Rättvisa NU, annars spricker det!
– kan Köpenhamnsmötet ge klimaträttvisa? Danny Chivers analyserar möjligheterna.
Ur Röda Rummet nr 1/09
Föreställ er tio kaniner på drift över det vida havet i en båt tillverkad av en urholkad jättemorot. Moroten är deras enda mat så de gnager allesammans på den. Båten sjunker hastigt men ingen av kaninerna vill vara den som först slutar äta för denne blir också den förste att svälta. Det är ingen mening att sluta äta om inte alla gör det, för även om bara en kanin fortsätter kommer båten att sjunka.
Detta är en bild av den internationella klimatkrisen i Beatrix Potter-tappning: enskilda nationers handlingar spelar liten roll så länge vi inte samarbetar. Verkligheten är naturligtvis mer komplex. Medan det är lätt att föreställa sig att kaninerna gör en enkel överenskommelse att de alla ska livnära sig på sjögräs istället, så innefattar människans situation massiv global ojämlikhet, olika nivåer av ansvar för läget och en historia av exploatering och brutna internationella löften.
Därför ska vi kanske inte vara förvånade över att de internationella klimatförhandlingarna – som startade på allvar först i början på 1990-talet med de samtal som skapade FN:s ramkonvention om klimatförändringar, UNFCCC – ännu inte resulterat i någon fungerande global lösning. Det bästa som åstadkommits hittills är Kyotoprotokollet från 1997 där industrialiserade länder (under beteckningen ”Annex 1- länder”) lovade att skära ner sina koldioxidutsläpp med 5,2 procent fram till 2012 – en helt otillräcklig minskning. USA drog sig dessutom ur avtalet och flertalet av de länder som återstod kommer förmodligen inte ens åstadkomma dessa små utsläppsminskningar.
EN RÄTTVIS STARTPUNKT
Samtidigt har man inte kommit överens om någon bestämd plan som garanterar att de fattigare länderna växlar över till en klimatvänlig utvecklingsväg. USA vägrar att delta i leken om inte – ”i rättvisans namn” – alla länder som inte tillhör Annex 1 också antar mål för att minska utsläppen. Södra halvklotets länder framhåller emellertid att de anlände sent till fossilfesten: de industrialiserade länderna skapade den här soppan genom att under de senaste 200 åren släppa ut den absoluta merparten av de växthusgaser som för tillfället hettar upp atmosfären. Hur kan Annex 1-länderna kräva att Syd ska begränsa sin utveckling med hårda utsläppsmål när flertalet länder i Nord inte når upp till sina egna Kyotomål?
Samtidigt har man lovat att överföra resurser för att stödja utveckling som baseras på låg kolanvändning, för att hantera effekterna av klimatförändringarna, och att överföra klimatvänlig teknologi. Men de enda pengar som förs från Nord till Syd genom UNFCCC-processen kommer via den i högsta grad bristfälliga ”Mekanismen för ren utveckling” (CDM). Denna har gett rika länder möjlighet att kompensera för sina inhemska utsläpp med sådana ”rena utvecklingsprojekt” som nedgrävning av väldiga urbana soptippar, gigantiska dammbyggen (som skulle ha kommit till stånd i vilket fall) och aningen mer energieffektiva stålverk. Överallt höjs nu röster för att reformera eller helt skrota CDM och ersätta det med något mer rättvist.
Medan Kyoto haltar mot sitt slut, försöker regeringar febrilt att nå fram till ett nytt avtal om utsläppsminskningar för åren 2012 till 2020. Det kommer manglas i möten i Bonn i april och juni, med målet att kunna underteckna ett avtal vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn 1-12 december 2009.
Fokus har legat på ansträngningarna att få USA – som står för 30 procent av de nuvarande utsläppen – att ansluta sig. Men ett avtal som främjar de rika ländernas intressen framför de verkliga behoven hos världens folk kommer att misslyckas av två viktiga skäl. Den utvidgade marknad för handel med utsläppsrättigheter som USA och EU kräver kommer att berika privata affärsmän på bekostnad av liv och livsvillkor i Syd, och samtidigt kommer varje avtal som saknar ett tydligt inslag av rättvisa med största säkerhet att avisas av många regeringar på södra halvklotet.
Fattiga länder har bittert kämpat för att infoga ”rätten till utveckling” och ett erkännande av olika länders ”gemensamma men olika ansvar” i Kyotoprotokollet, syftande till att rikare länder förväntas agera först. Om inte Annex 1-länderna börjar visa en verklig vilja att leva upp till dessa principer – genom kraftiga inhemska utsläppsminskningar, stöd utan villkor till de fattiga länderna, teknologiöverföring och utvecklingsutrymme – är chanserna små att länderna i Syd kommer att följa med på ett avtal efter 2012.
1
Tyvärr har utvecklingen hittills gått i motsatt riktning. I takt med att klimatsamtalen framskridit från Toronto (1988) till Kyoto (1997) till Bali (2007) har de rika ländernas utsläppsmål försvagats med ungefär 1 900 ton koldioxid och handeln med utsläppsrättigheter har stadigt ökat.
2
Vid överläggningarna i Poznan nyligen var till exempel en huvudfråga det så kallade REDD-initiativet (Reduced Emissions from Deforestation and Degradation) som föreslår att den kol som finns bunden i världens skogar ska ingå som ett element i handeln med koldioxid.
3 Med ett penndrag kommer skogsmark där människor levt i tusentals år att förvandlas till en vara och bjudas ut till försäljning för att välbärgade människor i norr ska kunna fortsätta köra bil och shoppa – trots att ny forskning visar att det är mer effektivt och kostar mindre att ge erkännande åt skogslevande ursprungsfolks rättigheter till sitt land.
4
VAD LIGGER PÅ BORDET INFÖR KÖPENHAMN?
Här följer en genomgång av de huvudsakliga förslag som ligger på bordet inför Köpenhamn, och en poängbedömning av deras grad av klimaträttvisa på en tiogradig skala.
”Grandfathering” av Kyotomålen
Vad är det? En gullig benämning på det sätt som de industrialiserade ländernas utsläppsmål har fördelats i UNFCCC-processen – var och en måste minska sina utsläpp med en viss procentsats i förhållande till den mängd de släppte ut 1990.
Rättvisa: 2 poäng av 10 Länder som var stora förorenare 1990 fortsätter vara stora förorenare, med en liten procentuell sänkning. Ett rättvisare system skulle istället baseras på utsläpp per capita, som till exempel modellen för Minskning och Utjämning (Contraction and Convergence) som föreslagits av Global Commons Intitute. Det historiska ansvaret för tidigare utsläpp måste tas i beaktande och hänsyn måste även tas till länders olika betalningsförmåga.
Effektivitet: 2/10 Att sätta 1990 som basår är helt godtyckligt och helt utan relation till klimatvetenskapens rön
Stöd i nuläget: 10/10 EU föreslår ett nytt mål på en utsläppsreducering med 30 procent till år 2020 för Annex 1-länder. Koalitionen mellan de minst utvecklade länderna ((LDC) har uttryckt att man anser att det bör ske en minskning med 45-50 procent. Båda dessa mål är satta med 1990 som basår – det tas för självklart. Alternativa förslag som Minskning och Utjämning diskuteras ibland, men leder inte till handling.
Det är ungefär som om… ett gäng rika turister och en grupp utblottade flyktingar har överlevt en förlisning och är skeppsbrutna. De bestämmer sig för att ransonera matförrådet efter principen hur mycket varje person åt veckan före skeppsbrottet – ju mer du åt då, desto mer får du nu.
5
Greenhouse Development Rights (GDRs)
Vad är det? En alternativ metod för att upprätta utsläppsmål. Den bygger på grundantagandet att var och en på jorden som lever under en viss inkomstnivå först ska ha rättighet att ta sig ur fattigdomen och att de därför är befriade från att leva upp till några utsläppsmål. Ansvaret för klimatåtgärder åläggs länder i förhållande till hur många av deras invånare som lever över den bestämda inkomstnivån, hur högt över nivån dessa befinner sig och hur mycket växthusgaser som respektive land genererar.
Rättvisa: 8/10 Innefattar en explicit ”rätt till utveckling” for världens fattiga (i Nord och Syd), samtidigt som den välbärgade eliten i Syd inte slipper undan ansvar. Emellertid tas ingen hänsyn till ansvar för utsläpp i det förflutna eller för de rika ländernas ”export” av utsläpp (som sker genom utlokalisering av viss produktion i den fattiga världen), och det finns många potentiella fallgropar dolda i utformningen av detaljerna – som till exempel hur man bestämmer den avgörande inkomstnivån.
Effektivitet: 9/10 Målen i det här ramverket grundas på aktuell klimatforskning, och om man lyckas uppnå dem så skulle det ge oss en skaplig chans att undvika de värsta effekterna av klimatförändringarna.
Stöd i nuläget: 4/10 En del G77-länder har diskuterat metoden och idén har stöd av bland annat Christian Aid och Oxfam, men den har ingen officiell position i UNFCCC-processen.
Det är ungefär som om… en stad förstörs av främmande varelser. De invånare som inte drabbas eftersom de bor i stabila hus som de byggt med pengar de stulit från de främmande varelserna (vilket provocerat fram attacken) förväntas åta sig merparten av återuppbyggnadsarbetet. De människor som lämnat de främmande ifred och levt i enkla boningar som störtade samman över dem vid attacken får återhämta sig på sjukhus innan de behöver delta i arbetet.
Utsläppshandel
Vad är det? Det är den centrala metod som de rika industrialiserade länderna planerar att använda för att nå utsläppsmålen – genom att sälja ”kolkrediter” (föroreningsrättigheter) till andra länder. Skogar står på tur att införlivas som en handelsvara enligt planerna inför Köpenhamn.
Rättvisa: 1/10 Systemet ger förorenande industrier och stater möjlighet att köpa sig fria från sina åtaganden av kolutsläppsminskningar med hjälp av komplicerade handelsregler som designats av ekonomer från Nord. Privata handelsfirmor blir rika på att köpa och sälja rättigheter i andra människors skogar och fält, på att investera i fiffiga ”quick fix-åtgärder” och på att flytta förorenande fabriker.
Effektivitet: 2/10 EU:s utsläppshandel, det så kallade Emissions Trading Scheme (ETS) har ännu inte kunnat uppvisa några utsläppsminskningar. Rika länder och bolag kan undvika svåra, men nödvändiga inhemska utsläppsreduktioner, genom att köpa (både verkliga och imaginära) utsläppsrätter från någon annanstans på klotet. Politiker får en ursäkt för att slippa punga ut med de nödvändiga medlen för att stödja en mer effektiv utveckling byggd på låg användning av fossilenergi på södra halvklotet.
Galet, dåligt och farligt: 8/10 Vill du släppa lös en genmodifierad kolglufsande mikrob, skapa en svältframkallande biobränslepantage, privatisera eller bygga några kärnkraftverk? Ge dig ut på utsläppsmarknaden!
Stöd i nuläget: 9,5/10 Om vi inte bestämmer oss för att stoppa det.
Det är ungefär som… att lämna över kontrollen av själva livsmiljön på jorden till ett gäng flinande Wall Street-spekulanter. Eller vänta lite… det är precis så.
6
Minsknings- och anpassningsfonder (Mitigation & Adaptation Funds)
Vad är det? G77, som är en koalition av (förvirrande nog) 130 utvecklingsländer och Kina, föreslår att de rikaste länderna placerar de pengar de (i åratal) har utlovat som stöd till klimatanpassning i en fond för bekostande av fossilfri teknologi, utsläppsminskningar och klimatanpassning på södra halvklotet.
7
Rättvisa: 7/10 Att placera pengarna i en fond har för- och nackdelar: att istället direkt betala ut dem till olika regeringar kan leda till korruption och slöseri i projekt som inte har med syftet att göra, men centrala fonder lägger beslutsnivån långt från dem som medlen bör komma till godo.
Effektivitet: 5/10 Kommer fondmedlen spenderas i effektiva projekt, som att skydda besittningsrätten för skogslevande ursprungsfolk eller läggs de på dyrbara återvändsgränder som kärnkraft?
Stöd i nuläget: 7/10 De rika länderna kommer att vara tvungna att ge ifrån sig något om inte samtalen ska bryta samman helt.
Det är ungefär som om… killen som kört en bulldozer över ditt hus och sedan sålt resterna lovat att köpa ett tält som kompensation. Medan ett väldigt oväder tornar upp sig vid horisonten så skickar du honom ett skarpt formulerat påminnelsebrev.
Kyoto 2
Vad är det? Ett nytt förslag där företag som önskar borra efter olja eller gas eller gräva upp kol måste köpa tillstånd. Tillgången på sådana tillstånd ska vara hårt reglerad och minska år från år i överensstämmelse med vad som fordras enligt klimatvetenskapens rön. Pengarna från försäljning av tillstånden skall placeras i en global fond för att skydda skogar, bekosta anpassningsåtgärder, skapa en ”revolution” vad gäller uthållig teknologi och hjälpa fattigare samhällen att klara omställningen till en värld utan fossilbaserade energisystem.
Rättvisa: 7/10 De som förorenar betalar, och pengarna går till de människor och platser som behöver dem. Det låter bra – så länge de fattiga beskyddas från plötsliga prisökningar på bränsle, och om de institutioner som ska fördela fonderna (Oliver Tickell, som utvecklade förslaget, föreslår FN-organ och NGO:s) gör det med full insyn och är möjliga att ställas till ansvar samt att man aktivt involverar invånarna i de samhällen som är mottagare av medlen.
Effektivitet: 8/10 Det ser bra ut på papperet, och är grundat på solid klimatvetenskap. Men vi vet alla hur fingerfärdiga fossilbränsleföretag är på att hitta kryphåll…
Stöd i nuläget: 1/10 Det här nya förslaget skulle fullständigt förändra villkoren i de internationella förhandlingarna och flytta ansvaret från länder till företag (inklusive mängder av statliga företag). Kommer det att ses som ett sidospår från de centrala diskussionerna, ett för Nord gynnsamt förslag som inte uttalat erkänner historiskt ansvar för utsläpp, eller som en smidig väg ut ur det nuvarande dödläget?
Det är ungefär som… ögonblicket mot slutet av ett möte när några deltagare för fram en intressant ny idé som gör de senaste fyra timmarnas diskussion helt irrelevant, och man inte vet om man ska omfamna dem eller kasta vattenflaskan på dem.
8
I ENSKILDA LÄNDER
Som synes så vilar klimatsamtalen på en rad olika idéer om hur utsläppsminskningar ska kunna åstadkommas. Här är ytterligare några som redan praktiseras i enskilda länder.
Klimatprogram på regeringsinitiativ
Vad är det? Offentligt finansierade åtgärdsprogram – allt från omstrukturering av kollektivtrafiken, energirenovering av bostäder till gigantiska parker av vindkraftsverk i havet.
Rättvisa: 5/10 Beror på hur mycket du litar på din regering. Gentemot offentligt drivna klimatlösningar kan de människor som påverkas av dem utkräva ansvar på ett helt annat sätt än gentemot privata eller konsumentbaserade lösningar (åtminstone i demokratiska länder). Samtidigt finns det utrymme för korruption och för kanalisering av offentliga medel till dyra ”lösningar” som snarare gynnar välbärgade eliter än klimatet.
Effektivitet: 5/10 I högsta grad beroende av detaljer. Men vissa saker, som miljölagstiftning och omställning av transport- och energisystem, kan inte människor och folkrörelser göra själva och där måste regeringarna spela en aktiv roll.
Stöd i nuläget: 6/10 Det finns positiva exempel på framgångsrika nationella initiativ, bland annat Tysklands satsningar på förnyelsebar energi. Men de neutraliseras ofta av samtidiga satsningar på vägar, kolkraftverk och liknande.
Koldioxidskatter
Vad är det? En statlig skatt riktad mot utsläpp av koldioxid.
Rättvisa: 5/10 Kan drabba de fattigaste hårdast genom höga energipriser om systemet inte utformas noggrant. Beskattning av företag som producerar eller använder fossila bränslen vore rättvisare, om företagen förhindras att skicka sina kostnader för skatten vidare till konsumenterna. I det system British Columbia nyligen införde subventioneras de fattigaste familjernas kostnader.
Effektivitet: 6/10 Sverige, Finland, Holland, Danmark, Tyskland, Norge, Italien och en del städer i USA har experimenterat med koldioxidskatter med blandat resultat. Skatten tycks reducera utsläppen, men oftast i mindre utsträckning än vad man hoppades – vanligtvis beroende på kryphål i systemet och på krav om undantag från industrier och upprörda konsumentgrupper.
Stöd i nuläget: 5/10 Koldioxidskatter diskuteras i UNFCCC-processen som ett potentiellt verktyg, men de är sällan särskilt populära i respektive land.
Det är ungefär som… att be den stora starka killen som du egentligen inte gillar att tvinga de andra busarna att betala ett pund varje gång de ger dig stryk.
9
Tekniska snabblösningar och ”geo-engineering”
Vad är det? Till exempel energi från genmodifierade alger, lagring av koldioxid i berggrunden, att skjuta upp speglar i rymden, skapa säker kärnkraft, omvandla matgrödor till biobränsle, dumpa järnpartiklar i världshaven och spruta ut svavelpartiklar i atmosfären.
Rättvisa: 1/10 De flesta av de här åtgärderna lägger en helt oproportionerlig andel av kontrollen över det globala klimatet i händerna på ett litet antal bolag eller stater. Föreställ er att USA eller Kina kontrollerade den jättelika rymdspegel som är det enda som skyddade jorden från att koka, eller om livsmedelsjätten Monsanto hade patent på algenergin som hela världen var beroende av. Vilken underbar framtid vi skulle gå till mötes.
Effektivitet: 2/10 De flesta projekt kan inte tas i bruk det närmaste decenniet och om de införs i stor skala så kommer de att dra resurser från satsningar på förnyelsebara och uthålliga alternativ som bevisligen fungerar.
Galna, dåliga och farliga effekter: 10/10 Giftig algblomning, nedbrytning av – den ännu outforskade – näringsväven i världshaven, gigantisk expropriering av mark, hav och skogar, försurning, plötsliga framtida utbrott av koldioxidläckor samt företagskontroll över klimatsystemet… räcker det så?
Stöd i nuläget: 7/10 Europeiska länder kämpar desperat för att koldioxidlagring ska bli verklighet. I Australien har det varit demonstrationer till stöd för att sprida svavel i atmosfären. En fri marknad för handel med koldioxidutsläpp skulle ge en ordentlig skjuts åt den här typen av knäppa projekt.
Det är ungefär som… att när ditt hus står i lågor så sätter du dig i vardagsrummet och börjar göra en ritning på en väldig robot som ska slå in väggen.
10
Om samtalen fortsätter i dess nuvarande bana kommer Köpenhamnsmötet att resultera i ett avtal liknande Kyoto – godtyckliga (men högre) satta mål med 1990 som basår, kanske med mål även för några av de större utvecklingsländerna i utbyte mot fonder för stöd till omställning och klimatanpassning. Utsläppshandel kommer att vara den huvudsakliga mekanismen för att leverera resultaten. Det kommer förmodligen också att vara ungefär lika framgångsrikt som Kyotoavtalet. Lyckligtvis växer det globala motståndet. Stora NGO:s – som Jordens Vänner, Oxfam och Christian Aid – blir allt mer högljudda i frågan om klimaträttvisa. Nya nätverk som kräver lokalt baserade lösningar på klimatkrisen och stopp för privatiseringar av mark och skogar genom utsläppshandel knyts nu samman mellan sociala rörelser på norra och södra halvklotet.
NER MED KYOTO!
Vi får inte bli för fixerade på Köpenhamn – vi har större möjligheter att skapa en verklig och varaktig förändring genom att bygga kraftfulla nationella och internationella rörelser än genom att satsa all vår energi på specifika toppmöten. Men det är samtidigt svårt att förneka att det behövs någon form av internationellt ramavtal för att tackla denna globala fråga. Trots dess brister är UNFCCC det enda vi har och klimatfrågans akuta karaktär tvingar oss att arbeta genom den processen.
Men Kyotoprotokollet är ett dystert misslyckande. Ska vi kräva att regeringarna skrotar det helt och börjar från scratch? Det är frestande, men en sådan linje skulle sannolikt inte få det nödvändiga stödet från Syds förhandlare som fruktar att ett helt nytt avtal riskerar att ta ifrån dem skrivningarna om ”differentierat ansvar” som de mödosamt tillkämpat sig.
Ett bättre angreppssätt kan vara att inom de pågående samtalen skapa utrymme för att alternativa rättvisare system och idéer – som GDR, Kyoto2, lokalt förankrade lösningar, ursprungsfolkens rättigheter, icke-villkorat stöd till fossilfri utveckling, och teknologiöverföring som åsidosätter patenrätten – ska komma i blickpunkten. I nuläget trängs dessa alternativ ut ur debatten av inriktningen på utsläppshandel, privat finansiering och marknadslösningar som enda vägen framåt.
En enkel insikt är att en effektiv startpunkt för att utveckla ett framgångsrikt – och rättvist – klimat avtal är: vi måsta bli av med utsläppshandeln.
GÖR DET NU!
Många rörelser kan utan problem enas kring en kampanj mot handeln med utsläppsrättigheter. De massiva protester som planeras vid Köpenhamnsmötet kommer för sent för att i någon större utsträckning kunna påverka samtalen om det inte har gått så illa i de förberedande förhandlingarna att de måsta läggas ner.
Låt oss inse att vad man än kommer överens om i Köpenhamn så kommer regeringarna sannolikt inte att följa det nya avtalet om det inte finns en internationell rörelse tillräckligt mäktig för att tvinga dem. Ett globalt klimatavtal kommer aldrig vara en universallösning, men vi kan åtminstone göra det till ett steg mot – snarare än bortifrån – klimaträttvisa.
En artikel av Danny Chivers
Författaren är, forskare, aktivist och poet inom hela det fält som förknippas med klimatförändringar. En längre version av artikeln med fler detaljer kring de olika förslagen som ligger på bordet inför Köpenhamnsmötet finns här.
Ur New Internationalist (c) www.newint.org
nr. 419 Jan-Feb 2009
Översättning: Peter Belfrage
NOTER:
1) T Roberts & B Parks,
A Climate Of Injustice, MIT Press 2007
2) Diana Liverman, ‘Survival into the Future in the Face of Climate Change’ in E Shuckburgh (ed.), Survival:
The Survival of the Human Race (2006 Darwin Lectures), Cambridge University Press, 2007
3) Se: www.thereddsite.wordpress.com
4)
The Guardian, ‘Pay indigenous people to protect rainforests, conservation groups urge’, 17 October 2008,
www.guardian.co.uk/environment/2008/oct/17/forests-endangeredhabitats
5) Global Commons Institute: www.gci.org.uk
6) www.carbontradewatch.org och www.thecornerhouse.org.uk
7)
Financial Mechanism for Meeting Financial Commitments under the Convention. Proposal by the G77 and China to the Poznan meeting
8) www.kyoto2.org
9) Nicola Liebert,
Why Ecotaxes May Not Be The Answer, NI 416, October 2008
10) Techno-Fixes’ report, Corporate Watch, www.corporatewatch.org
Publicerad: 2009-05-28
Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
