Vad är litteratur?

Subaltern beskriver sig som ”en tidskrift för subversiv kultur”. Den startades 2004 som en bokserie och omvandlades tre år senare till en tidskrift. Subaltern kommer ut tre gånger per år, ofta som temanummer, som exempelvis Utopi, Ryssland eller Erotik. Det senaste numret består av närmare 100 sidor fyllda av 13 illustrerade noveller.

Flera av novellerna spinner kring likartade ämnen. De är äckliga, frånstötande och överkryddade med absurt sex. I ett återhållet och registrerande tonfall gestaltar de en förvriden värld fylld av söndertrasade relationer och skriande ensamhet. Både genom de närgångna skildringarna av vämjelsesex och det distanserade språket försöker novellerna ta sig in i vårt inre – för att där visa att det inte finns något annat än en avgrundsdjup tomhet. Läs till exempel Leif Holmstrands inledningsrader till novellen Jag betalade den sista gången:

Jag betalade den sista gången, närmast tvingad. R. fick mig att känna i gubbfickan under bardisken och naturligtvis var den full av hans styva penis. Du är det äckligaste as jag någonsin träffat, sa jag vänligt på svenska. Han log medan han greppade tag i mitt hår, öppnade munnen och sköt ut sin breda, gråaktiga tunga.

Nej, novellnumret av Subaltern är kanske inte optimalt för en fröjdesam jullovsläsning med glögg och pepparkakshjärtan. Men äckel och svartsyn innebär per automatik inte heller att det är strålande litteratur. Emellanåt känns de utvalda berättelsernas lakoniskt triumferande leenden tröttsamt poserande, och jag kommer inte riktigt underfund med vad Subaltern egentligen är ute efter.

För det första förstår jag inte varför Subaltern valt en litterär genre som tema. Formen av korta berättelser – vilket verkar vara Subalterns definition av en novell (bortsett från en tecknad serie) – räcker inte för att hålla samman numret. Skribenternas bakgrund, ålder och tidigare publikationer trycks ihop på sista sidan i ministil. Urval, syfte eller förhoppningar med novellerna lämnas oförklarade. Språkliga och ämnesmässiga likheter eller skillnader diskuteras aldrig. De 13 novellerna lämnas hängande i luften. Det är synd.

Novellformen är spännande. Men det hade varit betydligt intressantare att behandla ett ämnesmässigt tema genom noveller än att enbart fokusera på formen som sådan.

För det andra förstår jag inte på vilket sätt novellnumret gestaltar ”en tidskrift för subversiv kultur”. För att det vågar vara motbjudande? Knappast. Snarare får det motsatt effekt: provokationen känns småtöntigt sökt.

Så om du redan hällt upp den första glöggen och fyllt fönsterbläcket med värmeljus rekommenderar jag istället tidskriften Vi:s nya litteratursatsning, systertidskriften Vi Läser, som framöver ska ges ut med fyra nummer per år. Strax ovanför Vi Läser-loggan står det i kursiv stil: ”För dig som älskar böcker”. Det ger en fingervisning.

Redaktörerna på Vi Läser är proffs. De vet vad de gör. Allt är lagom och milt och välkomponerat och i numrets första artikelbild kulturler tre författare med vinglas i händerna, tryggt flankerade av rubriken: ”Lust att berätta”. I ingressen står det: ”I timmar talade de om skrivandets lust och vånda.”

Vi Läser öppnar många intressanta spår – som exempelvis artiklarna om hur hjärnan fungerar under läsning, hur Harry Potter blev vändpunkten i en djup kris eller hur litteraturvärlden påverkas av personliga förbindelser – men de går aldrig hela vägen. Precis när det börjar bränna till så viker Vi Läser av i någon ofarligare riktning. På hemsidan förklarar redaktionen att man vet hur viktig litteraturen är, vilket man motiverar genom att berätta att ”vi älskar böcker, och nu vill vi dela vårt intresse med dig.” Så, ta ett pepparkakshjärta till.

Det är uppenbart att Subaltern och Vi Läser skiljer sig åt i sin syn på litteratur. Karavan, en ”litterär tidskrift på resa mellan kulturer”, erbjuder ytterligare ett perspektiv.

Omslaget till senaste numret av Karavan är intressant. Det är ett foto på en barfotapojke som viftar bort en skock duvor. I bakgrunden reser sig Mumbais 26 meter höga triumfbåge, Gateway of India, som uppfördes till minne av det brittiska kungaparets besök 1911. Varför har en ”litterär tidskrift på resa mellan kulturer” ett kolonialt monument på omslaget?

Bland omslagets klichéflaxande duvor lyfts två temablock fram med lockande rubriker: ”Motståndets hjärta”, om poeten och filosofen Amié Césaire från Martinique, och ”Berättelsernas Indien”, med underrubriker som ”rätten att drömma” och ”på resa mot friheten”. Karavan är en godhjärtad tidskrift som brinner för ”ökad kunskap om och läsning av skönlitteratur från Afrika, Asien och Latinamerika” – men det är en hårfin gräns mellan välvillig nyfikenhet och exotiserande projektioner.

Temablocket om Césaire innehåller bland annat en översatt essä av den franske poeten André Breton, första gången publicerad i tidskriften Tropiques, nr 9, 1944. Essän har titeln ”En stor svart poet”, där Breton berättar om sitt möte med Césaire:

Jag kan återkalla min första, primitiva reaktion över att finna honom vara så rent svart, desto mera som mörkheten vid första anblicken maskerades av hans leende. Hos honom – jag vet det redan och ser det och det kommer allt sedermera att bli bekräftat – finns den mänskliga brygden i dess mest förfinade grad av jäsning, där kunskaper, här dessutom av högsta kvalitet, blandas med magiska gåvor.

Bretons essä är mycket intressant, men som på flera andra ställen i Karavan följs den inte upp av någon djupare diskussion eller vidare kontextualisering. Karavan gör med sin snällt förstående framtoning en något vinglande balansakt på den kulturella tillhörighetens knivsegg.

Låt oss här återvända till den inledande frågan: vad är litteratur?

Subalterns hänsynslöst hårda berättelserna sköljer äckel och ensamhet genom oss. Ändå överlever vi. På så sätt ger novellernas obarmhärtighet oss paradoxalt nog just barmhärtighet och tröst. De blottlägger våra rädslor och låter oss upptäcka att vi kan leva trots dem. För Subaltern är litteraturen terapeutisk.

Vi Läser sätter sig mysigt tillrätta med en god bok och låter litteraturen vara avkoppling.

För Karavan är litteratur ett sätt att närma sig det till synes främmande – även om den ibland även framstår som drömmar om det främmande, långt bort från vårt vintermörker.

Subaltern, Vi Läser och Karavan erbjuder tre olika perspektiv: litteratur är terapi, avkoppling eller ett sätt att möta det okända.

Bild: Lola Rimbauer

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-11-12