Chick-e-chack

Ur Tattersall #2

Vi går nerför Hamngatan. Vi kommer fram till NK. Mina svarta lågskor låter mot den gråa trottoaren. De andra har på sig Clark’s ökenkängor, Diadora Borg Elite eller Adidas Forest Hills. Dessa skodon låter inte alls. Poängen är att vi flanerar längs Hamngatan. På Norrmalm. Solen lyser i ansiktet. Livet är bra.

AIK har tagit tre poäng. Egentligen vill vi vara på Hovet. Eller hemma på Råsunda. Men just nu i detta ögonblick är Hamngatan – på Norrmalm – alldeles utmärkt. Särskilt när vi kommer fram till NK. Inne på NK säljer de jeans – nej, modärn konst - av Helena af Sandeberg. Ett par Levis’ 501 med inbroderat AIK-märke. Så vackert. Så enkelt. Så rätt. Vi måste gå på Stadsteatern oftare. Vi gillar modärn konst. Massorna som strömmar förbi oss kan komma från Nävragöl, Värnamo, Grev Magnigatan, Sköndal, Skövde eller andra perifera platser. Det spelar ingen roll. Vi besitter det inre lugn och den ro som endast tre poäng till AIK kan skänka oss.

Norrmalm är Stockholms hjärta. En del gator har trots planeringsteknopater, byggherrar och politiker utan ryggrad eller hjärna bevarat en del av sin charm som t ex Luntmakargatan, Regeringsgatan mellan Kungsgatan och Engelbrektsplan, övre delen av Drottninggatan, Holländargatan, Kammakargatan, David Bagares gata, Döbelnsgatan… Norrmalm är en riktig stadsdel. Här finns småbutiker som mirakulöst har överlevt den ”moderna” stadsplaneringen till exempel sybehörsaffären på Regeringsgatan eller antikvariatet på Drottninggatan. På det äkta Norrmalm – vårt Norrmalm - gäller inga tramsiga snegla-jätteängsligt-på-New-York-amerikaniserade påfund som ”SoFo” eller ”City”. Det är Norrmalm. AIK.

Nu heter det att Fotbollstadion i Solna ska rivas. Detaljplanen för marken ska ändras av politikerna i Solna stad för att tillåta det felstavade Svenska Fotbollförbundet att ge sig in på fastighetsspekulation tillsammans med en skånsk byggentrepenör.
Råsunda Fotbollstadion där Garrincha, Garvis, Hamrin, Terry Butcher, Dala, Vadim Jevtusjenko, Zola, Figo, Ronaldo, Mjällby, Pelé, Andreas Andersson och ett otal spelare lämnat sina avtryck ska rivas. Enligt FIFA är Råsunda Fotbollstadion en av världens 10 mest klassiska arenor.
Hänger ni med? Vi gör det inte. Det enda vi kan se med säkerhet är att det felstavade Svenska Fotbollförbundet inte är med i matchen. De är fintade upp på läktaren till en av de 90 loger som skulle stå tomma på Swedbank (uttalas ”Svedd bank”) Arena om projektet blir av.

Swedbank Arena ska ligga bredvid ett slags köpcentrum – ”Mall” på nysvenska – där Råsundas publik - ”konsumenterna” enligt marknadsfolket inom projektet - är ett ”bra mervärde till produkten”. Vi ska bevara ”Norra Stå” i det nya projektet utbrister en marknadsförare till en grupp missnöjda ”konsumenter”. Åter andra tjänstemän inom projektet muttrar bakom lyckta dörrar om att man ska byta ”konsumenter” när AIK väl sitter fast på Swedbank Arena. Tjänstemännen har i tidningarna läst om vilka nidingar och ogärningsmän som bevistar AIK:s matcher. Det kan väl inte vara så svårt att byta ut dessa huliganer mot högkonsumerande barnfamiljer? Nej just det. Att ingen har tänkt på det förut?

Det har naturligtvis andra människor redan gjort. AIK Hockey flyttade från ”uttjänta” Hovet till nya moderna Globen. Hejaklackar skulle bytas mot cheerleaders och cirkusmusik. Skränig publik skulle ersättas av events och kundarrangemang. Spelare med AIK-hjärta hamnade i HV71, Malmö, Timrå och Dif. De ersattes med snart sagt varenda finne som gick av finlandsbåten och påstod sig kunna åka skridskor. Det gick åt helvete. Idag är AIK Hockey tillbaka på Hovet, i hockeyallsvenskan, och vädjar till publiken att komma tillbaka. Det är kvala till Elitserien som gäller. Att vinna - eller försvinna som de klassiska stockholmslagen IK Göta och Bamsingarna.

Projektledaren för Globen, och dess ”koncept”, är samme man som ligger bakom utformningen av Swedbank Arena. ”Huka er i kyrkbänkarna, gûbbar och käringar! För nu laddar han om!” som Tage Erlander (AIK) sa på sin tid.
Marknadsplanen för Swedbank Arena är framtagen av den entusiast som med skattepengar anordnade en tänkt megakonsert med Dr Alban i Sydafrika där det dök upp typ två besökare.
Nyligen har Swedbank Arena dessutom engagerat Sune Hellströmer som framförallt är känd för att ha fört AIK till konkursens brant efter att bland annat ha gjort av med alla Champions League-miljoner.
Swedbank Arena påminner mera om intrigen i ”Det våras för Hitler” än ett seriöst affärsprojekt.

Men vad vet vi öldrickande huliganer där vi går nerför Hamngatan? ”Vi är nog inte Guds bästa barn” som AIK-klacken brukade sjunga tidigt 80-tal när Docent Död släppt sin singel om dem.

Vi vet till exempel att Åke Hedtjärn ledde Stockholms stads planberednings expertutskott under 50- och 60-talen. Han är anonym för de flesta trots att han betytt lika mycket för Stockholms stadsplanering som Air Chief Marshal ”Bomber” Harris har betytt för stadsbilden i Essen, Dresden och Berlin. Åke Hedtjärn var en ärkebyråkrat och teknopat som styrde bakom kulisserna (”Bomber” Harris tog åtminstone ansvar för sina bombräder).
Teknopaten Hedtjärn spelade ut politiker, handelskammare, banker och storföretag mot varandra. Åke Hedtjärn och hans bulvaner kunde riva till exempel Blancheteatern, Sidenpalatset, Intiman, gamla Konstfack, Odeon, Sagerska husen, Hotell Gillet (dit AIK förlade middagarna på 50-talet enligt Kurre Hamrin), tidningskvarteren i Klara, fullt beboeliga bostadshus från 1800-talet och adelspalats.
Istället fick vi parkeringshuset Elefanten och en samling själlösa huskroppar där ingen bor och ingen lever. ”City”.

Vi går in i Gallerian. En annan ”Mall”. Där lyser inte solen. Där finns inga årstider. S:t Eugenia katolska kyrka som låg på den gamla Norra Smedjegatan har ersatts av en skobutik. Eller är det en elektronikbutik? Nej, vänta, de säljer ekologisk kosmetika, spa-kurer, ört-téer och inpackningar. I nästa vecka ska en ny kedja kränga kläder tillverkade av tolvåringar i Asien. Eller var det gympa-dojjor? Eller var det kläder från... Köparna har glömt. De vill inte veta. De är inte intresserade. Tattersall vet inte heller. Vi handlar aldrig där. I mitten av Gallerian - där den gamla Norra Smedjegatan drog fram mellan hantverkare, ölcaféer och småbutiker - kränger franchisecaféer och kedjebarer förfinad junkfood till konsumenterna. Det kan röra sig om bakade potatisar med taco-fyllning, bastard-espresso, amerikanska muffins, pizza, cheesecake eller pajer med sallad. Det som fåkunniga och stockholmspolisen gärna refererar till som ”City” är idag snarare det ”Grönköpings Manhattan” som Kar De Mumma (AIK) förutspådde att det skulle bli.

Försök att känna ”atmosfären i gamla Klara” inne i Gallerian. Det går inte. Rivet är rivet och kommer aldrig igen. Det gäller kvarteren på nedre Norrmalm, och det kommer att gälla atmosfären på Råsunda.

Gallerian vill vara New York, men den liknar allra mest en film av bröderna Coen som utspelar sig i de tristare delarna av Cleveland, Ohio eller Bismarck, North Dakota. Det kunde vara varsomhelst i de mest stereotypa delarna av Storbritannien. Ett modernt köpcentrum i Stevenage eller Woodford. Eller en förort till en stad i Ruhr-området. Alla har samma butikskedjor. Alla kränger de samma smörja. Det är likriktat, trist, oförargligt och oerhört förutsägbart. Hur många åker för övrigt till London för att strosa runt i ett förortscentrum? Zero. Zilch. Ingen. I Stockholm har man lagt ett av världens mest intetsägande förortscentrum mitt i stan. Gallerian är inte Norrmalm. Gallerian är inte AIK.

Senast Tattersalls redaktion gick nerför Hamngatan och svängde in i Kungsträdgården fanns emellertid de berömda almarna kvar. En av dem har ett läkt ärr efter en kommunal motorsåg. Som genom ett mirakel har just dessa almar på Norrmalm i centrala Stockholm undgått de parasiter, inklusive Åke Hedtjärn, och den så kallade almsjuka som förstört så många andra bestånd av almar i andra delar av Sverige.

När det begav sig 1971 var alla där i Kungsträdgården. Ynglingar i Alternativ Stad. Gamla Kårhusockupanter. Gentlemän som tvekade mellan lunch på Stora eller Lilla Sällskapet stannade till. Evert Taube (AIK). Östermalmsprofilen Kar De Mumma (AIK). Gamla kommendörer. Arga medborgare i kostym, rock och hatt blandades med 68-vänsterns chica trasproletariat i tröja och matchande helskägg. Cornelis Vreeswijk (AIK) sjöng och underhöll. En ung MFF-supporter som Johannes ”Joker” Brost hängde i almarna för att skydda dessa mot de kommunala huliganerna. Medborgarna vann och Åke Hedtjärn förlorade.

Det var enligt teknopaterna ”omöjligt” att behålla almarna. Almarna var predestinerade att huggas ner och lämna plats för t-banestation Kungsträdgården. Den första stationen på en linje som via Skeppsholmen och Djurgården skulle fortsätta till Nacka.

Det ”omöjliga” den gången 1971 bestod i att Pressbyrån och Storstockholms Lokaltrafik (SL) hade ingått preliminära avtal om att samtliga tunnelbaneuppgångar skulle innehålla en Pressbyrå.
Arkitekter och byggingenjörer hade i och för sig räknat ut att uppgången kunde flyttas till en försumbar kostnad. De hade rapporterat detta till Hedtjärn som ej vidarebefordrade informationen till politiker som Hjalmar Mehr. Problemet, för Hedtjärn, var nämligen det där preliminära avtalet med Pressbyrån. När man flyttade uppgången fick inte Pressbyrå-kiosken plats. För en teknopat som Hedtjärn var valet lätt. Pressbyrå-kiosk eller almar? Pressbyrån!
En närmast komisk katt-och-råtta-lek inleddes mellan ”huliganerna” som ville rädda almarna och Gatukontoret som skulle hugga ner almarna. Datum sköts upp och till sist kom männen med motorsåg om natten. De gamla militärerna hade emellertid tillfört organisation bland ”huliganerna” och satt ut bevakning. En klassisk telefonkedja kallade in den legendariska samling medborgare som till stäckte Hedtjärns dolska anslag mot almarna i Kungsträdgården.
Pappret med avtalet om att Kungsträdgårdens t-baneuppgång måste innehålla en Pressbyrå-kiosk vittrade. När stationen invigdes 1975 var uppgången flyttad till Arsenalsgatan.

En stilla tanke kan därför slå en som sitter i skuggan av almarna och betraktar löven och ärren på stammen. Efter att ha gått ner för Hamngatan. Det kanske trots allt är fullt möjligt att bevara och utveckla den världsunika Råsunda Fotbollstadion? Trots ”preliminära avtal”. Bara den politiska viljan finns. Som med almarna den där gången 1971 när medborgarna grep in – och vann på övertid.



Publicerad: 2009-11-19








Annons:

Senaste nummer:

2019-08-25
Konstperspektiv 3 2019

2019-08-22
Fönstret 2 2019

2019-08-14
Lira Musikmagasin 2 2019

2019-08-13
Teatertidningen 2-3 2019

2019-08-12
Utställningskritik 2 2019
Omkonst v33 2019

2019-08-10
Parnass 2 2019

2019-08-08
Poplär Arkeologi 4 2019

2019-08-04
Bildkonstnären 2 2019

2019-07-10
Accent 4 2019

2019-07-07
Populär Astronomi 2 2019

2019-07-05
Signum 5 2019

2019-07-01
Medusa 2 2019

2019-06-25
Amnesty Press 2 2019

2019-06-24
Opera 3 2019

2019-06-18
Arbetarhistoria 161-162
Arbetarhistoria 163-164
Arbetarhistoria Nr 165-166
Arbetarhistoria 167-168
Arbetarhistoria Nr 169

2019-06-11
Poplär Arkeologi 3 2019

2019-06-10
Punctum saliens
KLASS 2 2019

2019-06-08
Akvarellen 2 2019

2019-05-30
Arkitekturtidskriften KRITIK #40

2019-05-29
Fjärde Världen 1 2019

2019-05-27
Bild & Bubbla 2 2019

2019-05-26
Tidig Musik 2 2019
Bild & Bubbla 1 2019

2019-05-25
KLASS 1 2019

2019-05-24
Signum 4

2019-05-23
C´est Bon Anthology 44 2019

2019-05-19
Iconographisk Post 3-4 2018

2019-05-17
Galago 134 2019

2019-05-16
Nordens Tidning 2 2019

2019-05-14
Accent 3 2019
Amnesty Press 1 2019
Nordens Tidning 1 2019

2019-05-13
Lyrikvännen 1-2 2019

2019-05-12
Verk. 2 2019

2019-05-10
Nio-Fem 1 2019

2019-05-08
Poplär Arkeologi 2 2019

2019-05-06
Hjärnstorm 134-135 2019

2019-05-01
Bildkonstnären 1, 2019

2019-04-24
Lira Musikmagasin 1 2019

2019-04-21
Teatertidningen 1 2019

2019-04-13
Signum 3 2019

2019-04-12
Opera 2 2019
Accent 2 2019

2019-04-07
Populär Poesi 38

Äldre resuméer