Ach Libertas, tu ädla ting

Kvinnor är också människor

Feminismen är ett politiskt paradigmskifte, i nivå med framväxten av liberalismen och marxismen. Socialdemokratin är den politiska rörelse som är bäst lämpad att på allvar kunna göra verklighet av feministernas krav. Till sist ska även kvinnorna bli fria, men då krävs att vi klarar av att inkorporera feminismen med socialdemokratin.

Feminismen bygger på en sak. Kalla det insikt, värdering eller premiss. Feminismen påstår vad ingen annan har gjort tidigare: att kvinnor är människor. En insikt om den revolutionerande potentialen i detta på ytan enkla påstående är en nödvändig lärdom för all politik i det tjugoförsta århundradet.

Feminismen i Sverige behandlas som om det vore en trend. En liten fluga på väggen att klappa, gömma sig bakom eller krossa. Huruvida feminismen är “inne” eller “ute” diskuteras ofta med större intensitet än de rena sakfrågorna. Detta synsätt är en grov felbedömning. Vad man än tycker om feminismen så måste man inse en sak: Feminismen är ett paradigmskifte, den är en helt ny form av politisk analys, av politiskt tänkande. Feminismen kommer på sikt att förändra allt.

Liberalism - marxism - feminism
Tillfällena inom politisk teori som benämns paradigmskiften är få. Upplysningen är naturligtvis ett sådant. I västra Europa uppkom en historisk situation som gjorde det möjligt för vissa att ifrågasätta kungarnas påstått gudomliga makt. Relativt snabbt började tronerna att skaka under den makt som tidigare ansetts fullständigt legitim och nödvändig. I takt med att kungahuvuden rullade, ibland bokstavligt ibland bildligt, kröntes en ny regent. Den manlige individen och hans naturrätt föddes tillsammans med liberalismen. Där tidigare kungen varit högsta politiska subjekt placerades nu den manlige individen i hans ställe.

Detta var ett paradigmskifte eftersom oavsett vad man nu, mer än tvåhundra år senare, tycker om liberalismen, så måste man förhålla sig till den enskilde individen vid diskussioner om politik. Politik är inte längre enbart diskussioner om hur mycket makt olika stater och deras ledare har, utan även hur mycket makt och rättigheter individen har gentemot staten. Upplysningen politiserade den individuella mannen och de kretsar han rörde sig i, det vill säga offentligheten.

Nästa stora paradigmskifte inom västerländskt politiskt tänkande kom med Marx. Retoriken om alla individer födda fria hade börjat smaka illa när den i alltför många år tuggats tillsammans med verkligheten och dess förtryckta arbetare. In på scenen kom marxismen med sin analys av de materiella villkorens politiska betydelse. En analys spreds om att den frihet som liberalismen delat ut inte bara exkluderade vissa grupper (som exempelvis genom krav på förmögenhet i utbyte mot rösträtt) utan rent av byggde på dessa gruppers förtryck. Och ända sedan Marx har ingen politik, oavsett hur man ställer sig till Marx teorier kunnat ignorera det materiella och dess fördelning mellan manliga individer. Det materiella politiserades och är fortfarande politiskt. Vi har alla olika lösningar på problemet men dessa lösningar anses vara politik då de allra flesta inser att materiella villkor spelar roll för maktfördelningen i samhället.

Sedan kom då feminismen, jag vågar inte säga exakt när eller exakt hur. Men exempelvis började president Wilsons retorik om att första världskriget skulle ge frihet åt de stackars tyskarna kännas rutten för de amerikanska kvinnorna. De hade varken rösträtt eller demokrati. För första gången i världshistorien blev även kvinnan en politisk kategori när allmän rösträtt erövrade västvärlden. Bollen fortsatte sedan oundvikligen att rulla, sjuttiotalsvänsterns retorik om kommunismens frigörelse för alla talade inte till de förtryckta, diskriminerade, slagna och våldtagna kvinnorna inom och utanför politiken. Man bildade sin egen rörelse och helt plötsligt hördes slagordet som förändrade allt: Det privata är politiskt! I samma stund som det yttrades var paradigmskiftet ett faktum: Kvinnors liv och det som hände i deras tilldelade sfär påverkade maktfördelningen i samhället. Någon som idag vill förneka detta påstående? Knappast, men det finns många åsikter om hur problemet ska lösas.

Revolutionen har bara börjat
Vi måste inse att vi bara är i början av den kanske mest fantastiska och spännande politiska revolutionen i mänsklighetens historia. Vi lever i början av den tid som kommer att politiskt analysera kvinnors liv och kvinnors verklighet utifrån en utgångspunkt om att vi är lika mycket värda som männen. I alla de tusentals år som ligger bakom oss har detta aldrig tidigare skett. Feminismen handlar om en majoritet av mänskligheten som helt plötsligt har fått sin mänsklighet erkänd. Möjligen det största som någonsin har hänt inom politisk teori.

Tyvärr erkänner vi detta alltför sällan. Vi är fortfarande i hög grad fast i den gamla höger-vänsterskalan. Det finns både socialdemokrater, liberaler, socialister och konservativa som främst ser kvinnoförtrycket som ett tillfälligt misstag. Ett misstag som nu har rättats till, eller som åtminstone bara kräver ett fåtal justeringar: “Oj vi glömde visst bort kvinnorna, men bra att ni påminde oss tjejer!” Välmenande försöker man mer eller mindre lyckat pressa in en majoritet av mänskligheten i politiska kategorier modellerade av och för minoriteten män. Politiska kategorier som dessutom bygger på att någon annan tar hand om dammet, erektionerna, kärleken, gamlingarna och ungarna.

Den svenska vänstern gör jämförelsevis upp relativt bra med sitt patriarkala arv. Det har skrivits en del böcker om folkhemmets genusordning. Idag är det nästan bara väldigt gammeldags vänstersossar samt nymoderater som Anders E Borg som säger att de vill tillbaks till den socialdemokratiska modellen från femtio- och sextiotalen. Även inom vänsterpartiet så är det få personer på ledande platser som exempelvis öppet skulle hävda att kvinnans frigörelse kommer automatiskt vid avskaffandet av den privata äganderätten.

Liberalerna missar verkligheten
Men hela det politiska fältet inklusive socialdemokratin påverkas även starkt av liberala analyser och där har man varit sämre på att erkänna att patriarkatet är grunden för den egna ideologin. Liberalismen handlar om oberoende individer som rationellt utövar frihet i ett neutralt rum. Det är mycket vackert och mycket revolutionerande, problemet är att man blir blind inför diskriminering och orättvisor mot kvinnor.

Liberalismen har aldrig utgått från verkligheten, i alla fall inte från hela verkligheten. Den utgår från något som aldrig har funnits nämligen ett samhälle där kvinnor inte varit underordnade män. Teorin tar detta samhälle och kallar det för verklighet. I den liberala ”verkligheten” är alla fria och har möjlighet att göra fria val. ”Individerna” interagerar med andra som små biljardbollar vilka glider omkring och krockar utan att förlora sin ursprungliga form. Man utgår från den frihet som man säger sig skapa. Allt det som då inte var fritt från början har ingen plats i liberalismen, det finns inte. Liberalismen kallar den syn som utgår från den egna världsbilden för objektivitet. Den liberala staten legitimerar sig själv genom att återspegla sin bild av verkligheten och kalla det neutralt. Att utgå från liberalismens bild av samhället är vad ideologin kallar för rationalitet. Rationalitet är att inte ta hänsyn till människans villkor i allmänhet, utgå från att alla är fria samt ignorera det som inte passar in. Enligt liberalismen blir det enbart möjligt för kvinnor att diskrimineras gentemot män om kvinnor kan bevisa sig vara identiska med män. På många svenska universitet är dessa liberala principer om ”rationalitet”, ”objektivitet” och ”opartiskhet” i princip gudförklarade.

Effekterna av naiviteten i att tro att kvinnan kan frigöras enbart genom att tryckas in i den politiska fiktionen ”individ” lever vi med idag i de flesta liberala demokratier. De stora kvinnofrågorna ”Varför väljer många kvinnor omsorgsinriktade lågstatusyrken?”, ”Varför är omsorgsyrken lågstatus?”, ”Varför stannar många kvinnor hos män som misshandlar dem?”, ”Varför tar kvinnor huvudansvar för hem och barn trots stressen med dubbelarbetet?”, ”Varför fortsätter våldtäkterna?”, ”Varifrån kommer det bottenlösa kvinnliga självhatet?”, ”Varför mår kvinnor så dåligt psykiskt?”. Alla dessa frågor och många fler står vi helt svarslösa inför. Man har varken koncept eller språk för att kunna greppa dem, så man bortdefinierar dem från vad som kan anses ”politiskt” eller ens ”verkligt”. Ideologin för det fria ordet censurerar ytterst effektivt.

Socialdemokratin bäst för feminismen
Jag är övertygad om att socialdemokratin är den politiska rörelse i Europa som är bäst lämpad att på allvar kunna göra något för feminismens sak. Hade jag inte haft denna övertygelse hade jag inte varit partimedlem. Men vi socialdemokrater måste sluta upp med att behandla feminismen styvmoderligt. Det krävs en förutsättningslös och djupgående diskussion med högt tak. Ett första steg är att erkänna feminismens revolutionerande kraft fullt ut, erkänna att välfärdssamhället av idag bygger på synen på kvinnor som mindre mänskliga än män. Först efter detta kommer vi kanske så småningom kunna kalla oss för ett feministiskt parti på riktigt.

Katrine Kielos





Politik för öppenhet mot omvärlden

Välståndet, rättvisan och friheten har aldrig varit så utbredd som idag. Trots detta är ofriheten fortfarande enorm. För en frihetsbejakande socialdemokrati saknas inte utmaningar för framtiden. Vi måste föra en politik som gagnar Sveriges möjligheter att driva på för och dra nytta av en ökad global öppenhet. Grunden för en sådan politik är en konsekvent frihandelslinje.

Världen blir bättre. Under 1990-talet minskade antalet extremt fattiga i världen med mellan 100 och 300 miljoner människor. Andelen extremt fattiga har aldrig i modern tid varit lägre. På 20 år har antalet barnarbetare halverats samtidigt som läskunnigheten har ökat med 50 procent. Aldrig någonsin har välståndet, rättvisan och friheten varit så utbredd som idag. Men samtidigt som världen blir allt bättre är ofriheten fortfarande enorm. Alltjämt lever närmare en miljard människor i extrem fattigdom och flera hundra miljoner är kroniskt undernärda. För en frihetsbejakande socialdemokrati saknas inte utmaningar för framtiden.

Öppenhet frigör människan
Den viktigaste förklaringen till att världen har blivit väsentligt bättre är att kommunismen, i alla utom ett fåtal länder, har förpassats till historiens avskrädeshög. Planekonomi och förtryck har ersatts av marknadsekonomi och pluralism. Varor, tjänster och kapital kan nu enklare förflyttas över nationsgränserna.

Denna utveckling är, av uppenbara skäl, mest påtaglig i de tidigare sovjetiska satellitstaterna. Men kommunismens fall har också drivit på utvecklingen i de länder som fanns utanför Sovjetunionens sfär.

I Indien, världens största demokrati, har inkomsten (köpkraftskorrigerad BNP) per invånare på 20 år mer än fördubblats, medellivslängden har ökat med sju år och dödligheten bland småbarn har nästan halverats. Indiens utveckling är en direkt konsekvens av att landet har lämnat en misslyckad ekonomisk politik med starka planekonomiska och protektionistiska inslag, och istället valt en allt öppnare och marknadsorienterad politik. Flera hundra miljoner indier har tack vare detta policyskifte fått ett anständigare liv.

Att varor, tjänster och kapital enklare kan förflyttas över nationsgränserna bidrar till en ekonomisk dynamik som skapar nya och bättre möjligheter för människans frihet. Några exempel: De ökade direktinvesteringarna i utvecklingsländerna bidrar till att kvinnor ges ökade möjligheter till eget lönearbete och medför att patriarkala strukturer eroderar. Utbyte av information över nationsgränserna gör det allt svårare för despotiska regimer att behålla greppet om folket. Ökad internationell handel genererar högre tillväxt och ger därmed förutsättningar att förstärka den gemensamma välfärdssektorn. Ett bredare urval av varor och tjänster ger människor lägre priser, bättre kvalitet och ökad variation. Alla dessa processer bidrar sammantaget på ett avgörande sätt till att världen blir rikare, rättvisare och friare.

Den som ifrågasätter sambandet mellan öppenhet och utveckling har en grannlaga uppgift att förklara varför det i så fall inte finns ett enda exempel på ett land som mellan 1960 och 1990-talet bedrev en konsekvent protektionistisk politik och samtidigt relativt andra länder ökat sitt välstånd. Det torde inte vara en överdrift, givet den empiriska verkligheten, att hävda att slutenhet och protektionism är den mest effektiva metoden för att cementera klyftorna mellan rika och fattiga länder.

Politik för öppenhet är vår skyldighet
Socialdemokratin har en moralisk skyldighet att föra en politik som gagnar Sveriges möjligheter att driva på för och dra nytta av en ökad global öppenhet. Grunden för en sådan politik är en konsekvent frihandelslinje.

Svensk socialdemokrati har alltsedan vårt parti grundades för över 100 år sedan drivit en politik för mer frihandel. Tullfrågan var en av de första striderna som de nyvalda socialdemokratiska riksdagsledamöterna tog mot högerns ledamöter i början av förra seklet. Socialdemokratins tydliga frihandelslinje då och idag bygger på insikten om att det är de minst bemedlade som drabbas hårdast av protektionismens konsekvenser.

Det är framför allt arbetarklassen som märker konsekvenserna när priserna ökar och avsättningen av produktionen minskar. På samma sätt är det de fattigaste ländernas befolkning som drabbas svårast när de förhindras att sälja sina produkter till den rikare världen.

Det är enkelt att stå upp för frihandelsideal i den politiska retoriken. I praktisk politik är det svårare. När branscher, regioner eller hela nationer drabbas av den hårda strukturomvandling som är den ofrånkomliga konsekvensen av öppenhet mot omvärlden är det svårt att stå på barrikaderna och sjunga frihandelns lov. Men den svenska arbetarrörelsen har gjort det. Svenska löntagare och de fackliga organisationerna accepterar att företag och branscher som inte är konkurrenskraftiga slås ut och att löntagarna därmed blir arbetslösa.

Modell som främjar öppenhet
Förklaringen till denna acceptans för öppenhetens konsekvenser är att Sverige har en modell som hänger ihop. Det är en modell som vilar på två fundament. För det första: mycket stora satsningar på kunskap (det finns inget land som i relation till BNP investerar mer i kunskapsbaserade verksamheter) som underlättar för människor att gå från gamla till nya jobb. För det andra: en generell välfärd av högsta kvalitet som tillsammans med anständiga ersättningsnivåer i våra gemensamma trygghetssystem ger människor tryggheten och kraften att ställa om och lära nytt.

Detta är den modell, eller om man så vill det samhällskontrakt, som vi socialdemokrater valt för att möta den internationella konkurrensen. Detta är en modell som ger acceptans för strukturomvandling och som bevisligen ger hög tillväxt och hög social mobilitet. Det är en modell som ger bättre möjligheter till människans frihet än alla andra existerande alternativa samhällsmodeller.

Vår modell har tjänat Sverige väl och den kommer att bli allt viktigare när den internationella konkurrensen tilltar. En konkurrens som kommer att ställa än högre krav på vår förmåga att ställa om och lära nytt, så att vi därmed kan jobba mer och längre men också klokare. För att kunna dra fördel av den internationella öppenhetens möjligheter måste vi utveckla och förstärka vår svenska modell.

Uppdaterad modell
För det första måste vi öka ambitionerna för den högre utbildningen. Socialdemokratin har som mål att 50 procent av en ungdomskull ska ha möjlighet att studera på högskolan. Det är en målsättning som förlöjligas av den svenska högern. Men högerns motstånd kommer i framtiden att framstå som lika absurt som det idag gör när man betänker att moderaterna har motsatt sig tillkomsten av samtliga nya högskolor, undantaget Blekinge tekniska högskola, under de senaste 30-40 åren. Socialdemokratin bör göra en kraftansträngning för att nå målet och sedan formulera en ännu mer ambitiös målsättning som även inkluderar de grupper som idag redan är etablerade på arbetsmarknaden.

För det andra måste vi slå vakt om välfärden. Det handlar i grund och botten om att upprätthålla legitimiteten för vår modell. Vi måste våga ta strid för den generella välfärden och säga nej till alla halvmesyrer till välfärdsreformer som undergräver den generella välfärdens principer. Och vi måste modernisera trygghetssystemen så att de underlättar och stimulerar människor att röra sig mellan eget företagande, lönearbete och studier.

Avslutningsvis måste vi välkomna världen. Det handlar dels om att underlätta för utländska företag att operera, investera och sälja på den svenska marknaden. Men också om att aktivt stimulera människor från hela världen att för en tid eller permanent bosätta sig i Sverige. Arbetskraftsinvandring bör uppmuntras och det idag existerande regelverket som endast tillåter arbetskraftsinvandring inom ”bristyrken” bör snarast skrotas. Och vi ska självklart hålla fanan högt i kampen för öppen, rättvis och fri handel.

Torbjörn Hållö





En skola för alla och priset för valfriheten

Jag hade för en tid sedan det stora nöjet att vara på besök i en friskola. Just denna är belägen i mycket pittoreska kvarter på Södermalm i Stockholm, och med fantastisk utsikt över staden. Jag var inbjuden till ett seminarium om konkurrensutsättning av offentlig verksamhet och skolans rektor höll ett inledande litet anförande om hur bra hans skola var – och påpekade även just hur vacker utsikten var och hur bra detta var för eleverna.

Han berättade utförligt hur de jobbade och om vilken bra pedagogik de använde sig av. Hur de såg till de enskilda elevernas behov och lät dem jobba i sin egen takt. Eleverna nådde fantastiska resultat. På något sätt var det här inte dyrare än i andra skolor – det gav till och med en liten vinst! På något sätt måste de ha varit verkligt effektiva för lokalen vi befann oss i liknade mer en konferensanläggning än någon skola jag tidigare sett. Ljust trä, nya snygga bord, höga fönster och rena ytor. Designstolar i det lilla caféet på bottenvåningen där ungdomarna satt mysigt uppkrupna i sofforna runt tekoppar. Att ha en vacker miljö är viktigt för inlärningen, förklarade rektor, och pekade åter ut mot panoramafönstret där man såg alla söders kyrkofasader sticka upp ovanför hustaken.

Två elever från niondeklassen var med och lyssnade under seminariet. Hon i klockad, knälång kjol, hästsvans och glasögon, han i V-ringad lammull och prydligt stajlad frisyr. De fick berätta om sina intryck av seminariet. Och om varför skolan var bra. Och de säger båda två på ett trevligt och kultiverat sätt att det nog passade dem bättre att gå här än i en vanlig kommunal skola. På gymnasiet vill de fortsätta här. Hon vill läsa natur och han samhälle med EU-inriktning.

45 minuters klassresa
Jag satt under hela seminariet och tänkte på Fittjaskolan. Jag jobbade där som läxhjälpare under förra läsåret. Varje onsdag åkte jag ut till deras bibliotek och satt och tragglade engelska med mellanstadieungarna och matte med högstadieeleverna. För att komma dit åkte jag från universitetet till helt andra änden av röda linjen. Det tar nästan 45 minuter, och går över Östermalm, förbi Slussen och ut till Botkyrka och Norsborg. Det är en resa genom klassamhället. I Fittja centrum finns inte ens en bankomat – för nån slog sönder den, och ingen bank ville sätta upp en ny och man kan inte ta ut pengar när man betalar på mataffären.

Där ser skolan mer ut som den kommunala högstadieskola som jag minns – med samma typiska golv, väggfärg och skolbänkar. Bara femton år äldre. Bara med femton år till av ansamlat klotter. Det är trångt i korridorerna där de lite större eleverna trängs runt skåpen. Några av skåpdörrarna är intryckta.

En dag är engelskuppgiften för de mindre barnen att rita sina rum, och de ritar våningssängar och rum delade med flera syskon, belägna i något av höghusen en bit bort. Trots det har flera av killarna Canada Goose-jackor och dyra klockor. Dessutom vinterjackan på inne i klassrummet. De lite coola killarna släntrar alltid in sist, en kvart efter att vi har börjat, och sätter sig i utkanten, vill mest snacka med varandra.

Det tar lång tid att få prata med dem. Lång tid att lirka och fråga och få dem att tala om sina framtidsplaner. Först måste jag nå igenom en mur av grabbiga skämt, av ointresse och attityd. De vill inte prata om vad de ska göra efter gymnasiet. De vill bli fotbollsproffs när de blir stora. Zlatan, annars skiter de i allt. Visst får man känna så när man är femton år, men kontrasterna blir så stora att det blir överväldigande.

Alexandra Pascalidou berättar i Bortom mammas gata om en lärare som kom till hennes klass och sa till eleverna att ha realistiska förväntningar på sin framtid – de kommer att bli småbrottslingar, städare och ensamstående mammor. Jag tycker det är fruktansvärt att en lärare kan säga så och jag skulle aldrig säga det. Men jag ser det. När en av grabbarna pratar om att han slagit en lärare hoppas jag innerligen att han ljuger. Det gör han nog, men frågan är om det spelar så stor roll. Någon kan säkert slinka igenom det sociala nätet som sluter sig om dem, men faktum är att framtidens socialbidragstagare sitter framför mig. Och vi låter det hända, trots att vi vet om det.

Valfrihet en chimär
Jag tänker att om den här friskolan inne i stan nu har en så fantastisk pedagogik, varför öppnar de då inte en sån i Fittja? Den skulle behövas här. Här skulle eleverna behöva lärare som såg till deras speciella behov och delade in dem i mindre grupper. Precis som överallt annars. Jag ville fråga rektorn det – varför han inte startar en skola i Fittja. Men jag är rädd att han inte skulle ha något svar. För vad han säger mellan raderna till medel- och överklassens föräldrar är: här slipper ni slöddret. Här kan era barn ta med sig sin skolpeng och bli lönsamma för oss. Här garanterar vi att de hamnar tillsammans med andra som är lika dem, så blir det lönsamt även för er.

Det är här någonstans det blir fel. Valfrihet är egentligen bra. Men inte när den innebär vissas valfrihet och inte andras. I fallet med skolpolitiken i Stockholmsområdet och andra storstäder, medför den att segregationen stärks. Det innebär att "lika möjligheter" blir en total chimär. Vi socialdemokrater vet att för att individens starka rättigheter ska vara värda något, så behövs något mer än bara rättigheterna på papperet. Till skillnad från enbart frihet från förtryck, så behövs även vissa rättigheter till olika saker. En bra och avgiftsfri utbildning är en sådan. Problemet blir när detta plötsligt sätts ur spel.

Det är naturligtvis inte hans fel att det är så. Det finns en underliggande mekanism som han inte råder över, som heter segregation. Som betyder att vissa familjer har råd att bo i innerstan eller skjutsa sina barn till skolan. Och att vissa bor i hyresrätter i förorten och har nog med att hålla ordning på familjens ekonomi istället för att besöka olika skolor och ta reda på vad det är bäst för barnen att välja. Det är inte rektorns fel att det ser ut så, men han har hittat ett smart sätt att tjäna pengar på det. På att klassamhället reproduceras.

Bryt utanförskapet
De som har verktygen att göra något åt detta är politikerna. Vi har möjligheten att forma morgondagens samhälle och ge alla barn samma chanser var de än växer upp. Alla dörrar ska vara öppna och alla ska få känna att de hör till. Vi måste finna vägar att bryta den här segregationen. Socialdemokratins mål måste vara att alla ska ha lika möjligheter oavsett vilket samhällsskikt man föds i.

Ska friskolor tillåtas så måste de börja bevisa att de inte stärker dessa mekanismer, vilket de allra flesta kan se att de idag gör. Det kanske inte är så att alla skolor måste drivas kommunalt. Men att privata företag ska plocka russinen ur kakan samtidigt som segregationen blir värre, det är inte hållbart. Det kanske är så att vissa skolor drivs bättre i privat regi, och kan tillhandahålla annan pedagogik som inte fås på annat sätt. Men idag är friskolesystemet alltför ofta en ursäkt för över- och medelklassen att sätta sina barn på speciella skolor där de kan hålla sina privilegier för sig själva. Där ligger den utmaning som vi måste hitta en lösning på. Vi kan inte fortsätta att stå handfallna inför den verklighet vi delvis själva har skapat och fortsätta att låtsas att vi inte kan stoppa den sten som börjat rulla. Vi måste våga ta ställning för att bryta utanförskapet.

Hanna Finmo


Publicerad: 2006-09-11

Köp Libertas
Läs mer om Libertas i katalogen
Fler artiklar knutna till Libertas
Fler tidskrifter i kategori FÖR BARN & UNGDOM
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA