Vad är Ykky?

Ykky är Tobias Rydin och Christofer Lämgren i de röda sofforna på Café Soda i Stockholm. Tobias sjunker ner mot ryggstödet, drar handen genom håret och ler. Christofer sitter framåtlutad. Den vita skjortan är uppknäppt i halsen.

Ykky är även Henrik Johansson, för tillfället i Malmö. Slamret och det våldsamma fräsandet från kaffemaskinerna låter märkligt apart mot eftertänksamheten hos de andra två tredjedelarna av redaktionen.

Christofer försöker förklara, igen.

– Ykky är en vision. För oss är det väldigt intuitivt, som ett tillstånd att vara i. Praktiskt kan det ta sig uttryck på en mängd olika sätt.

Tobias ställer ned kaffekoppen på bordet och fortsätter:

– Ykky är en projektplattform, men det är ett så tråkigt begrepp … Kanske kan man använda ordet ramverk? Vi vill att Ykky ska fungera som ett ramverk för våra idéer. För oss finns det ett stort värde i att göra allting själva, hela vägen från ett första samtal som leder till en idé som leder vidare och eventuellt slutar i en färdig tidskrift. Eller i en aktion, eller bild. Eller bok, eller, ja, något helt annat. Något som är Ykky.

Christofer pluggar på konsthögskolan Valand i Göteborg och är verksam som konstnär, bland annat inom Ykky. Tobias är skribent och författare, och har tidigare gett ut boken Osynligheten, givetvis på bokförlaget Ykky. Han arbetar för närvarande på sin andra roman.

– Vi söker efter en kraft som påverkar och förändrar oss. Det kan vara precis vad som helst egentligen. Men någonting som sätter tanken på spel. Det är Ykky.

Christofer nickar.

– Ykky är en sorts plats för positiv energi. Förstår du?

Han tittar frågande på mig. Vi sitter mittemot varandra, i de röda sofforna. Omringade av det högljutt påträngande caféet. Det finns inget poserande eller artykonstlat över Christofer och Tobias när de berättar om Ykky. Det är fullkomligt uppriktigt. Så, Ykky är en sorts plats för positiv energi? Jag är inte helt säker, men jag tror faktiskt att jag förstår.



Ykky föddes ur en fyradagars workshop i Henriks föräldrahem i Karlstad. De tre redaktörerna gjorde i ordning ett rum för långa samtal och påbörjade sedan en massiv idéinventering. Tobias berättar att de inledde med att spåna kring stora och vittfamnande tankar och förslag – hur skulle det bästa se ut? Det mest fulländade? Tänkbara svar skrev de ner på lappar och tejpade upp över väggarna.

Allteftersom började det märkas vilka av förslagen som drog till sig mest uppmärksamhet och känsla. De andra revs bort.

Tillsammans hade de tidigare gett ut poesifanzinet Cassandrasyndromet, som sedan följdes av Ingenting, en tidskrift tryckt i 27 exemplar med tanken att den hela tiden skulle ges vidare. Nästa steg i workshopen blev att utvärdera de tidigare gemensamma projekten, för att försöka se vad som skulle vara möjligt att utveckla vidare i riktning mot idéerna på de kvarvarande lapparna.

– Med Cassandrasyndromet var målet att dekonstruera allting – språket, identiteten, oss själva. Till slut nådde vi en punkt när vi kände att det inte fanns någonting kvar. Vi tystnade i två år. Sen gjorde vi Ingenting. Det var en gränspostering. Därifrån var vi tvungna att gå i en helt ny riktning. Till Karlstad.

Christofer rättar till skjortan och tar den sista biten paj på tallriken.

Hela tiden är bakåt- och framåtblickandet närvarande, sökandet och utforskandet av förändring och utvecklingslinjer. Och hela tiden följer Christofer och Tobias varandra med meningar och resonemang som glider in och tar tag i det föregående.

– Till ett litet rum i Karlstad. I fyra dagar. Ut kom Ykky, fortsätter Tobias, och följs genast av Christofer:

– Vi har slutat teoretisera och istället börjat lita på en väldigt intuitiv känsla av vad vi vill med Ykky. På något sätt fokuserar vi på Ljus.

– Ja. Mycket springer ur vad vi kallar poesi.

– Vilket också gör att tidskriften är en möjlig definition av Ykky.

– Ykky är ett fält för våra tankar. I grunden är det egentligen ganska enkelt: vi försöker ta kontroll över vår egen situation.

– Ykky är en språngbräda för våra idéer.

– Ykky är den del av vår trädgård som vi låter gro i sin egen takt. Det får ta den tid som behövs. Tills blommorna slår ut.

– Det är därför det senaste numret har temat vatten. Det är vad vi hittade där.

– I vårt digitala samhälle där allting tränger sig på samtidigt var det otroligt skönt att återvända till något så gammalt, fullkomligt grundläggande och livsnödvändigt som just vatten.

De tystnar ett ögonblick.

Vem är Henrik?

– Han är kaospilot.

– Det är väldigt bra för oss att ha med en sån person. Han skriver ner grejer, han styr upp allting så det funkar. Det var han som lagade maten i Karlstad till exempel.

På bordet mellan oss ligger senaste numret av tidskriften. Formatet närmar sig A3 och omslaget utgörs av en vacker bild på en öststatssimhall i vilande blå nyanser, i skön avsaknad av braskande rubriker. Nere i högra hörnet står det i vit skrivstil: Ykky.

Christofer berättar att arbetet med Ykky är väldigt personbaserat. Fokus ligger på samarbetet med intressanta och spännande personer, inte på något särskilt de gjort.

– Med Ykky försöker vi själva göra någonting nytt varje gång. Vår ambition är att även de vi bjuder in till magasinet ska göra någonting som känns nytt och livfullt för dem. Alla som är inblandade i tidskriften ska känna att de är en del av en utforskande process.

– Precis. Omslaget är ett bra exempel, fortsätter Tobias, det är Tomoko Yoneda som fotat. Vi kollade upp henne på nätet och gillade i princip allt vi såg, så vi kontaktade henne och frågade om hon ville medverka i ett nummer av Ykky. Tomoko är verkligen en spännande person – och då ville inte vi komma dragandes med en färdigskriven artikel och fråga om hon kunde fota till den. Istället ville vi ha en så öppen attityd som möjligt: ”Var är du i ditt skapande? Var är du i ditt konstnärskap nu? Vill du göra någonting till Ykky utifrån det?”

Tobias drar en hand genom håret igen. Ler.

– Hittills har i princip alla vi frågat velat medverka. Vi har ju inga pengar, men folk vill vara med ändå. Som Tomoko till exempel. Hon är dessutom ett stort namn. Det känns väldigt bra. Det känns som att vi gör någonting tillsammans.



På ett helsidesupplag längre fram i tidskriften sträcker en annan av Tomoko Yonedas badhusfotografier ut sig. Det är i matt rosa och kaklat grönt. Två tanter diskuterar, en man läser tidningen och ljuset glittrar i de stilla inomhusvågorna.

Mittuppslaget rymmer en stor bild av Annika von Hausswolff, en pappkartong med ett försvinnande mörker som innanmäte. Ytterligare några sidor framåt finns en åttasidig fotoserie av Emmeline de Mooij. Under rubriken Onwards vandrar hon ut i havet med fyllda matkassar, sitter avklädd i en höstig buske med ett gult snöre kring huvudet, bestiger en bergstopp och låter vyn breda ut sig i kontrast till hennes nakna hud, svarta hår och klarröda ryggsäck. Tilltalet är varsamt, men räds inte för att ta plats och synas.

Christofer söker efter ord. Han drar eftertänksamt med fingertopparna över kaffekoppen.

– Jag har funderat mycket kring reklam och hela Hollywoodgrejen. Hur kommer det sig att just de värdena får använda sig av en sådan glassigt kraftfull och förförande estetik? Samtidigt som poesitidskrifter ska tryckas i litet format med korniga bilder i svartvitt?

– Med första numret av Ykky tog vi in poesin i reklamestetiken. Med det andra numret befinner vi oss redan där, vi simmar i dess vatten. Men vart vi ska simma återstår att se inför nästa nummer.

Vad kommer att hända med Ykky framöver?

– Just nu är vi där vi var när vi åkte till Karlstad förra gången. Det är en tänkafas. Vi ska bestämma en ny riktning, nästa projekt, nästa steg … Vi ändrar utseende och form för varje nytt projekt. Det är roligt att återuppfinna sig själv. Om vi gör en trycksak kommer den inte att se ut sådär, säger Tobias och nickar mot omslagets blå simhall.

– Vi är mer som en konstgrupp än ett magasin egentligen, fortsätter han, och följs av Christofer:

– Vi går inte till attack, vi är inte intresserade av provokation. Vi försöker skapa någonting vid sidan av.

– Ja. Och jag tror att folk faktiskt tror på vad vi säger. Vi vill ju göra det här. De som inte vill vara med behöver inte, vi vill inte tränga oss på. Och alla som gillar Ykky är varmt välkomna.

– Vi vill vara en mjuk och framåtskridande rörelse. Vi försöker kommunicera det på ett bra sätt.

– Ykky är en könlös svävande varelse, klädd i digitala klänningar av rester från Myspace, Facebook och Google.

Christofer nickar.

– För oss är det ju inte flummigt. Verkligen inte. När vi gör Ykky jobbar vi hårt för att få ihop allting.

Jag nickar.

– Förstår du?

Christofer tittar frågande på mig.

Jag tror att jag förstår.

Har ni någon uttalad målsättning med Ykky?

– Att leva ett bra liv. Ykky är framförallt ett försök att leva ett bra liv. Ykky är att göra saker som känns meningsfullt, att möta spännande människor.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-01-19


Läs mer om YKKY (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till YKKY (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA