Leif Nelson gräver djupt i den blodiga historien med penseln som vapen

Ett improviserat korståg på Österlen

NÄR VI TÄNKER PÅ KORSTÅG associerar vi vanligtvis till ett solstekt landskap i Främre Orienten. Kristna mot saracener, Rikard Lejonhjärta mot Saladin. Vi tänker inte på Östersjön och vi tänker absolut inte på Österlen.
Och varför skulle vi det? Österlen var gediget kristnat när korstågen inleddes. Här fanns inget som kunde legitimera ett heligt krig i Guds namn. Hur bisarrt det än låter hemsöktes emellertid trakten kring Tommarpsån av vildsinta korsfarare i Herrens år 1123. Till råga på allt var det inte några franska tempelherrar eller italienska johannitriddare – vilkas geografiska okunskaper hade kunnat ursäkta dem – som landsteg i Skåne. Det var norrmän. Och de visste vad de gjorde.
För att förstå den olycka som drabbade Österlen 1123 måste vi betänka två fristående fenomen som detta år råkade sammanfalla. Det första fenomenet var korstågsidén som sådan. År 1095 hade det första korståget dragit ut mot Främre Orienten. Alla möjliga västeuropéer – män, kvinnor, barn, adel, borgare och bönder – kände sig kallade att göra bot för synderna med svärd eller spjut i hand. Korståget utvecklades till en väpnad pilgrimsfärd vars rykte snabbt spred sig till Norden. Det dröjde inte länge förrän norska stormän och danska kungligheter, däribland kung Erik Ejegod själv, gav sig av till Medelhavet. Under de sekler som följde blev det heliga kriget allt fastare rotat i den kristna traditionen, i Norden såväl som på kontinenten.
Det andra fenomenet var den rivalitet som rådde inom det danska kungahuset. Kusinerna Magnus Nilsson och Knut Lavard, vilka konkurrerade om makt och inflytande vid sidan av Magnus far, den alltmer ålderstigne kung Nils, plundrade båda längs Östersjöns kuster för att vinna ära och ryktbarhet. Alla grannar råkade illa ut, särskilt svenskarna. Det gällde för prinsarna att bygga upp en maktställning inför den våldsamma släktfejd som alla visste förr eller senare skulle komma (och som även kom när Magnus mördade Knut år 1131; Knut upphöjdes senare till helgon och fick mängder av Knutsgillen uppkallade efter sig, men det är en annan historia). Dessa härjningar gjorde sydöstra Småland till en osäker bygd under åren kring 1120. De danska prinsarna legitimerade sina expeditioner med att alla svenskar ännu inte var kristna. Bland de praktbyten Magnus förde med sig hem fanns några så kallade Torshammare, tunga ting som han hävdade användes av svenskarna i deras hedniska kult. I själva verket vet vi att sydöstra Sverige vid denna tid hade gott om kristna och gott om kyrkor, men om detta valde Magnus och Knut att tala tyst.
Till slut bestämde sig även den norske kungen Sigurd för att göra som de danska prinsarna: utrusta en flotta och fara på heligt krig till östra Småland. Sigurd var erfaren i rollen som helig krigare. Han hade tidigare lett ett norskt korståg till Palestina (varav hans tillnamn Jorsalafare, ”Jerusalemfarare”), krigat mot muslimer i nuvarande Spanien och erövrat den libanesiska staden Sidon. Det var hög tid att han även gav sig på smålänningarna. Eftersom den isländske hävdatecknaren Snorre Sturlasson anger att Sigurds expedition ägde rum sommaren före ”det stora mörkret” kan vi tidfästa händelsen till perioden juni-augusti 1123. Det mörker som åsyftas är nämligen med all säkerhet solförmörkelsen den 11 augusti 1124.
Snorre, som bygger sin historia på en äldre källa, Ágrip af Nóregs konunga sögum, sannolikt skriven på 1190-talet, hävdar att initiativet kom från kung Nils av Danmark. Kungarna kom överens om att mötas i Öresund. När de 300 norska skeppen änt-ligen kom fram hade emellertid Nils tröttnat och sänt hem sina skepp. Orsaken framgår inte av texten men är lätt att räkna ut. Alla stora flottansamlingar var sårbara; det hände ofta att provianten tog slut bara för att man tvingades invänta senkomlingar eller gott väder. Sigurd blev emellertid förargad. Dansken var uppenbarligen inte att lita på. Nåväl, själv hade han rest lång väg för att plundra och kristna, och det tänkte han göra med eller utan Nils hjälp. Norrmännen seglade vidare, rundade Skåne och lade till vid den hamnplats som då kallades Svimraros och som något sekel senare hade utvecklats till staden Simrishamn. Rådslag hölls. Sigurd gjorde klart att Nils opålitlighet måste bestraffas, lämpligen genom att man plundrade i hans land, nu när man faktiskt var här.
Eftersom Simrishamn ännu inte existerade som stad blev det Österlens dåtida centralort, den lilla medeltidsstaden Tumathorp, som utsattes för de norska korsfararnas ilska. Trähusen gick sannolikt upp i lågor, de rikedomar som inte hann gömmas undan rövades bort och befolkningen flydde bäst den kunde. Nöjda och glada med att ha lagt Tumatorp i aska återvände norrmännen till Svimraros och seglade till Kalmarsund, där de plundrade och kristnade av hjärtats lust. Smålänningarna uppges ha skänkt Sigurd 1 500 nötdjur som tribut och lovat att hålla sig till Kristus, varpå Sigurd återvände till Norge med stora rikedomar. I efterhand har expeditionen kommit att kallas ”Kalmare ledung”.
Några decennier efter den högst ovälkomna påhälsningen av norska korsfarare grundades i Tumathorp ett premonstratenskloster, vilket i år firar sitt 850-årsjubileum. Förmodligen var ett och annat korstågsoffer på plats när grundstenarna lades. Hur många skåningar hade verkligen insett att de anfallits av norska korsfarare och inte av vanliga vikingaligister? Sannolikt få. Men de som haft kunskap nog att förstå sammanhanget uppfattade säkerligen klostrets grundande som en senkommen triumf. På den plats där vilsekomna norrmän hade bränt och plundrat reste sig nu ett monument över den kristna tron över Österlen. Sigurd var död sedan länge, men Tumathorp blomstrade!


Publicerad: 2005-10-13

Köp Österlent
Läs mer om Österlent i katalogen
Fler artiklar knutna till Österlent
Fler tidskrifter i kategori REGIONALT
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT


Annons:

Senaste nummer:

2021-09-20
Tidig Musik 3 2021
Opera 4 2021

2021-09-19
Medusa 3 2021

2021-09-15
Byggnadskultur 3 2021

2021-09-14
Folket i Bild Kulturfront 6-7 2021

2021-09-11
Folket i Bild Kulturfront 5 2021

2021-09-10
Signum 6
KLASS 3 2021

2021-09-03
Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 23 2019

2021-08-23
Konstperspektiv 3

2021-08-22
Fronesis 70-71

2021-08-14
Haimdagar 1-6 2021
Fjärde Världen 3 2021

2021-08-04
Lyrikvännen 2 2021

2021-08-02
Kontrast Magasin 2 2021

2021-07-28
Hjärnstorm 142-143 2021
SocialPolitik v 30 2021

2021-07-27
Trakten 3 2021

2021-07-25
Teatertidningen 2-3 2021
Trakten 2 2020
Parnass 2 2021

2021-07-24
Världshorisont 2 2021

2021-07-23
Utställningskritik 3 2021
Trakten 1 2020

2021-07-04
Galago 146 2021

2021-07-02
Byggnadskultur 2 2021
Balder 2 2021

2021-07-01
Tidig Musik 2 2021

2021-06-29
Signum 5
Populär Astronomi 2 2021

2021-06-28
Medusa 2 2021

2021-06-24
Opera 3 2021

2021-06-23
Med andra ord 107 2021

2021-06-19
Utställningskritik 2 2021

2021-06-16
Nordens Tidning 2 2021

2021-06-12
Litterär Kalender 2021

2021-06-10
KLASS 2 2021

2021-06-09
Akvarellen 2 2021
Lira Musikmagasin 2 2021

2021-06-08
Litterär Kalender 2020

2021-06-06
Litterär Kalender 2019

2021-06-05
Nio-Fem 1 2021

2021-05-30
Amnesty Press 2 2012

2021-05-19
Galago 145 2021

2021-05-17
Signum 4

2021-05-15
Glänta 4 2020 - 1 2021

2021-05-13
Sydasien 2 2021

2021-05-11
20TAL 3 2021

2021-05-04
Konstperspektiv 2

2021-04-28
Parnass 1 2021

Äldre resuméer