Från hipster till dockster

Visst har ni sett dem? De unga, vackra och lyckade, i leende klungor på vimmelbilder från releasefester för tidskrifter som Vice, Bon och Nöjesguiden.

De står lojt poserande i kroppskollage av betydelsemättade referenser. Med grällt färgade fönsterglasbrillor i band runt halsen, gratis spons-öl i ena handen och den andra formad till ett uttråkat peace-tecken. Visst har ni sett dem? De hippa.

Den 29 juli i år publicerade den kanadensiska tidskriften Adbusters en artikel av Douglas Haddow, med den robusta rubriken: ”Hipster: The Dead End of Western Civilization”. Haddow menar att hipstern inte tillhör en subkultur med egna värderingar, ställningstaganden och uttryck. Istället beskriver han hipstern som en konsumentprofil, ständigt påjagad att köpa nya attribut. Hipstern utmärks enligt Haddow av sitt koketterande med tillfälliga referenser – så snart en klädtrend, musikstil eller känsla blivit för omtalad måste den bytas ut mot någonting nytt.

”Hipster: The Dead End of Western Civilization” publicerades även på nätet, och det dröjde inte många minuter innan en enorm debatt rullade fram över västvärldens bredband. Bara på Adbusters egen sajt har artikeln fått över 3000 kommentarer.

Haddow fortsätter sin beskrivning av hipstern:

We are a lost generation, desperately clinging to anything that feels real, but too afraid to become it ourselves. We are a defeated generation, resigned to the hypocrisy of those before us, who once sang songs of rebellion and now sell them back to us. We are the last generation, a culmination of all previous things, destroyed by the vapidity that surrounds us. The hipster represents the end of Western civilization – a culture so detached and disconnected that it has stopped giving birth to anything new.

Det var 29 juli och fortfarande sommarnatt i Sverige. Gryningsljuset skar ut siluetter i Götgatsbacken i Stockholm och gav en skimrande aura åt den västerländska civilisationens återvändsgränd: hipstern. Postpostpostironiskt lutade de sig mot elskåpen, sippade på kameravinklar och kastade brinnande ciggstumpar åt gatbrunnarna. Som sagt, det var 29 juli.

Sen kom finanskrisen. Bankerna exploderade och börserna imploderade. Island lades ut till försäljning på e-Bay, svenska dagstidningar fylldes med Volvovarsel och alla större europeiska tidskrifter försökte desperat förstå: Varför bygger vi bubbelekonomiska luftslott? Hur kan vi låta 1800-talets framstegstanke, grundad i koloniala erövringar, återvända som en tro på ständig tillväxt?

Sen kom Barack Obama. UschBush byttes ut mot Amerikas första svarta president och vi hänfördes över hur han förankrade hela USA:s historia i verkliga personer, som 106:åriga Ann Nixon Cooper. Obama berättade för oss om en ny värld, där historien finns inom människor, och där det finns människor även i USA.

Hipsterns referenstyngda identitetsbygge började svaja; livsmål formulerade som popkulturella kommunikéer förlorade sin relevans. Istället började någonting annat att framträda.

Förmodligen började det redan i våras, med lanseringen av reportagemagasinet Filter. Långa och välskrivna berättelser om riktiga människor tog plats på de svenska Pressbyråhyllorna. Någon månad senare utnämndes Anton Gustavsson, chefredaktör för det nystartade musikmagasinet Novell, till årets medierookie av branschorganisationen Sveriges Tidskrifter, med motiveringen att han ”saknar rädsla för allvaret och stora format”. Kanske började vi redan då ana vad som var på väg.

Kort tid därefter förändrade den hipsterdefinierande tidskriften Rodeo form och på det nya, seriösa magasinsomslaget landade rubriken: "Tillsammans". I ledaren skrev chefredaktören Johan Wirfält: ”Inte sedan kommunismen var het har nog ägande varit lika dött.” Han utvecklade tankgången i en artikel om ”transferekonomin” och slog fast att konsumtion inte längre handlar om förbrukning, utan snarare om förvaltning.

Med en konsumentprofil lika kall som kommunismen insåg hipstern sin egen död. De unga, vackra och lyckade konfronterades med frågor om nya riktningar.

I mitten på november kom svaret. Unfold Magazine lanserades. 152 sidor med fem fantastiska reportage om vardera 30 sidor. Fyra dokumentärfotoserier, med internationella stjärnor som Martin Parr och Erika Larsen, kombinerade med ett utdrag ur New York Times-journalisten Dexter Filkins senaste bok ”The Forever War”, om kriget i Irak.

I ett soffbordssnyggt format lyfter Unfold Magazine fram socialpolitiska frågeställningar. I pressmeddelandet skriver redaktionen:

Unfold vänder sig till en kosmopolitisk publik som är medveten och engagerad. De fördjupande magasin som finns på marknaden idag använder ofta ett språk och ett manér som distanserar människor. Där tar Unfold också en tydlig ståndpunkt för att man kan leva ett konsumtionsintensivt liv och samtidigt både vara intresserad och bry sig om världen utanför.

Chefredaktören Johan Berglund, som tidigare fått utmärkelserna Årets Bild och Årets Fotograf, uttalar sig i pressmeddelandet:

– Jag ser inget automatiskt motsatsförhållande i att vilja köpa en kostym från Hugo Boss eller en Patek Philippeklocka och samtidigt fundera på vad som händer i omvärlden, till exempel kring människohandel.

Johan Berglund har givetvis helt fel. Det är djupt problematiskt att vilja köpa en identitetssymbol och samtidigt fundera kring människohandel – funderandet måste omsättas till handling. Men hans tafatta uttalande visar ändå på ett identitetsskifte.

Det är ett skifte från en kulturell identitet uppbyggd av referenser, till ett försök att ta sig igenom tre decennier av postmodern kritik och återvända till verkligheten, till det dokumentära. Från hipster till dockster.

Dockstern vill rikta kulturjournalistiken mot dess till synes självklara fokus: människor. Det är inte längre töntigt att, som Johan Berglund säger, intressera sig för vad som händer i omvärlden. För dockstern är det inte längre förlegat med samhälleligt engagemang.

Istället för Vice, Bon eller Nöjesguiden läser dockstern Re:Public Service, Pockettidningen R eller Socialpolitik. Istället för att dra igång en ny PR-kampanj på dagstidningarnas kultursidor om den påhittade uppdelningen mellan hög- och lågkultur, så tar dockstern avstamp i tidskrifter som Artikel 14, Ottar och Fronesis. Och jag hoppas att dockstern dammar av dem rejält, ger dem nytt blod och ny kraft.

Har ni sett dem? De som intervjuar människor i glesbygden, har politiska essäer i jackfickorna eller skildrar vår tids klassamhälle med digitalkameran i ett band runt halsen. Förhoppningsvis inte.

För jag hoppas att dockstern inte syns. Jag hoppas att de sätter andra människors berättelser framför sina egna. Och jag hoppas att de blir allt fler.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-12-12