Ett bortglömt arv
Västerländsk islam
ANDERS FORSBERG
ur Artes nr 3/02
En av de vackraste bilderna av den moderna tidens genombrott är 1400- och 1500-talets stora portugisiska och spanska sjöfarare, på däck i okända vatten i färd med att ta solhöjden för att bestämma sin position. Ofta ett besvärligt företag i grov sjö och omgärdat med den mystik som kunskaper om himlavalvet och geometri alltid gett upphov till. Medeltiden läggs till historien, jorden får sina dimensioner, och snart har Copernicus, Tycho Brahe och Kepler slängt oss ut i omloppsbana runt solen. Avstånden blir enorma och vår seglats genom universum inleds.
För att ge sig ut i öppen sjö utan land i sikte under flera dagar behövs instrument: kompass, astrolab eller kvadrant, kartor med koordinatsystem, med mera, samt astronomiska och matematiska kunskaper för att bruka dem.
Dylikt springer inte ur intet. Den första astrolaben tillverkades i Bagdad på 700-talet av Ibrahim och Muhammed Farazi efter att de fått tillgång till och översatt vetenskapliga verk på sanskrit. Kunskaperna reser västerut och uppträder i det muslimska Spanien i mitten av 900-talet, och tämligen omgående översätts de arabiska traktaten till latin i klostret i Ripoll norr om Barcelona.
Idén om latituder och longituder för att dela in jorden är gammal. Ett slags tidig indelning i »klimat« (latituder) kommer från Babylon, och »sektioner« (longituder) finns redan under antiken. En av alla tiders största geografer, Al-Idrisi, använde sig av de klassiska sju »klimaten« och tio »sektioner« för att göra förträffliga kartor av Medelhavet på 1100-talet. Senare inledde marockanska och sydspanska muslimska sjöfarare kartritningen av Atlanten, som kom att bli ett instrument vid utforskandet av Afrikas kust — vilket i sin tur är Columbus farvatten innan han ger sig ut på det huvudlösa företaget att söka sjövägen till Indien. Ursprunget till den första »moderna« kartan med geografiska latituder som inte refererar till »klimat«, utan till ett koordinatsystem, är sannolikt persiskt och från 1100-talet; drygt 300 år senare visar lotsen Ahmed ibn Mayid ett exemplar för Vasco da Gama vid dennes första besök i Malindi (nuvarande Kenya). Juan de Barros (1496–1570) berättar: »En karta över hela Indiens kust, hopvikt på morernas vis, med väldigt tätt liggande meridianer och paralleller […] så att kusten, från norr till söder och från öster till väster, blev mycket noggrant beskriven.«
Kompassens ursprung är omtvistat, även om det första omnämnandet kommer från Kina (där vi också finner de första magneterna) på 1000-talet. Men texten ifråga handlar om en utländsk båt på väg från Sumatra till Kanton, sannolikt av arabiskt eller persiskt ursprung. Den första kompassen i arabisk litteratur uppträder dock inte förrän på 1200-talet, då Muhammad al-Awfi i sina
Berättelser talar om kaptenen som lyckas ta ut sin kurs under en storm i Persiska viken med hjälp av en fiskliknande nål. Kompassen finner sin väg västerut genom Medelhavet med arabiska och italienska sjömän innan den når den iberiska halvön.
Till de här uppfinningarna av vetenskaplig art inom sjöfarten som kommer in från den muslimska världen till Spanien och Portugal ska läggas en mängd praktiska, såsom akterroder (1100-tal) och latinsk segelsättning (900-tal), som gör kryssegling möjlig. Bitarna faller på plats under sekler. Stundtals kommer de med sjömännen själva, stundtals genom skrifter och översättningar. Hur som helst råder det ingen tvekan om att 800 år av muslimsk närvaro på den iberiska halvön ger i stort sett alla de förutsättningar inom nautisk kunskap som sedan används för att bygga västerlandets två första verkligt globala imperier med utposter och territorier över hela världen: det spanska och det portugisiska.
Islam kommer till Spanien mellan 711 och 716, då arabiska och nordafrikanska styrkor erövrar Visigoternas land, når sin största utbredning med slaget vid Poitiers 732, då Charles Martel »räddar kristenheten«, och förlorar sitt sista fäste med Granadas fall det mytiska årtalet 1492, samma år som Columbus för första gången beger sig över Atlanten. De »katolska kungarna«, Ferdinand av Aragonien (och Katalonien) och Isabel av Kastilien, slutför återerövringen (»la reconquista«) och skapar den politiska enhet som blir Spanien, samtidigt som den nya världen öppnar sig för det europeiska medvetandet.
Eller snarare blir Spanien, efter förvisningen av judar och muslimer som följer på Granadas fall, en av ingredienserna i själva idén om vad Europa och Västerlandet är. Tillsammans med Konstantinopels fall 1453 och den påföljande flykten av intellektuella grekisktalande från det Ottomanska riket till Italien skapar den spanska erfarenheten en djup spricka mellan islam och kristenheten, öst och väst, och i Medelhavet mellan syd och nord. Och det är en spricka som består, medvetet eller omedvetet: det finns, till exempel, gott om kartor över Europa, över Afrika och över Mellanöstern, men det finns få över Medelhavet i dess helhet. Den grekiska kunskapen, som sedan antiken haft sin tillflyktsort i Mellanöstern och i islam, flyr öst och syd. Den inkorporeras i den västerländska kultursfären med renässansen, medan den arabiska tvingas bort från västra Europa genom en symmetrisk motsättning under andra hälften av 1400-talet.
Och historieskrivningen har blivit därefter: från Petrarca, den förste att tänka sig att man måste försvara det grekiska arvet mot de arabiska usurpatorerna, över Ernest Renan, orientalismens fader, som beskriver Petrarca som den »första moderna människan« och den belgiske historikern Henri Pirenne, som vill se islams frammarsch som orsaken till »att utbyte och idéer slutar cirkulera i västra Medelhavet«, till svensk universitetslitteratur av idag
(Epoker och diktare), som beskriver kristenhetens utbredning i Spanien som »en strid om varje tumsbredd mark«.
Inte mycket av det här är sant. Petrarca, som för övrigt gör våldsamma utfall mot läkekonsten i den muslimska världen i en tid då hans egen värld »botar« sig med reliker och heligt vatten och bränner läkekunniga på bål, ser inte att det grekiska arvet förvaltats av islam och att det kommit tillbaka till Europa genom Spanien. Detta trots att han själv läser grekerna i översättningar från arabiskan som kommer till Italien över Spanien. I mindre utsträckning kommer det också över Sicilien, genom Fredrik II:s försorg.
Islams utbredning på den iberiska halvön och dess gradvisa tillbakagång är långt ifrån en strid mellan två religioner om mark, även om det elementet också ges. Huvudsakligen handlar det om allianser mellan kungariken, vasallförhållanden, monarkens byte av religion etc. Vid erövringen är islam attraktivt som en överlägsen, sofistikerad kultur som erbjuder såväl integration som fiskala fördelar, och när vågen rullar i andra riktningen har kristenheten redan inlett sin ekonomiska frammarsch.
Att Pirennes tanke är falsk kan illustreras genom det nämnda exemplet med nautisk kunskap. Men denna är bara en del i överföringen av teknik, vetenskap, kultur och sedvänjor från den islamska världen till Spanien, och senare upp genom Europa. Bredden och djupet i den här »informationsmotorvägen«, liksom glömskan kring den, gör att det finns anledning att beskriva den mer i detalj.
Under 800- och 900-talet kommer den persiska astronomin, de »arabiska« siffrorna (av indiskt ursprung, med tio som bas och nollan inkluderad), som vi fortfarande använder, och Dioscorides grekiska farmakologi. Europas första pappersbruk byggs utanför Valencia, riset introduceras, sockerröret, saffran och flera andra kryddor, liksom den persiska tron på att nummer 13 och trasiga speglar bringar olycka, eller att barn som leker med elden blir sängvätare. Inom sjukvården kommer en helt ny kod för läkare som föreskriver att man 1) bör hålla ständig uppsikt över patienterna för att med kriterium kunna bedöma sjukdomens utveckling, 2) ska följa en kunnig äldre kollega under åratal och 3) måste genomgå en examen för att själv kunna utföra yrket. Råden kommer från iraniern Razi och introduceras i Spanien av Muhammed b. Muflit. Men det är först under 1000-talet, och framför allt under 1100-talet, som det muslimska Spanien blir ett intellektuellt centrum av format. Med Avempace (Muhammed b. Yahaya b. Bayya, 1070–1138), Avenzoar (Abu Marwan ibn Zuhr, 1092–1161), Abubacer (ibn Tufail, 1110–1186), Averroës (ibn Rusd, 1126–1198) och juden Maimonides (1135–1204) blir Andalusien en bubblande kunskapshärd som graviterar kring Cordoba, kalifatets huvudstad, med Sevilla, Zaragoza och Toledo som satelliter. Nivån och produktiviteten ställer till och med Bagdad i skuggan. Medan 1000-talet är de stora astronomernas och matematikernas århundrade är 1100-talet läkekonstens och framför allt filosofins.
Avempace beskriver i
Intellektets doktrin och
Den ensammes liv omöjligheten för en filosof att leva i civilisationen, och då ideala samhällen inte existerar tvingas han leva som en främling i sitt marmortorn, omgiven av sina medmänniskor. Ibn Tufail tar upp temat i
Hayy ibn Yaqzan — den självlärde filosofen, en bok som kom att få betydande inflytande såväl till formen (Rousseau, med flera, använder samma sätt att framföra idéer som om de skulle framspringa ur ett fritt och opåverkat sinne) som till innehåll (Baltasar Gracián tar upp idéerna i sin filosofiska allegori över den mänskliga tillvaron
El Criticónfrån 1651). Som Jan Hjärpe skriver i den svenska utgåvan av
Hayy är »kombinationen av tilliten till förnuftets förmåga och tron på det ðnaturligasÐ värde ett tydligt drag över huvud i upplysningstidens tankevärld«. Såväl Avempace som Ibn Tufail tar sin utgångspunkt i den store persiske filosofen och läkaren Avicennas (Ibn Sina, 980–1037) skrifter, som i sin tur bygger på grekisk filosofi och sufisk mystik. Avicennas verk har haft stort inflytande i Europa, och hans handbok i farmakologi,
Canon medicinae, användes vid kontinentens universitet ända in på 1700-talet. Avempace intresserade sig också för astronomi, musik och poesi, och sannolikt är han zejelstrofens uppfinnare. Strofen kommer sedan igen, med liknande tema, i kristen romansk diktning, och används fortfarande i dagens Iran.
Den klarast lysande filosofiska stjärnan på det andalusiska himlavalvet är emellertid den mångfasetterade Averroës. Vid sidan av sin filosofiska verksamhet är han också astronom, medicinare, botaniker, jurist och politisk tänkare. Han är en av dessa singulära personligheter i världshistorien som sätter sin prägel på samhällen långt efter sin egen tid; att Petrarca kallar honom »hund« har mer att göra med rivalitet än med något annat. Dante för sin del erkänner att tänkaren från Cordoba får »min själ att hoppa«.
Mest känd är Averroës för sina kommentarer till Aristoteles, som i latinsk översättning bland annat hade ett enormt inflytande på Thomas av Aquino och skolastiken. De fortsatte att tryckas under hela renässansen. Det andra storverket,
Tahafut al-tahafut (»Destruktion av destruktionen«), är ett svar på Al-Gazalis (Algacel)
Tahafut al falasifa (»Destruktion av filosoferna«). Med hjälp av Aristoteles försvarar Averroës tanken på att den filosofiska demonstrationen måste vara lika rigorös som den matematiska. För att antyda debattnivån bör nämnas att Algacels förslag är en frontal kritik mot kausallagen, vilken använder sig av samma argument som Hume ska komma att bruka i Europa, med sex seklers eftersläpning.
Averroës var en djupt troende muslim, men också en humanist och rationalist som försökte förlika tron och det rationella. Detta gav honom grunderna till en helt ny politisk teori kring religionens roll i samhället, nämligen »trolösheten«, som senare har kommit att uppfattas i väst som religionsfrihet. »Trolöshet« är ett besvärligt ord i svenskan då det antyder frånvaro av religion, men innebörden är att vars och ens religiösa tillhörighet är en personlig angelägenhet som inte bör påverka den enskildes status i det samhälleliga livet. Denna tanke, som vi ofta tänker oss som exklusivt västerländsk, är således ett arv från islam.
Stämningen bland de här männen och kretsarna kring dem, muslimer, judar och kristna, under andalusiskt 1100-tal kan med Alain de Liberas ord beskrivas som »hänförelsen över ett filosofiskt sätt att leva, definitionen av ett slags existens av arbete och reflexion, som man med all rätt kan kalla intellektuell«. De ger inte upphov till de europeiska universiteten, men de sätter sin prägel på deras innehåll och arbetssätt ända fram till uppkomsten av massuniversitet i Europa och USA på 1900-talet.
På vilka vägar förs då all denna kunskap över till den relativt sett efterblivna kristenheten? Vissa latinska texter av arabiskt ursprung, speciellt vad gäller geometri och astronomi, cirkulerar i Europa redan på 900- och 1000-talet, men för ett mer uttömmande svar måste vi vända blickarna mot Toledo på 1100- och 1200-talet. Staden har åter kommit i kristna händer men sociologiskt och geografiskt befinner den sig nära det arabiska Andalusien (större delen av befolkningen talar fortfarande arabiska till vardags). Toledo ärver den arabiska trippelkulturen (judisk, muslimsk och kristen) och blir snart den plats dit kunskapstörstande européer beger sig i jakt på utbildning.
På 1100-talet översätter britten Adelardo de Bath Euklides, al-Jwarizmis traktat om de »arabiska siffrorna« och astronomiska tabeller, samt skriver egna böcker i fysik som rotar sig i arabiska källor och en lärobok i falkjakt. Den störste är emellertid italienaren Gerardo de Cremona som beger sig till Toledo i jakt på Ptolomaios
Almagesto. I en febril översättarverksamhet ger han latinsk skrud till denna samt till Aristoteles, Euklides, Teodosius, Autilicus, Archimedes, Hipsikles, Menelaos, Al-Kindi (som relaterar dosen av en medicin till patientens hälsotillstånd), Galeno och mycket mer. Juan de Sevilla översatte araberna Avicenna och Algacel samt Aristoteles
Metafysik. Det mesta översätts till spanska eller hebreiska innan det kommer i latinsk form.
Kring Gerardo och en mängd andra mer eller mindre anonyma lärda, i stor utsträckning av judiskt ursprung, växer så småningom den så kallade »översättarskolan i Toledo« fram. Utifrån sociologisk synvinkel är det en rent arabisk produkt, som inte finns någon annanstans i Europa; en privat, halvt undanskymd verksamhet som inte räknar med myndigheternas stöd, men väl med deras tysta samförstånd, och som överlever ekonomiskt genom mecenater av olika slag, sannolikt i första hand från det välbärgade och respekterade judiska samfundet. Elever som kommer tillbaka till Paris, Bologna och London efter sina år i Toledo har redan kommit långt förbi sina forna lärare; i Toledo undervisas i naturvetenskaperna och logik, vilket för de sakrala kretsarna vid universiteten i Europa är »magi« och inte särskilt mycket mer.
Översättarskolan har sin höjdpunkt under senare delen av 1200-talet då Alfonso X (den vise, 1252–1284) agerar mecenat. Alfonso är en av alla tiders stora kulturpersonligheter. Han är den förste regent i Europa som introducerar det talade språket (spanskan, eller kastilianskan) som administrativt språk på latinets bekostnad, bryter med kyrkans hegemoni på ett flertal områden och skapar grundvalarna för nationalstatens framväxt. Tillsammans med sin morbror, Fredrik II av Hohenstauffen (1192–1250), inkarnerar Alfonso idén om den bildade styresmannen, omgärdad av böcker och lärda rådgivare, vilken i det europeiska medvetandet är exklusivt orientalisk; kung Marsilio i
Rolandsången är ett av de första exemplen. Alfonso X ägnar sig således inte bara åt jakt och krigskonster och annat »höviskt«, utan är framför allt en framstående vetenskapsman i egen rätt. I islam går han under tillnamnet »astronomen« för sina »toledanska tabeller« över stjärnornas inklinationer. Copernicus i Kraków ska senare komma att studera ett latinskt exemplar av tabellerna översatt från spanskan.
Alfonsos verk är inriktat på praktiska ting som är till nytta för hans kungadöme. Bevattningssystemen utvecklas efter samma princip som de arabiska qanaterna, dessa lätt sluttande kanalsystem som fortfarande efter 5 000 år är i bruk i Bagdad. Han skriver en spansk historia och en världshistoria (där han bland annat kritiserar en farao för att vara alltför intresserad av tidsfördriv), med mera, samt en politisk programförklaring
(Las Partidas) där han påstår att:
En del anser att folk är namnet på de enkla människorna, som kroppsarbetare och jordbrukare. Men så är det inte, ty för länge sedan, i Babylonien och i Troja och i Rom, som var särskilda platser där man ordnade saker med vett, och där varje sak gavs det namn det bör ha, kallade man folket till stadsråd för alla vuxna män, och alla var tvungna att delta, för man måste hjälpa varandra för att kunna leva gott och ha skydd och tillgång till mat.
Under den här tiden har vi inte enstaka översättare som höjer sig över mängden utan en formlig industriell översättarverksamhet som utförs av en tämligen anonym stab. Den översätter systematiskt de arabiska kunskaperna (som utvecklats i islam utifrån grekiska, kinesiska och persiska källor) till hebreiska, spanska och latin. Dessa sprids sedan ut över Europa, och inte minst till Italien.
Ett av de mer spektakulära exemplen är
Miray (»Muhammeds himlafärd«), en folksaga utan teokratisk sanktion om profetens resa till helvetet och himmelen som är oförblommerat sinnlig, alltifrån fysiskt lidande till erotik. Alfonso X beställde en översättning av verket, som gått förlorat, men vidareöversättningarna till italienska och franska finns kvar:
Liber Scalae Machometi och
Livre de l’echiele Mahomet. Miguel Asín Palacios, en av återupptäckarna av västs islamska arv, har övertygande lett i bevis att Dante hade tillgång till den italienska versionen före kompositionen av
La Divina Comedia.
Drygt hundra år efter Alfonsos död slutar som vi sett det formidabla kapitlet av relativt fredlig samlevnad på den iberiska halvön med Isabels och Fernandos dekret om utvisning av muslimer och judar, och vid ungefär samma tid stängs också gränserna i östra Medelhavet. Europa ger sig ut på sitt »rationella«, »vetenskapliga« och »moderna« äventyr samtidigt som man tar avstånd från sitt förflutna.
Ytterligare några hundra år senare, den 1 juli 1798, stiger Napoleon i land i Egypten. Att han erövrar landet svider i det muslimska medvetandet, men vad som skapar djupa, ännu oläkta sår, är storverket
La Déscription de L’Egypte. Generalen har nämligen tagit med sig en svärm av franska vetenskapare som systematiskt beskriver det erövrade landet, allt ifrån gräshoppor till pyramider. Verket fullkomligt krossar den muslimska intelligentian, som fortfarande idag skriver traktat om islams »problem med moderniteten« med utgångspunkt i Napoleons projekt.
Sålunda kommer västerlandet tillbaka — som erövrare — till det ursprung man inte vill kännas vid. Ingen dialog uppstår i det mötet. Arvet från islam, som förmedlas under några århundraden av spansk samlevnad, förskjuts och glöms bort av väst, och islam förstår sig inte på sitt barn. Ömsesidigt stänger man sig för varandra, i radikal motsättning till den anda som en gång gjorde Toledo till världsledande intellektuellt centrum.
Publicerad: 2002-10-04
Köp Artes (Nedlagd)
Läs mer om Artes (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Artes (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
