Böcker om baltikum

Böcker om baltikum

Baltisk kris i skuggan av Moskva – det är underrubriken för Arne Bengtssons andra bok om dagens Baltikum, som har överrubriken Hotad frihet. Medan den första boken Bronssoldatens hämnd – Baltiska betraktelser mest handlade om Estland fokuserar denhär på Lettland, speciellt politiken och korruptionen där, och på Litauen, särskilt judarnas öde. Men också förhållandet till Ryssland kommer upp, och där visar Bengtsson hur de tre länderna skiljer sig från varandra också i det avseendet:
”Medan ledande estniska politiker tycks försöka tävla med Moskva i utbyte av förödmjukande kommentarer, konstaterar den lettiske presidenten att Ryssland har dålig självkänsla och att Lettland kan bidra till att förbättra den.”

Det budskapet har dock inte gått hem, att döma av de uppgifter som Bengtssons förre kollega som Baltikumkorrespondent Jukka Rislakki (numera pensionerad från HS och bosatt i Jurmala utanför Riga) ger om ryssarnas inställning till omvärlden. Enligt en opinionsundersökning år 2006 ansåg 49 procent av ryssarna Lettland vara Rysslands värsta fiende, med Georgien och Litauen på följande platser. Följande år hade rangordningen ändrats, Estland var värst, medan Georgien och Lettland kom på följande platser. Men i en lyssnaromröstning i Moskvaradion vintern 2008 betecknade åter över 50 procent Lettland som den fientligaste staten.

Man kan då undra dels varför sådana opinionsundersökningar överhuvudtaget ordnas (månne en sådan fråga ställs i något annat land?), dels varför dessa små grannländer väcker så starka känslor.

Rislakkis korta artikel ingår i Kaiken takana on pelko – Kuinka Viro menetti historiansa ja miten se saadaan takaisin, den tegelstensvolym, redigerad av Sofi Oksanen och Imbi Paju, som fick rättssociologen Johan Bäckman att tillkalla Putin-unga och andra från Ryssland och Estland för att demonstrera vid utgivningstillfället.



Hur Estland förlorade sin historia och hur den kan fås tillbaka – det är alltså underrubriken på boken som WSOY gett ut. Den förefaller att ha tillkommit som svar på de böcker om förhållandet mellan ryssar och ester i Estland, speciellt efter förflyttningen av statyn Bronssoldaten, som Johan Bäckman och Leena Hietanen gett ut (den senare fick tyvärr i förra NT fel förnamn). Att döma av det som Bäckman skriver i sina bloggar på nätet är det inte någon nämnvärd vits att polemisera mot honom – man kan undra om han ens själv tror på allt han säger. Det behövs ingen bok för att dementera hans grundpåstående att Estland inte ockuperades under andra världskriget, utan frivilligt anslöt sig till Sovjetunionen, så mycket vet vi alla om vad som hände. Men naturligtvis är det bra med en sammanställning av artiklar om vad den sovjetiska ockupationen egentligen innebar. Central är en artikel av Imbi Paju om den sovjetiska propagandans mål och medel och om de osynliga koder som användes för att försvara den egna kulturen. Hon nämner t.ex. Jaan Kross’ romaner om 1500-talets Estland och Lennart Meris filmer och böcker om finskugrisk kultur.
Eftersom Ryssland inte har någon gotik var det också extra viktigt att restaurera gamla kyrkor.

Iivi Masso beklagar i sin artikel i boken en trend i historie- och världsuppfattningen de senaste decennierna som inneburit att absoluta sanningar relativiserats. När det gäller frågan om ockupationen är jag benägen att se den som en absolut sanning, ett historiskt faktum som bara kan bestridas med ett uppbåd av verklighetsfrämmande juristeri.

Men det förefaller – t.ex. av Sofi Oksanens företal – som om man med boken också vill etablera en annan absolut sanning: att kommunismen var lika ond som nazismen och att det därför är ett intellektuellt förräderi att tala så mycket om Förintelsen och så lite om de andra folkmorden. Jag har själv ingen svårighet att se Stalin som en lika stor skurk som Hitler, men folkmord ingick bara i nazismens ideologi, inte i kommunismens. Om den gjorde det borde kommunistiska partier förbjudas på samma sätt som nazistiska. Men knappast har någon blivit kommunist för att få vara med om folkmord. Därför kan man inte dra likhetstecken mellan de båda ideologierna, fast man kan jämföra deras praxis under en viss tid. (Oksanen hävdar i företalet att stalinismen fortsatte med bara små förändringar till år 1991, men enligt min uppfattning skedde från 1956 framåt en utveckling stegvis som sammanlagt innebar rätt stora förändringar.)

En huvuddel av balterna föredrog antagligen redan under krigen den nazistiska ockupationen framom den kommunistiska, bl.a. på grund av deportationerna under den senare.



Men för judarna var situationen den motsatta. Av Imbi Pajus artikel om Estlands judar under kriget får man lätt den uppfattningen att den sovjetiska tiden var värre också för judarna än den tyska – under den senare ”skedde förintandet av de estniska judarna på ett ‘civiliserat’ sätt”, i god rättslig ordning, medan ”Sovjetunionen till sin natur var antisemitiskt”.

För Lettlands och speciellt Litauens del var situationen en helt annan än i Estland, där det bodde bara några tusen judar. Bengtsson avslutar sin bok med ett långt och fascinerande avsnitt om judarna i Litauen i forntid och nutid.

”Från 1300-talet fick judarna av de litauiska storfurstarna en privilegierad ställning som internationella köpmän, detta i en tid när fientlighet mot judar var utbredd i stora delar av kontinenten. Litauen var då det enda land i Europa som inte hade kristnats. Det finns forskare som menar att detta blev judarnas lycka. De hedniska tillbedjarna av sol, måne och stjärnor hade sitt eget barbari, men de kanske saknade de monoteistiska religionsutövarnas fanatism, som måste förinta tillbedjare av fel gudom.”

Detta frisinne förde med sig en invandring av judar från det övriga Europa, alldeles speciellt under 1600-talet efter pogromerna i Ukraina. Mer än en fjärdedel av världens aschkenaziska judar samlades i Litauen och Vilnius blev jiddischkulturens centrum. Här verkade på 1700-talet rabbi Elijah ben Solomon, kallad gaonen i Vilna, d.v.s. geniet i Vilnius. Han representerade en upplysningstradition och hans anhängare, mitnagdim, kämpade mot den framväxande chassidiska väckelsen, som leddes av den legendariske mystikern Baal Shem Tov. Kampen mellan dessa båda riktningar fortsätter än i dag i Israel där de litauiska judarna och deras ättlingar är många, bl.a. i Mea Shearim, centrum för Jerusalems ultraortodoxa judar. ”Är det någonstans i världen man kan få en aning om hur det såg ut i Litauens gamla byar och samhällen, shtetl, före Förintelsen, så är det i Mea Shearim”, skriver Bengtsson.

Han citerar också den litauiske poeten Tomas Venclova som hävdar att utan Vilnius skulle staten Israel aldrig ha grundats. Han hänvisar till att judarna i Vilnius bättre än någonstans kunde bevara sin kulturella särart. Det var också där som sionisterna började använda hebreiska som sekulärt skolspråk – på många sekler hade inga judar haft hebreiska som modersmål. Socialisterna i den sekulära organisationen Bund föredrog däremot jiddisch.

Från Litauen kom också Eliezer Ben-Yehuda som 1881 bosatte sig i Jaffa i Palestina med sin fru och bestämde att deras kommande barn skulle tala hebreiska. De anses ha varit den första hebreisktalande familjen på nästan ett par årtusenden.

”Om striden mellan jiddisch och hebreiska var bitter i Litauen, skulle den bli ännu bittrare i Palestina. Konflikten gick mycket djupare än bara till språkfrågan. Den utvecklades till en judisk kulturkamp mellan olika människosyner och världsbilder.

Den nästan tusenåriga jiddischkulturen i östra Europa var en av världens mest pacifistiska kulturer. Väpnat motstånd var av tradition sällsynta undantag bland de aschkenasiska judarna.” Detta bidrog till att Förintelsen kunde ske utan större motstånd. I Israel utvecklades ett annat sinnelag.

Menachem Begin, en lärjunge till den sionistiske ledaren Vladimir Jabotinsky, hade från Polen kommit till Vilnius och sedan tagit sig till Palestina, där han blev ledare för den underjordiska militära organisationen Irguns gerillakrig mot det brittiska styret och de lokala araberna. Tillsammans med Sternligan genomförde Begins män en massaker i den arabiska byn Deir Yassin utanför Jerusalem några veckor före Israels självständighet 1948. Också kvinnor och barn dödades, avsikten var att skrämma palestinaaraber på flykt. Efter attacken sände Begin ett euforiskt budskap till sina män som avslutades med orden: ”Gud, Gud. Du har utvalt oss för erövring.” Den pacifistiska jiddischkulturen hade ersatts av en aggressiv sionism som inte drog sig för att angripa civila, konstaterar Bengtsson sorgset.



För judarna i Litauen var den nazistiska ockupationen naturligtvis mycket ödesdigrare än den kommunistiska. Många judar hälsade de ryska soldaterna välkomna i juni 1940 och ordnade demonstrationer på jiddisch för den nya regimen. Från att ha varit diskriminerade under den litauiska regeringen blev judarna överrepresenterade i den kommunistiska förvaltningen, vilket väckte bitterhet bland litauiska nationalister. Men också judarna drabbades av Stalins välde. Mer än 80 procent av de företag som nationaliserades hade tillhört judar.

Ändå var fientligheten mot judarna så stor att nationalistiska grupper med liv och lust deltog i massakrerna på judar efter den tyska invasionen i juli 1941.Det beräknas att omkring 10 000 judar mördades i Litauen de första veckorna efter invasionen, de flesta av litauer. Fram till slutet av november dödades ca 130 000 judar i Litauen, mer än hälften av litauer. Ännu har ingen litauer straffats för dessa brott.

Få litauer var medvetna om att också de själva var i riskzonen. Hitlers planer var mer storslagna är Stalins, han ville deportera två tredjedelar av de ”halvariska” balterna och gradvis ersätta dem med ”riktiga arier”, tyska invandrare.

Ännu i dagens Litauen kommer antisemitiska stämningar till uttryck. När dåvarande presidenten Algirdas Brazauskas besökte Israel 1995 och i ett tal i knesset bad om förlåtelse för att litauer varit med om att förinta judar fick han hård kritik för detta från högerkretsar därhemma.

Bengtsson redogör också för liknande strömningar i Lettland.

Han talar med Dovid Katz, professor i jiddisch vid universitetet i Vilnius, som varnar för något han kallar förintelseförvirring och ser som farligare än uppenbar förintelseförnekelse. Han kritiserar skarpt det arbete som pågår i EU-parlamentet, under ledning av baltiska och centraleuropeiska politiker, för att kommunismens brott ska jämställas med nazismens i Europa. ”I de flesta judars ögon är det närmast en hädelse när någon påstår att ‘den stalinistiska föintelsen var lika fasansfull och grundlig som nazisternas’.”

I åtminstone Litauen skulle det behövas också en sådan Vergangenheitsbewältigung som skymtar i en intervju i Kaiken takana oli pelko: som en del av civiltjänstgöringen sändes unga tyskar åtminstone på 90-talet till länder där nazisterna åstadkommit de värsta skadorna, som t.ex. Ryssland, och arbetade där bland dem som hade det sämst ställt.

Arne Bengtsson: Hotad frihet – Baltisk kris i skuggan av Moskva, Grannland.com 2008, 365 s.

Sofi Oksanen & Imbi Paju: Kaiken takana oli pelko –
kuinka Viro menetti historiansa ja miten se saadaan takaisin, WSOY 2009, 565 s.

Peter Lodenius

Publicerad: 2009-04-20

Köp Ny Tid
Läs mer om Ny Tid i katalogen
Fler artiklar knutna till Ny Tid
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA