Alfvén och Heidenstam

Ur Alfvéniana #3-4 2009.

Nittiotalisten Verner von Heidenstam som skildrade svenskarnas hjältedåd och fosterlandsvännen Alfvén kom flera gånger att korsa varandras vägar. Med anledning av Heidenstamsåret 2009 presenteras här en sammanställning som i mycket bygger på Alfvéns memoarvolymer.

Heidenstam som ciceron
Alfvén umgicks gärna i konstnärskretsar där han tycks ha känt sig mera hemma än bland tonsättarkollegor. I memoarbandet Första satsen (s. 315) berättar han om ett sådant tillfälle. Han hade blivit inbjuden till en middag hos konstnären Robert Thegerström den 6 november 1900. Anledningen var att denne målat ett porträtt av Alfvén som nu var färdigt och skulle invigas. (Se omslaget till Alfvéniana 1/93.) Bland arkitekter, målare och tonsättare fanns också Verner von Heidenstam. Alfvén och denne 15 år äldre och världsvane resenär kom att dryfta vad som var sevärt i Italien och i synnerhet i Rom med anledning av en förestående resa som Alfvén stod i begrepp att anträda som stipendiat. Heidenstam berättade så målande att Alfvén den följande dagen i fantasin levde sig in i det italienska landskapet och väntade på att få en resplan som utlovats av Heidenstam. Den kom prompt. För att inte missa någonting blev den renskriven på maskin och finns i detta skick i Uppsala universitetsbibliotek (Brev till Hugo Alfvén från Heidenstam).

Redan 7/11 kom Heidenstams plan för Romresan (faksimil s. 319)

Den visar att Heidenstam fäste avseende vid musik, åtminstone i samband med gudstjänster.

I Peterskyrkan kastratsång om söndagsmorgnarna vid 9-tiden […] Besök kyrkan Palmsöndagens morgon. Äfven påskaftonens middag då 'gloria' sjunges och alla Roms klockor stämma i […] Lateranen. Härligt 'miserere' Långfredagen […] Villa Farnesina. Hvar söndag en timme före solnedgången sång af klosterpensionärerna i Trinitá-kyrkan ofvanför Spanska trappan…

"Sverige"
Alfvén har under sin andra Italienvistelse år 1905, nu tillsammans med Marie Krøyer, skrivit från Casa Barbagelata i Sori Ligure och tackat för bok från Heidenstam. Detta berörs i brev från Heidenstam den 2 augusti 1905 som också nämner att Stenhammar varit i Naddö och visat musikutkast till "Ett folk". Alfvén hade själv planlagt en sådan komposition och förstörde därför alla skisser när han fick detta besked.

Alfvén har senare berättat att han ångrade sig, när han hörde Stenhammars resultat, framför allt när det gällde den centrala dikten 'Sverige'. Stenhammar har ju uppfattat den som en lyriskt betonad hymn i lugnt och värdigt tempo och Alfvén hade tänkt sig den kraftfull och uppfordrande och närmast som en marschartad nationalsång. Han fick senare berättat att detta var i överensstämmelse med diktarens avsikter; Heidenstam hade f.ö. hoppats att Emil Sjögren skulle bli diktens tonsättare och till denne angivit sina intentioner

Hugo Alfvén

Alfvén omtalar i brev till Staffan Björck 1946 att även hans tonsättning av Sverige i stort sett haft hymnkaraktär och ger en jämförelse mellan Stenhammars och hans egen uppfattning av dikten (citerat efter Staffan Björck 1946: Heidenstam och sekelskiftets Sverige, s. 158 ):

Diktens första period fram till 'Fall julesnö' har för mig en utpräglad viril och stolt karaktär, med satserna sammangjutna till en odelbar totalverkan. Den sista perioden: 'Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro!' är en invokation, fylld av ljus förtröstan, där bl.a. '

barn' och '

fäder' böra särskilt betonas. Stenhammar lägger i stället betoningen på '

', '

' och '

' i bortdöende tonstyrka, som domnar av i pianissimo. Därmed blev sången som klippt och skuren för jordfästning och begravning

Det ligger i sakens natur att en dylik sång måste sluta med en väldig klimax. Därför gick jag i min tonsättning år 1905 den rakt motsatta vägen: undvek all blödighet i den sista perioden och drev upp tonstyrkan till fortissimo vid de tre gripande utropen 'Sverige! Moder! Du land' i vilken avslutningsklimax jag samlade hela diktens innebörd, så som jag uppfattat den.
Som rent musikstycke tycker jag, att Stenhammars tonsättning är utmärkt vacker, i viss mån befryndad med Geijers, A F Lindblads och Otto Lindblads blida lyrik, men i relation till Heidenstams ord verkar den på mig alltför sötaktigt sentimental och övernyanserad, som t.ex. vid 'och dåd blev saga' och 'Brinn, […].

Heidenstam med fru Greta 1907. Ur Tempo furioso s. 353. Foto: Hugo Alfvén.

"Festspel"
I memoarbandet Tempo furioso (s. 399f) återkommer Alfvén till Heidenstams fängslande berättarförmåga. Alfvén hade fått ett kompositionsuppdrag, nämligen att skriva musiken till invigningen av Dramatens nya byggnad år 1908. Han hade inte klart för sig hur han skulle lösa uppgiften, något som allt som oftast inträffade om det inte fanns en text som satte fantasin i rörelse. Alfvén var på väg från Danmark och gjorde ett besök hos Heidenstam i Naddö som vid supén berättade så målande om Karl XII och hans polska fälttåg, om hovfester och karolinernas bravader att Alfvén omedelbart blev inspirerad. Heidenstam bad honom sätta sig vid flygeln och ut strömmade tonerna.

Denna gång flydde inte min nyckfulla sångmö. Hon viskade i mitt öra och ledde mina händer under deras irrande gång över tangenterna, men hon förde mig inte tillbaka till Polen utan höll mig kvar i Sverige. Jag drömde mig på en fest i en medeltida svensk riddarborg, där bålda kavaljerer trådde dansen med guldlockiga damer - naturligtvis långt skönare än de polska. Polonäsen brusade dock alltjämt i mitt huvud, den kunde jag inte komma ifrån. Jag levde rövare på klaviaturen…

Nästa dag skrev han ned "klaverskizzen" som är daterad Naddö 30 nov. 1907. Detta var tillkomsten av "Fest-polonaise", det bekanta Festspel som brukar spelas vid utdelningen av Nobelpriset. (Se även min artikel i Alfvéniana 3-4/08, s. 15.)

"Gustaf Frödings jordafärd"
Åren 1911 och 1912 utgör den intensivaste perioden i deras samarbete. När Gustaf Fröding gick bort den 8 februari 1911 skickade Heidenstam den 10 februari dikten Gustaf Frödings jordafärd till Alfvén för tonsättning för framförande vid Frödings begravningsceremoni i Klara kyrka i Stockholm den 12 februari. Alfvén beskriver målande hur han fick uppslaget till kompositionen från Uppsala domkyrkoklockor ("Klockorna dåna, tunga slå de, mullra och kvida de, sjunga sin sång till de dödas färd") och hur sedan alla klutar sattes till för kopiering av stämmor och sammankallande av sångarna i Orphei Drängar. Det blev Alfvéns elddop med den kör som han sedan så framgångsrikt skulle elda till enastående prestationer. (Alfvén: I dur och moll s. 20ff.)
Vintern samma år sökte Heidenstam förmå Alfvén att tonsätta "Sverige" (Hedwall 1973, s. 47).

"Spåmannen"
År 1912 komponerade Alfvén Scenmusik till "Spåmannen", en dramatisk dikt av Heidenstam som uruppfördes på Dramatiska teatern 19 november 1912. I Uppsala universitetsbiblioteks Alfvénsamling finns flera brev från Heidenstam som visar att han hade bestämda uppfattningar om när musiken skall interfoliera dikten. Även besättningsformer intresserade Heidenstam:

Jag tillåter(?) mig påpeka att grekerna – åtminstone efter våra föreställningar – ju tros ha sjungit enstämmigt eller i oktav. Kan det ge dig något lustigt(?) infall så är det ju bra. Men något tvång att taga det hela så precist(?) behöfver vi gifvetvis inte pålägga oss om det skulle bli till hinder.

Viktigare är kanske då att musiken – åtminstone till stor del och helst alldeles – bör bestå av flöjter och strängar (Lyror och kitaror skall det ju föreställa) […]

I så måtto fick Heidenstam rätt att både flöjter och oboer (representerande antikens aulos) och stråkar samt 3 körstämmor utgör besättningen som dock utökats av Alfvén med ett piano. Efter otåliga påminnelser av Heidenstam blev partituret färdigt den 28 oktober. Då hade några flöjtsatser infogats från en skådespelsmusik till "Mostellaria" av Titus Plautus som Alfvén komponerat samma sommar för framförande på Intima Teatern den 28 juni.

Efter premiären av Spåmannen skrev Heidenstam till Alfvén: "Från Stockholm hör jag att musiken skall göra sig alldeles förträffligt. Har ej haft tid att resa upp ännu" och han skickar med postcheck på 500 kr som honorar (1000 kr delat på två).

Karl XII-kantat gick om intet
Den 21 juli 1918 skriver Heidenstam till Alfvén att han inte känner sig istånd att leverera texten till den Karl XII-kantat "hvars ord [Harald] Hjärne bad mig författa […] Så fort jag skall göra något på beställning tappar jag humöret […] Jag skyndar mig därför att såväl hos dig som Hjärne definitivt anmäla mässfall medan det ännu är god tid". Uppenbarligen var det tänkt att Alfvén skulle tonsätta denna kantat. Med tanke på vad han senare sagt om det flitiga kantatkomponerandet som tog tid från hans symfoniska verksamhet torde han blivit glad över beskedet.

Operan "Eumeniderna" gick om intet
År 1921 hade Alfvén och Heidenstam samt andra bröllopsgäster sällskap på tåget från Nora till Stockholm. Heidenstam var på strålande humör och underhöll de övriga i sällskapet. Plötsligt försvann han till en annan kupé och återkom när tåget närmade sig Stockholm. Han hade då skissat innehållet i "Eumeniderna" och bjöd sällskapet på restaurang i Stockholm där han förklarade att Alfvén skulle komponera en opera med samma titel. Han började tala om akter och tablåer och de båda började inspirera varandra. En reporter i Aftonbladet tillhörde sällskapet. Han kunde lyssna till planerna och dagen därefter skrev han en stor förhandsartikel, men då "förlorade både Heidenstam och jag intresset för det geniala uppslaget. Anden kan inte skapa under offentlig insyn från gatan – det borde herr X. ha förstått" (I dur och moll s. 182ff). Journalisten var Waldemar Swahn (Hedwall 1973 s. 80).

Andra dikter av Heidenstam har Alfvén inte funnit passande för tonsättning, vare sig som romanser eller körsånger.

Jan Olof Rudén

Publicerad: 2009-11-17

Köp Alfvéniana
Läs mer om Alfvéniana i katalogen
Fler artiklar knutna till Alfvéniana
Fler tidskrifter i kategori MUSIK