»Yxskaftet« svarar

I går beskrevs jag som »nyliberal«, »arg« och »populistisk«. I dag som »yxskaft«. Och i morgon? Varför inte dra till med »idiot« på en gång, David, så är den saken avklarad. Nu till det som borde diskuteras, nämligen hur stödformen ska vitaliseras och göras mer samtidsrelaterad. Att mitt och Davids synsätt kolliderar är ingen nyhet. Men det är sannerligen trist att hur jag än försöker formulera mig, så slår David nästan reflexmässigt bakut. Det är också trist att inte få sina förslag lästa som de faktiskt är skrivna. I mitt förra inlägg skrev jag: »Varför inte, till exempel, ragga personer till gruppen bland föredetta redaktörer för nedlagda tidskrifter?« Det är med all önskad tydlighet formulerat så att det ska ses som ett bland flera förslag. Det får dock David till: »Eller menar du på fullt allvar att enbart redaktörer vars tidskrifter gått omkull ska anses kvalificerade att sitta i gruppen?« Nej, jag menar inte det och har aldrig sagt det. Jag har faktiskt inte ens sagt att referensgruppens ledamöter inte får ha haft något med en tidskrift att göra. Däremot skrev jag: »Ett grundkrav måste, trots allt, vara att redaktionsmedlemmar inte kan delta i referensgruppen.«

Kulturrådets referens- och arbetsgrupper faller under förvaltningslagens regler om jäv. Det hindrar dock inte att man, om så behövs, har särskilda regler för referensgruppen, till exempel om lämpligheten i att gruppen består av aktiva redaktionsmedlemmar. Men efter att ha läst generaldirektörens ord behöver kanske inget göras eftersom »jävsfrågorna hanteras med gott omdöme.« Om så är fallet är det väl bara att på Kulturrådets hemsida och i annan information tala om för allmänheten och sökande vilka jäv som finns inom gruppen.

Jag startade en diskussion i Komma nr 3/05. Den artikeln handlade om svårigheten för nystartade tidskrifter att komma in i stödformen (kontra fördelen med att ha varit med sedan dess införande eller ha startat tidskrift under 1970-talet). Texten ger en generell beskrivning av det problemet, som jag ser det, och inte utifrån tidskriften Komma vs stödformen. Men jag förstår lockelsen i att framställa min kritik på ett dylikt sätt. Det tar ju liksom udden av diskussionen.

Vad gäller kraven på utgivningsförpliktelse anser jag att ej uppfylld utgivning egentligen borde avläsas i kommande bidragsfördelning. Fördelen här med ett grundbidrag kopplat till differentierade nivåer är att man vid ej uppfylld utgivning kan riskera att förlora del av de senare samtidigt som man behåller grundbidraget. Det ger en signal om att det inte duger att drälla och fisa i stugvärmen samtidigt som andra bankar på stödformens dörr. Man bör i det här fallet varskos, invänder vän av ordning. Om vadå, att man inte klarar av sin egen utfästa utgivning? Märker man inte det? Det finns exempel på tidskrifter som inte klarat av sin utgivning men som ändå fått lika mycket pengar året därpå. Det kan förvisso motiveras med att referensgruppen anser dem vara såpass viktiga utifrån kvalitativa aspekter. Men det ska också ses i ljuset av tidskriften Serum som fick stampa på en och samma bidragsnivå tills den en dag gav upp och packade ihop. Så mycket fick den tidskriften chansen att åstadkomma storverk. Eller ta fallet med Ingmar som knackat på stödformens dörr vid tre tillfällen men inte släppts in.

Mäktar en tidskrift inte med sin utgivning bör dess ägare/utgivare agera, till exempel genom att dra ned på utgivningen. Därigenom borde det också stå klart för vederbörande tidskrift att den kanske inte kan förvänta sig lika mycket i bidrag året därpå. Om jag i det här sammanhanget tvingades välja, skulle jag förorda hårdare tillämpning ju längre en tidskrift varit inne i stödformen. Här måste man förutsätta att de tidskrifterna känner till de regler bidraget är förknippade med. Som det är idag är kraven egentligen hårdare för att komma in i stödformen än för att bli föremål för en förutsägbarhet som, lite elakt sagt, liknar blåkopians.

En central tanke i mina tidigare artiklar är att en omgjord, vitaliserad stödform skulle ha tidsbegränsade produktionsstöd. I en dylik stödform skulle självklart ingen sökande gå in med minuspoäng, men jag förstår även här lockelsen i att utmåla det som om jag vill lägga ned det Kultursverige som startades 1991 eller tidigare. Vid denna nyordning går det självfallet inte att bestraffa en tidskrift för att den haft bidrag under tjugo, trettio, fyrtio år, men det går att beakta när framtida bidrag ska fördelas. Poängen, och nu ska jag försöka vara extra tydlig, är att inga tidskrifter framledes ska kunna »abonnera« på statligt stöd som tidigare varit fallet. Den under fyrtio år praktiserade bidragstrappan skrotas och ersätts, till exempel, av ett grundbidrag som kan byggas på med differentierade nivåer. Detta kan vara en bärande väg för en ny stödform, det finns säkert även andra. Något måste helt klart göras. En vitaliserad stödform blåser också liv i den viktiga parametern kvalitet, då den inte är låst av någon fyrtioårig bidragstrappa. Den kommer också att ta fasta på att paradigmskiften äger rum även inom kulturtidskrifternas värld, och här har kanske någon »långkörare« anledning att känna sig lite orolig. En ny stödform lär inte träda i kraft över en natt, varför tidskrifter (oavsett om de har anställda eller inte) ges tid för planering.

Jag kan inte se att den rådande stödformen är en helig ko. Allt måste kunna diskuteras och vara föremål för förändring. Det är i den andan jag valt att arbeta med kulturtidskrifter. Apropå det: Låt mig, till sist, ge lite kött på benen åt den »nyliberale«, »populist« jag beskrivs vara. År 1995 var jag med och bildade Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (sedan några år tillbaka är jag revisor för FSK). Jag har arbetat med tidskrifter i tjugofem år och jag delar till fullo tanken på att statsmakterna ska ge – och öka sitt – stöd till kulturtidskrifter. Frågan är bara om statsmakterna ska erbjuda »abonnemang« i tid och evighet. Där någonstans skiljs vägarna åt för David Karlsson och mig.

Peo Rask

Publicerad: 2006-04-10