Klitoris - The Story

Ur Ottar #2/08


Den är en av sexualitetens bäst bevarade gåtor. Kristina Hultman letar och finner sanningen hos en forskare i Australien. Det luktar nobelpris lång väg.

Tänk dig en kroppsdel. Bukspottskörteln, eller levern. Efter tusentals år av medicinsk forskning, är det fortfarande ingen som riktigt vet hur den funkar. Så var det med klitoris. Världens mest outforskade och missförstådda kroppsorgan.

Eller rättare sagt så var det, tills en urolog i Australien började undersöka saken för ett tiotal år sedan. Så nu vet vi hur klitoris ser ut. Hon borde få Nobelpriset.

Jag backar bandet.

Under antiken trodde filosofer som Aristoteles att kvinnan hade en "tub" som en penis, fast ut-och-in och inuti kroppen. Det sades att kvinnorna "andades" in i denna tub via en liten "port" strax ovanför urinröret som ändrade utseende när de blev upphetsade. Denna ingång kallade grekerna för "den lilla kullen" - kleitoris.

Så såg man på denna kroppsdel ända fram till renässansen. Då utvecklades anatomiämnet. Män som Leonardo da Vinci dissekerade lik från avrättade - nästan alla män. På universiteten var kvinnor, som hade kunnat anlägga en annan bild, dessutom bannlysta och skulle så förbli i trehundra år. Människan var man.

Fast visst såg man klitoris, på levande kvinnor om inte annat. Och några lik från avrättade kvinnor lyckades man alltid hitta. Men i sökandet efter svar på sexualitetens gåtor letade man hellre efter korrespondenser och likheter mellan könen.

Dessutom var klitoris inte viktig – insåg man så småningom - för reproduktion och barnafödande. Lite extra vävnad bara. En del på kroppen som inte behövde visas någon omsorg alls. Forskning om klitoris blev tabu.

I slutet av 1800-talet var det kvinnorna ur de högre samhällsklasserna som fångade tidens intresse. De bar sig så konstigt åt. Sigmund Freud och hans psykoanalytiska efterföljare diagnosticerade dem som hysteriska, efter det latinska ordet för livmoder. Inga forskare talade längre likt de gamla grekerna om "den lilla kullen". En mogen kvinna njöt av vaginala samlag. Därmed basta.

En bättre benämning på vad dessa kvinnor förmodligen led av är "sexuell svält". Den viktorianska tidens borgerliga kvinnor - som aldrig fick ha sex, vare sig med sig själva eller andra - blev helt enkelt sjuka, och det hände att de fick behandling med vaginal massage och livmodersmassage. Med elektriciteten kom massageapparaten. Den ansågs hälsobringande (!).

Ellinor Isfors är sexualupplysare på RFSU Stockholm och psykolog. Dessutom är hon frågesvarare åt Utbildningsradions program Ramp.

Vad har klitoris för status bland unga idag?

Först suckar hon, och säger sen att det stora problemet idag är att vuxenvärlden och porren är så penetrationsfixerad.

– Fast unga tjejer och killar vet att klitoris finns, även om de ofta tror att det heter killtoris.

Problemet, som Isfors ser det, är att unga tjejer lämnar kunskaperna om vad de tycker är skönt därhän, så fort de ska ha sex med någon annan, det gäller särskilt om de har sex med killar. Saker som de egentligen vet om sig själva kompromissar de bort.

¬– De vet vad de gillar när de onanerar, säger Isfors. Men sen, när de ska ha sex med någon, är det som att de går in i en annan värld. De vill inte skicka den där obekväma signalen till killen att "sorry, det räcker inte". De har inte fattat klitoris roll. De utgår ifrån att killen vet, och lägger ansvaret för sexet på honom. Det är han som ska fixa det. Dessutom vågar de inte be om ytterligare stimulans. Att de kan smeka sig själva har de inte ens tänkt på.

I stället ska samlaget pågå länge och genomföras hårt. Det vet alla. Även om det gör ont i flera dagar efteråt, så kan tjejer skriva till Isfors att "det gick jättebra". Hon säger att här delar tjejer och killar samma bild.

Amerikanska Beverly Whipple är sexolog och före detta sjuksköterska. I mitten av 90-talet lanserade hon begreppet "outercourse", som ett njutningsfyllt alternativ till "intercourse" i ett försök att flytta fokus från det vaginala samlaget till klitoris. Det gick väl så där.

En minst lika orädd och kompromisslös syster till henne är den privatpraktiserande bodysex-instruktören Betty Dodson, från New York med bästsäljaren "Sex for one". Med hjälp av en 220 volts Eroscillator och The Magic Wand har hon satt fyr under den feministiska sexrättsrörelsen i USA ända sen 70-talet. Varför tjata om att sex måste vara naturligt? Vad spelar det för roll ifall du når orgasm med vibrator, tunga, händer, fitta eller penis? "En orgasm är en orgasm är en orgasm", menar Dodson.

Och därmed punkterar hon en av de mest seglivade sexfantasierna av alla: Att en kvinna måste ha penis i vagina för att bli sexuellt tillfredsställd. Och att detta är vad hon tycker är skönast.

För så är det ju inte. Fast vem vill höra talas om det?

I boken "The Clitoral Truth - the Secret World at your Fingertips", beskriver Rebecka Chalker, de grundregler som lärdes ut när den feministiska sexrevolutionen tog fart i USA, i början av 1970-talet:

1. Lär känna dig själv.

2. Ta makten över dig själv och din egen kropp.

3. Titta efter.

Det var andra tider. Kvinnor hade fått nog av prostitutionsromantik och penetrationsporr. Lesbiska och heterosexuella kvinnor utbytte erfarenheter (ja, bråkade också). Nu skulle klitoris få en ny status. Kvinnor började känna sig allt mer stolta över vad de hade mellan benen. Spekulum i plast – en mojäng som man spänner ut för att man ska kunna se hur man ser ut därinne - delades ut på kvinnoseminarierna som om det vore blyertspennor.

Om mitt i alltihop skulle amerikanska NOW - National Organisation of Women - genomföra en första konferens på det glödheta temat kvinnors sexualitet.

Varför inte visa lite "split beaver", föreslog någon. Låt oss bli fittbejakande, fitt-positiva, skapa en estetik för kvinnans könsorgan.

Så skapades den första amerikanska - kollektiva - feministiska pornografin.

Man trimmade och jämförde, studerade och pratade, och skapade särskilda fittporträtt av Marilyn, Tracy och alla de andra kvinnorna som ställde upp. Porträtt som alla självklart inkluderade klitoris. Förstod man bara hur den egna klitorisen kändes, såg ut och fungerade, kunde man själv nå fram till sexuell njutning. Det var tanken.

Betty Dodson: "Det vi upptäckte när huvan drogs tillbaka och varje klitoris blev synlig, var en fascinerande variation, som sträckte sig från små pärlor, till ganska stora, framträdande juveler. I uppslagsboken syftar ordet fallos på svällkropparna i både penis och klitoris. Vi ändrade vår bild från den Kvinnliga eunucken till den Falliska kvinnan. Avståndet mellan klitoris och vaginas öppning varierade mycket även den. En kvinna vars klitta låg nära hennes vagina, sa att hon kunde få orgasm från enbart vaginalt samlag. Jag trodde att jag hade gjort en teoretisk upptäckt, tills en annan kvinna med samma disposition poserade, och sa att hon alltid behövde få sin klitoris stimulerad för att nå orgasm.

En annan kvinna kunde inte få sin klitta att "poppa ut". Hon var övertygad om att hon inte hade någon, tills hon pressade ett finger på var sin sida om skaftet. Det enda vi kunde se var toppen på hennes blyga klitoris, som var sådan att den tekniskt sett hade kunnat kallas för ’inbäddad’. Och även om den var svår att se, så gick den lätt att känna och fungerade alldeles utmärkt.” (Ur Sex for One, 1996, min övers.)

Och så var det Shere Hite förstås. Året var 1976. Hennes rapport om kvinnors sexualitet slog ner som en bomb. Det hon sa var:

1. Det är inget fel på kvinnor.

2. Det är samhället som har problem.

3. Kvinnor kan lätt få orgasm genom att smeka sig själva.

4. Samhället vill inte acceptera det sätt på vilket kvinnor får orgasm.

5. Detta måste förändras.

Tusentals "vanliga" kvinnor hade intervjuats. Nu fanns det fakta. Hela kvinnas kön, inklusive klitoris, hamnade i fokus. Men hur skulle den beskrivas?

Kvinnokulturen exploderade. De kvinnliga konstnärerna gick ner i spagat. Plötsligt fanns det fittor och klitorisar överallt. Innan dess hade Georgia O´Keeffes blommor varit tja, bara blommor. Och som om inte detta skulle räcka, drevs frågan om kvinnans rätt till sin klitoris, nu som en mänsklig rättighet.

Modigast på detta område var läkaren och författaren Nawal El Saadawi som under samma tid, och på samma tema som Hite i USA, spred idéer om kvinnas sexualitet - och kanske särskilt hennes rätt till klitoris existens och erkännande - i Egypten. Det hon öppet talade om var könsstympning.

Hennes fackbok "Kvinnor och sex" kom 1972, och romanen "The Hidden face of Eve", 1977. Det var i den senare som hon tog upp frågan om FGM - Female Genital Mutilation. En historisk och litterär bragd, för vilket hon blev bannlyst, av med jobbet som hälsopolitiker och fick sina böcker totalt förbjudna i hemlandet.

Ur Aftonbladet den 26 juli 2006: "Det var först när jag kommit in på läkarlinjen och började läsa anatomi som jag förstod livmoderns funktion i kvinnokroppen och fick sammanhanget med menstruationen klart för mig. Omskärelsen var däremot en icke-fråga. Sexualkunskap ingick inte i kursplanen och klitoris var inte ens nämnd, vare sig i den engelska eller arabiska kurslitteraturen. Inte heller mödomshinnan. Det enda vi studerade var de kvinnliga fortplantningsorganen, som livmodern och äggstockarna."

Fem år efter Hite gjorde Maj-Brith Bergström-Walan och Helle Höphner Nielsen om hennes studie och intervjuade 4.000 svenska kvinnor. De använde samma frågeformulär som Hite och kom till liknande resultat.

”Manuell Clitorisstimulering” fick ett alldeles eget kapitel i Den svenska kvinnorapporten, men där stod också något annat. För många kvinnor handlade klitoris ”bara” om inledande upphetsning, skrev författarna. ”Själva orgasmen vill de få med penis inne i slidan”. Så var det med det.

Och visst är den svenska feministiska sexualpolitiska scenen annorlunda än den i USA. Mer arbetstidsorienterad, dagisbejakande, riktad mot mannen. När Louise Waldén, aktiv medlem i Grupp 8, kom till USA på studiebesök i början av 70-talet, fick hon en chock. Jag vet det för hon har själv berättat. ”Vi är inte som dem”, sa hon till sina medsystrar när hon kom tillbaka. Här hemma var det könskamp som gäller. Smärtfri förlossning. Inte särskilt mycket samarbete med Lesbisk front. Och visst var allt det där viktigt, men sexet för kvinnors egen skull tappades bort. Att vara kvinna, det var att vara mamma. Det kvinnor med olika erfarenheter av sexualitet skulle kunna lära av varandra när det gäller till exempel klitoris, drog man inte nytta av.

Och i ärlighetens namn: Den sexuella frigörelseprocess som redan pågått ett bra tag för kvinnor i Sverige, gjorde också att brottet med det förflutna inte behövde bli lika brutalt i Sverige som i det sexuella pryderiets hemmafrudrypande USA.

Så hur ser läget för klitoris ut idag? Ja, på ett sätt är det lovande eftersom forskningsrön nu bekräftar det de sexpositiva feministerna på 70-talet redan visste. Å andra sidan går det förvånansvärt långsamt för den nya kunskapen att slå igenom. Porren är mer fientligt inställd till kvinnokroppen och anpassad efter patriarkala fallosfantasier, än kanske någonsin tidigare. Traditionen att könsstympa flickor lever vidare, om än försvagad. Och så vidare.

Dessutom lever vi - om man ser till den medicinska vetenskapen - i en könskonservativ tid som fortfarande (vakna!) anser att forskning om kvinnokroppen i stort sett bara behöver handla om reproduktion och barnafödande. Och det är nu jag kommer fram till mitt undantag. Hon som bor i Australien. Hon som borde få Nobelpriset.

Det var på 1990-talet som den unga läkarkandidaten och blivande urologen Helen O´Connell, verksam vid universitetet i Melbourne, började ägna klitoris ett seriöst vetenskapligt intresse. Då var hon i princip den första att göra det sedan Aristoteles dagar. Ingen förutom några feminister på 70-talet hade brytt sig.

Tidigt under utbildningen till urolog misstänkte O´Connell att det var något med just klitoris som inte stämde i anatomiböckerna. Den unga läkarkandidaten var dessutom bekymrad av vad hon såg i undervisningen.

Hennes överordnade tog stor hänsyn vid operationer på män, till exempel vid prostatacancer, och gjorde allt för att dessa manliga patienter skulle få behålla så stor del av sin sexuella förmåga som möjligt. Några liknande hänsyn kunde hon däremot inte se att man visade, när kirurgiska ingrepp utfördes på kvinnors kroppar.

Som färdig läkare och forskare började hon därför forska på denna kroppsdel mer systematiskt, och det hon snart fann var att klitoris inte alls var "den lilla kullen", utan snarare ett berg.

Inuti kroppen var klitoris helt enkelt en mycket större struktur än vad man kunde ana från utsidan. Den löper (slingrar sig) runt vaginan och urinröret och delar av urinblåsan. Dess yttre huvud hänger ihop med en kropp, som har två armar (skänklar), som sväller vid stimulans.
Dessutom fann Helen O´Connell att klitoris är förbunden med en rad andra organ, inte minst de urologiska, och att den går djupt in i kroppen. Doktor Gräfenbergs punkt trodde hon kunde vara ett extra känsligt område längs övre väggen av vagina, just på grund av dess nära förbindelse med de nerver och svällkroppar som ingår i "klitoriskomplexet".

Att tänka på kvinnors orgasmer som antingen klitorisbaserade eller vaginala var, med denna nya kunskap i bagaget, ungefär lika meningsfullt "som att ställa sig och skälla vid fel träd", som O’Connell själv uttryckte det när hon blev intervjuad i samband med att hon och hennes forskarkollegor släppte de nya rönen i en artikel i Journal of Urology på våren 1998. I augusti samma år hade de fått spridning utanför forskarvärlden via tidskriften New Scientist. Nu var O’Connell förvisso inte sexolog, vilket hon själv nogsamt påpekade. Men borde inte de vaginala och klitorala orgasmerna ses som varianter inom ett och samma system?

Hennes forskning skulle också - om den tillämpades - kunna få konsekvenser för tillvägagångssätt vid sätesoperationer, cancerbehandling, livmoderframfall mm. Och för den som utsatts för könsstympning skulle de nya rönen kunna betyda att hoppet om sexuell njutning inte alls behövde vara ute. Inte med ett organ som är så pass stort och går så pass djupt in i kroppen.

Ur O’Connells forskning växte helt enkelt en ny och hel bild av klitoris fram, där den framstod som mycket större, och mycket mer avgörande för kvinnors sexuella njutning och hälsa, än man tidigare hade förstått. En förutsättning för de nya rönen var också MRI - den nya magnetkameratekniken. Nu kunde kroppens inre organ studeras på levande.

Klart att Helen O´Connell borde få ett Nobelpris, tänker jag, och ringer Hans Jörnvall på Nobelkommitténs avdelning för Medicinpriset för att fråga om hon ens är påtänkt.
"Alla fält är alltid intressanta", svarar Jörnvall diplomatiskt. "Det man tar hänsyn till när forskningen ska bedömas är alltid resultatet."

Men om en person har nominerats eller inte får man inte veta förrän efter 50 år. Så om O’Connell finns i rullorna kan han tyvärr inte säga. Men det sexologiska fältet som sådant tycker han har fått rätt mycket uppmärksamhet, och nämner läkemedelspåverkan, transplantationer och nya kirurgiska metoder som några exempel.

Inte heller skulle Nobelkommittén ta hänsyn till omvärldens reaktioner, om en forskare med klitorisfokus fick Nobelpriset, t ex från konservativt religiöst håll:

"Vi är inte särskilt religiösa", säger han och skrattar.

Och så avslutningsvis. Sigmund Freuds gamla hypotes. Detta med att klitoris "sitter fel". Som kommentar till det finns det bara en person att citera, sexologen och barnmorskan Tina Nevin. Näst efter Maj-Brith Bergström-Walan är hon nog den som har gjort mest för att höja klitorismedvetandet i Sverige med sina föreläsningar om klitoris skänklar och fittfakta. Tina Nevin formulerar det så här:

”Vad då fel? Vi som har en och föder barn är väldigt glada över att den inte sitter inne i vagina. Det skulle inte fungera. Vaginan kan helt enkelt inte vara för känslig. Dessutom är den ju jättelätt att komma åt med handen. Om den satt inuti kroppen skulle den vara mycket svårare att nå.”

Kristina Hultman är kulturjournalist och medlem i Ottars redaktionsråd


Källor: Berättelsen om NOW:s första sexualpolitiska konferens är hämtad från Betty Dodsons bok Sex for One (1996). Citaten från Helen O’Connell är hämtade från en intervju i ABC-Science (1998). Läs artikeln »Anatomy of the Clitoris«, i Journal of Urology (2005).

Publicerad: 2008-09-15

Köp Ottar
Läs mer om Ottar i katalogen
Fler artiklar knutna till Ottar
Fler tidskrifter i kategori GENUS
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK


Annons:

Senaste nummer:

2020-10-19
Utställningskritik 5 2020

2020-10-16
Signum 7
Sydasien 1 2020

2020-10-10
Världshorisont 3 2020

2020-10-09
Amnesty Press 3 2020

2020-10-08
Balder 3 2020
Haimdagar 3-4 2020
Medusa 3 2020
Tidig Musik 3 2020

2020-10-06
Tydningen 26 2020
ESSÄ 2 2020

2020-10-02
Galago 4 2020

2020-09-25
Utställningskritik 4 2020

2020-09-24
KLASS 3 2020

2020-09-22
Populär Astronomi 3 2020

2020-09-21
Opera 4 2020
Galago 3 2020

2020-09-15
Bildkonstnären 3 20120

2020-09-11
Signum 6

2020-09-06
Accent 3 2020

2020-08-30
Balder 2 2020

2020-08-25
ponton 2 2020

2020-08-24
Konstperspektiv 3

2020-08-21
Nio-Fem 1 2020

2020-08-20
Lyrikvännen 3 2020

2020-08-18
20TAL 1 2020

2020-08-16
Hjärnstorm 1-2 2020
Bildkonstnären 2 2020

2020-08-10
Svensk Mykologisk Tidskrift 3 2018
Lyrikvännen 2 2020

2020-08-04
Svensk Mykologisk Tidskrift 2 2018

2020-08-01
Walden 17-18 2020
Lyrikvännen 1 2020

2020-07-30
Glänta 1-2 2020
ESSÄ 1 2020

2020-07-29
Fjärde Världen 2 2020

2020-07-23
Tydningen 1 2020

2020-07-22
Kontrast Magasin 1 2020

2020-07-20
Utställningskritik 3 2020

2020-07-16
Bildkonstnären 1 2020

2020-07-11
Entomologisk Tidskrift 1-2 2017
Världshorisont 2 2020

2020-07-07
Sveriges fåglar 2019

2020-07-05
Ornis Svecica 30 2020

2020-07-04
Ornis Svecica 29 2019
Sveriges fåglar 2019

2020-07-03
20TAL 1 2020
Världshorisont 1 2020

2020-07-01
Populär Astronomi 2 2020

2020-06-30
Tidig Musik 2 2020

Äldre resuméer