Det är bara början
Gil vänder sig avvaktande mot sin äldre syster Rona Yefman bakom kameran. Gil vänder sig om mot mig. Andra numret av tidskriften Slut ligger bredvid min kaffekopp och betraktar mig. Uppfodrande? Undflyende?
Rona Yefmans foton visar sin Gils övergång från man till kvinna och löper genom hela tidskriften. Mellan de vackra bilderna fylls de 77 sidorna av texter med utgångspunkt i feministisk och postkolonial kritik. De flesta texterna är bra och välskrivna, men det enorma temat gör att Slut som helhet känns ganska splittrad. Även om det finns en viktig poäng i att visa bredden och lyfta fram en mängd möjliga ingångar till ämnet så blir den röda tråden så bred att färgen ibland knappt syns. Varför har just de här texterna valts ut? Varför har Slut formen av en tidskrift överhuvudtaget?
Men det är egentligen en kritik som riktar sig minst lika mycket åt andra hållet: varför ges det inte ut fler snygga antologier om feminism och postkolonial kritik? Jag vill inte läsa en ny uppsättning spretiga Slut-texter vartannat år – jag vill läsa Slut varje månad.
Särskilt om den är lika bra som Lena Sawyers gripande text, ”Grama, Einstein, and me”, om hennes farmor som arbetade för den akademiska överklassen i universitetsstaden Princeton i USA. Artikeln spänner över fem textfyllda uppslag och vågar närma sig en akademisk frågeställning med personlig närhet. Den hårt teoretiserade feministiska och postkoloniala hållningen får konkret brännkraft när den landar i det personliga, när den återvänder till en verklig livshistoria.
I Ylva Habels artikel ”Whiteness Swedish Style”, även den på uppemot tio sidor, är tonen mer akademisk. På ett alldeles utmärkt sätt skriver hon om liberal vithet, ”personer som betraktar sig som helt på det klara med rasismens faktiska omfattning och orsaker”. Habel menar att de ”tror sig kunna stiga ur vithetens perspektiv och iaktta rasismens ’vansinne’ från en rationell, objektiv position någonstans utanför det sociala sammanhang som de oundvikligen är en del av”. Habel sammanfattar deras position i tre punkter:
1. Riktig rasism bygger på medvetna intentioner och avsiktliga handlingar;
2. Riktig rasism bygger på negativa inställningar till svarta;
3. Riktig rasism hör hemma i givna sammanhang.
Argumenten bygger på att rasism, genom rationella överväganden, kan avgränsas från ett normalt och gott samhälle. Men i själva verket, menar Habel, är det bara en undanmanöver hos vita människor för att slippa förändra sin position. För om de verkligen såg rasismen ”skulle det föra med sig nödvändigheten att förstå vitheten i relationella termer, det vill säga att de på ett konkret sätt började sätta sin egen hudfärg i samband med de världsomgripande, osynliga system som hela tiden belönar dem för deras vithet, och tyst sorterar undan merparten av de bruna människor runt dem som skulle kunna vara deras konkurrenter om jobb, eller deras medstudenter, lärare, vänner, arbetskamrater, chefer, kärlekspartners, etcetera.”
Habels artikel är en utmärkt ingång till en diskussion som förhoppningsvis växer sig betydligt större. Och det är ungefär här Slut befinner sig, som en debattinitierande tidskrift med en redaktion djupt förankrad i det akademiska.
Ändå, konstigt nog kanske, är det faktiskt fotografierna som håller mig kvar starkast. Tidskriften ligger där bredvid kaffekoppen på mitt skrivbord. På omslaget rullar vågorna in mot stranden och Gil vänder sig om mot mig. Det sorgset sakliga upproret, upprepat dag efter dag.
Så köp nya numret av Slut. Om inte annat så att den kanske kan ges ut lite mer frekvent framöver.
Jonas Lennermo
Publicerad: 2008-07-07
Läs mer om Slut i katalogen
Fler artiklar knutna till Slut
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
