samarbetet innebär att Dagens Nyheter ska publicera delar ur ett reportage ur varje nummer av Filter. Texten följs av ett "En längre version av reportaget finns i det nya numret av magasinet Filter". Reklam för tidskriften, reportage åt DN – utan att de själva behöver lägga något krut på det där med journalistik.

Kulturtidskrifterna kan inte ersätta dagstidningarna. Ansvaret för allt grävande kan inte läggas på dem. Men: deras roll blir ännu viktigare i den publicistiska**** krisen. För tidskrifterna är nämligen långsamheten så självklar att man inte behöver fundera över den. Kommer man ut med några nummer om året kan man inte vara först med det senaste. Man måste i stället koncentrera sig på att skriva bäst om det mest angelägna.

Kulturtidskrifterna är härdade; de består, de håller fast vid sitt uppdrag även när tiderna är svåra. Vissa försvinner – inte minst de som ägs av större mediebolag – när ekonomin försämras, och det är tråkigt. Andra skulle kunna göra mycket mer om de hade bättre resurser. Men de flesta har aldrig känt av någon högkonjunktur, utan fortsätter kämpa på med ett nummer i taget. Det journalistiska arbete tidskrifterna tillsammans som kollektiv står för är oersättligt och blir, vare sig vi vill det eller ej, än mer viktigt när dagstidningarna tar mindre och mindre ansvar för journalistiken.

Mer eller mindre ofrivilligt har jag följt kultursidornas markis de Sade-debatt. I grunden intressanta tankar från samtliga inblandade skyms, som ofta är fallet, av den sandlådiga tonen. Jag kan längta efter att få läsa deras pålästa idéer utvecklade, i texter där var och en fick tala sig till punkt, utan positionering eller påhopp. Blaise Pascal sa att 90% av mänsklighetens problem beror på vår oförmåga att sitta stilla i ett rum för oss själva. Jag tänker på de orden när jag tänker på dagstidningarna, men i tidskrifterna finns möjlighet att ge plats åt material från det där stilla rummet. De kan få vara eftertankens små utposter i det offentliga samtalet.


______________________________

* "Sveriges bästa nyhetssajt" enligt Internetworld.

** Det här var förstås ingen seriös anklagelse, men för säkerhets skull kan jag ju påpeka att det i alla fall inte kommer att hända; de har slarvat med fakturor och inbetalningar lite för många gånger för att jag ska orka med dem en vända till.

*** Jag tänker här på saker som Aftonbladets nedskärningar i somras, DN:s nya chefredaktör och VD Gunilla Herlitz som inledde med att bland annat plocka bort 55 tjänster och New York Times djupa kris, samt den förlust av prenumeranter som alla papperstidningar upplever, där läsarna går över till nätupplagor som det är mycket svårt att ta betalt för. Lokaltidningarnas bortransoneringar av egen personal till förmån för TT-material, korrekturavdelningarnas undergång, och så vidare och så vidare.

**** För att förtydliga varför krisen är publicistisk kan jag ju citera Per Wirtén, också i Expressen, om Gunilla Herlitz intåg i DN-skrapan:

Jag ser med växande förvåning en utfrågning av Herlitz på Publicistklubben (finns på deras web). Efter hand framgår att hon har svag koll på vad en publicist är. Är det en tidningsmakare, en vd eller kanske något annat?
      Hennes svar, plötsliga tystnader och ansträngda kropp[s]språk avslöjar att samtal om journalistik är okänd terräng för Dagens nyheters nya chefredaktör. [...] Jag börjar undra om Dagens nyheter inte längre har en chefredaktör, men en förklädd vd.

Alva Dahl

Publicerad: 2009-12-07