Retrogardet svarar Thomas Sjösvärd

Ur Aorta nr 19: två svar på Avantgardism eller retrogardism – vad är frågan? av Thomas Sjösvärd


REPLIK I: RETROGARDISM/AVANTGARDISM

David Almer och Carl Forsberg

När Thomas Sjösvärd tog sig an retrogardism och avantgardism (tidskrift.nu 080131) blev följden att allt fokus föll på hans plumpa utfall mot Axess magasins chefredaktör Johan Lundberg. Till viss del känns det som att artikeln som sådan skrevs som en dålig ursäkt för att just få ge Lundberg en känga, då Sjösvärds ”analys” är lika grov som attacken på Lundberg; trots detta kan det vara värdefullt att försöka besvara och utveckla de frågor han ställer, mycket på grund av att de tangerar ett flertal kulturdebatter de senaste åren som i samtliga fall runnit ut i kvasidiskussioner och ad hominem-argument där sak och person sammanblandats.

Sjösvärds svar på sina ställda frågor är lika intressanta som överraskande. Hur man med några få snabbskisserade tankeled lyckas ställa likhetstecken mellan Aortas och en annan mer avantgardistisk tidskrifts respektive kulturanalyser, eller för den delen mellan postmodernt hållna historiska referenser (av typen samplingar – ironiska eller ej) och djupare historisk medvetenhet (där det historiska fältet blir en enhet in i nuet och framtiden), är fascinerande. Att man råkar citera Revue des deux mondes från 1855 är givetvis inte samma sak som att man på uppriktigt försöker förstå, inspireras och tar del av, säg, Stefan Georges syn på poesi.

Sjösvärds huvudsakliga argument är två. Det första är att retrogardism och avantgardism har setts som motsatta begrepp, men är det inte; man skulle till och med kunna se retrogardismen som avantgardistisk och vice versa. Med den logiken följer visserligen att, säg, Johan Patricnys och Jackson Pollocks estetik inte skulle skilja sig åt. Sjösvärd försöker dock parera detta uppenbara problem genom sitt andra argument: Vad som egentligen skiljer Aorta och en annan tidskrifts uttryck skulle just vara synen på estetik, d.v.s. att det inte är förhållandet till historien utan synen på form – strikt form respektive formkamp – som är orsaken till de motsättningar han ser i debatten. Att denna ytliga diskussion om form är intimt förknippad med hur man förhåller sig till traditionen slår honom inte. Vi finner inte heller någon diskussion om innehåll hos Sjösvärd. För att förstå den retrogardistiska kulturanalysen måste man gå djupare än att bara hålla sig till det formmässiga.

Sjösvärd sitter fast i samma inskränkta formfokus som överallt drabbar den potentiellt intressanta diskussionen kring dagens konst och poesi. Sjösvärd talar visserligen primärt om poesin, men det retrogardistiska perspektivet inkluderar all kultur – bildkonst, litteratur, musik, arkitektur, skulptur etc. För att få mer komplett bild får man inte fastna i bara litteraturen; det är att ytterligare förminska debatten. Vad de – bildkonstnärer, skulptörer eller poeter – som kallar sig, eller blir kallade för, retrogardister intresserar sig för är kommunikation – tron på förmedling av innehåll med hjälp av mångtusenåriga traditionella verkningsmedel. Att genom inspiration och hantverksmässighet nå fram till autenticitet och kvalitet. Att få konsten och poesin att betyda något för människan – alla människor. Att inkludera människor, döda som levande. Varför fastna i nuet? Sedan när blev det omodernt att andas, le eller gråta? Det går alldeles utmärkt att sammanfatta det hela genom att citera Anders Österlings drygt 104-åriga syn på saken:

”Den poet, som förhärligar nutidens sociala idéer och rörelser och som tror sig fylld av hela vår moderna tillvaro, har i förbigående sagdt oftast blott fångat en ton i den oändliga konserten, ett skri, i hvilket han tycker sig återfinna sitt eget hjärtas. Han är i själfva verket längre bort från det centrala i tidsstämningen än den, som går afsides och blott lyssnar till det själens sorl, som left i alla släkten.” (SvD den 26/7 1904)

Tvärtom än vad många verkar tro är retrogardismen är inte fientligt inställd till modernismen i sig. Däremot menar vi att det är sunt att reagera mot förstelningen och institutionaliseringen av en modernistisk avantgardetradition – ett paradoxalt fenomen i sig. Modernismens tradition är ett intressant fenomen, om än schablonmässigt missuppfattat samt omdebatterat – vilket exempelvis Peter Luthersson i flera böcker uppmärksammat.

Å andra sidan: Varför skulle vi bry oss så värst mycket den här gången en avtrubbad kritiker gör en slarvig läsning för att ta en billig kulturpolitisk poäng? Herregud, vi har sett det i över tio år nu! Det leder förstås till att man börjar fundera över om man varit dålig på att kommunicera, om det verkligen är så oerhört svårt att förstå vad retrogardismen handlar om. Och ytterst – herregud! – tänk om vi har fel! Att vi, precis som Sjösvärd verkar mena, i själva verket är ute på ett destruktivt sidospår, att vi är en självmotsägande anakronism, ett L'Ancien Régimes sista dödsryckning?

Men med eftertanken kommer också insikten: Vi har gått i svaromål i otaliga debatter, lämnat ifrån oss allt från fullödiga estetiska essäer till poetiska fragment och presentationer av mängder av konstnärs- och författarskap. Vi har arrangerat utställningar, uppläsningar och festivaler, givit ut tidskrifter, böcker och häften. Vårt internationella kontaktnät av samtalspartners och medarbetare spänner över flera kontinenter och inbegriper såväl unga debutanter som akademiledamöter och etablerade forskare, konstnärer och skribenter.

Om Thomas Sjösvärd hade tagit sig tid att läsa lite mer än tidskriften Aortas ledare hade han kanske upptäckt att dikterna som presenteras i de två apostroferade tidskrifterna skiljer sig åt? Kanske hade han upptäckt att det handlade om två fundamentalt olika sätt tänka kring värdet av bildspråk, epik och respekten för mytologiska förklaringsmodeller? Kanske hade han upptäckt två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till varelsen människan? Men den slutsatsen ville han inte dra. Det är slående hur han anstränger sig för att visa likheter mellan Aorta och den där andra tidskriften. Varför? Två mer skilda uttryck finns inte. Sjösvärd har lärt sig det moderna mediesamhällets viktigaste hemläxa: Det är viktigare att chockera än att ha något substantiellt att säga och denna gång råkade det röra två till synes oförenliga motsatser.

Men vi vänder gärna på myntet, om inte annat för att få den konformistiske kritikern att sätta morgonkaffet i vrångstrupen, och citerar modernismens store nestor Ezra Pound: ”Det första steget i en renässans eller uppvaknande är att man importerar modeller i måleri, skulptur eller dikt” (Poetry, Chicago 1914).

Vi har ännu inte sett retrogardismens slut eller upplevt dess fulla värde.


REPLIK II: RETROGARDISM/AVANTGARDISM

Håkan Sandell

I en uppmärksammad artikel publicerad på webbsidan tidskrift.nu jämför Thomas Sjösvärd ”avantgardism” och ”retrogardism” och lyckas genom en serie förenklingar tömma båda begreppen på annat än den ytligaste betydelse. I slutet av sin dekonstruktion har han intet mer att meddela än att retrogardismen är en ”estetik”, och får ordet att låta som en stunds skön onani i hemmets lugna vrå. Sjösvärd ger då det senaste lexikografiska tillskottet i den uppsjö av kortfattade valhänta definitioner som kastats efter ”retrogardismen” av en kader doktorander och docenter (professorerna väntar på att få tugga benen).

”Verbala distinktioner bör värdesattas, därför att de står för mentala – intellektuella – distinktioner. Likafullt känner man att det i något avseende är en skada att ordet poet har kommit att splittras i två... Våra föregångare, när de talade om en poet – en ’verssmed’, tänkte på honom inte endast som en leverantör av de höga lyriska tonerna... Nå, jag önskar inte att profetera, men jag tror att om berättandet av historien och sjungandet av versstroferna på nytt kunde mötas, då hade något verkligt betydelsefullt kunnat inträffa.”

Citatet hämtar jag inte från någon av Aortas medarbetare under de gångna tio åren, utan från Jorge Luis Borges amerikanska universitetsföreläsningar på 1970-talet. Men är det en fråga om ”estetik”? Epikens återförenande med lyriken, poesin med samhället och poeten med de breda lagren, är inte en smakfråga men ideal som bär vittgående kulturella och politiska innebörder.

Det är sant att vi i Aorta inte har varit slösaktiga med lätthanterliga definitioner, kanske måste man stava skylten tydligare för en häst, så här följer en: retrogardistisk poetik är den radikaliserade längtan efter en levande undertext... Och det finns här en grund för hoppfullhet. Ibland kan en enda avskild metafor vara nog för att bära en hel folkgrupps och en hel kulturepoks sensibilitet. En skaldisk kenning för eld var ”birkisótt”, alltså något i stil med ”(björk)vedträets feberbädd/sjuksäng”. Det är tillräckligt för att fånga upp vikingatidens kärva poetiska humor och måleriska kraft. Men kanske även dess känsla för det tragiska. De flesta eldkenningar visar på associationssammanhang med sorg, olycka, skräck, sjukdom och skada. (Medan is tycks ett fridfullare element: sjöns hjälm, fjordens takbjälkar o.s.v.) Nåväl. ”En samspunnen berättelse av många röster«”, som Borges skriver i tillägg till Friedrich Schlegels ord: ”där komplementära karaktärer framställer kollektiva verk”.

På den vägen, resande, hjälper ingen nyborgerlig historisk förankring efter linjära tidskoncept, ingen hjälplös kulturkonservativ kärlek till avantgardens gryning. Svaret ligger istället i en vidöppenhet inför samtidens vågrörelser och de egna själsimpulserna. Eller som saken formuleras med än mer efterlyst tydlighet av den ryska poetissan Marina Tsvetajeva, i följande korta samtal med sig själv ”om Tyskland”:

– Är du blind?

– Seende.

– Är du döv?

– Perfekt gehör.

– Vad ser du?

– Goethes panna över årtusendet.

– Men du talar om det förflutna?

– Om framtiden.


Publicerad: 2008-06-12

Köp Aorta
Läs mer om Aorta i katalogen
Fler artiklar knutna till Aorta
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR



Annons:

Senaste nummer:

2020-11-26
Cirkeln 3 2020

2020-11-25
Kontrast Magasin 2 2020

2020-11-24
Fronesis 66-67

2020-11-18
Fjärde Världen 3-4 2020
Opera 5 2020

2020-10-26
Konstperspektiv 4

2020-10-25
Nordens Tidning 3 2020

2020-10-21
Cirkeln 2 2020

2020-10-19
Utställningskritik 5 2020

2020-10-16
Signum 7
Sydasien 1 2020

2020-10-12
Divan 1-2 2020

2020-10-10
Världshorisont 3 2020

2020-10-09
Amnesty Press 3 2020

2020-10-08
Balder 3 2020
Haimdagar 3-4 2020
Medusa 3 2020
Tidig Musik 3 2020

2020-10-06
Tydningen 26 2020
ESSÄ 2 2020

2020-10-02
Galago 4 2020

2020-09-25
Utställningskritik 4 2020

2020-09-24
KLASS 3 2020

2020-09-22
Populär Astronomi 3 2020

2020-09-21
Opera 4 2020
Galago 3 2020

2020-09-15
Bildkonstnären 3 20120

2020-09-11
Signum 6

2020-09-06
Accent 3 2020

2020-09-02
Fronesis 64-65 2020

2020-08-30
Balder 2 2020

2020-08-25
ponton 2 2020

2020-08-24
Konstperspektiv 3

2020-08-21
Nio-Fem 1 2020

2020-08-20
Lyrikvännen 3 2020

2020-08-18
20TAL 1 2020

2020-08-16
Hjärnstorm 1-2 2020
Bildkonstnären 2 2020

2020-08-10
Svensk Mykologisk Tidskrift 3 2018
Lyrikvännen 2 2020

2020-08-04
Svensk Mykologisk Tidskrift 2 2018

2020-08-01
Walden 17-18 2020
Lyrikvännen 1 2020

2020-07-30
Glänta 1-2 2020
ESSÄ 1 2020

2020-07-29
Fjärde Världen 2 2020

2020-07-23
Tydningen 1 2020

2020-07-22
Kontrast Magasin 1 2020

2020-07-20
Utställningskritik 3 2020

2020-07-16
Bildkonstnären 1 2020

Äldre resuméer