Råkan är så mycket mer

Även Carl von Linné hade ett kluvet förhållande till råkan. När han den 6 juni 1749 kom till Herrestad på sin Skånska resa skrev han under rubriken
RÅKA:
”De flögo och skreko i trän omkring Herrestads kyrka som de värsta kajor. Den finnas icke upp i landet och göra på den nyss utsådda säden stor skada på slätten”.
Råkan trivs bäst i öppna landskap. Det latinska namnet Corvus frugilegus betyder Kråkfågeln som samlar säd.
Den framstående fältornitologen Erik Rosenberg har gjort en träffande beskrivning av råkan: Den är svart som korpen, stor som kråkan och sällskaplig som kajan.
Kvicksilverförgiftningen på 50–60-talen var nära att slå ut råkan. Ett tag fanns det bara ett par tusen. Men nu har den hämtat sig och sprider sig till helt nya områden, och kolonier finns ända uppe i Jämtland. De största kolonierna i Skåne kan innehålla mer än 300 bon.
Häckningen sker i mars. Efter kläck-ningen ligger ungarna kvar i boet en månad och det är under den tiden som oväsendet är som värst. Så fort en rovfågel närmar sig lyfter råkorna och formerar sig till försvar. Detta sker under larm och skrin.

RÅKAN UTSATTES UNDER LÅNGA TIDER för jakt och förföljelse, men det sker inte längre i någon större utsträckning.
Därför är det lite märkligt att EU-kommissionen just nu hotar med att tvinga Sverige inför EG-domstolen. Från riksdagens EU-upplysning kommer följande kommuniké:
”Europeiska kommissionen har skickat en sista skriftlig varning till den svenska regeringen. Man framhåller att Sverige bryter mot EU:s fågeldirektiv genom att tillåta jakt på råka (och skarv) under uppfödnings- och häckningsperioder. Sverige har två månader på sig att besvara yttrandet.”

Miljövänner suckar när EU-förslaget att klä över träden med nät kommer på tal. Syftet skulle alltså vara att hindra råkorna att bygga bon i bostadsområden. Näten skulle säkert vålla mer skada än den hårt begränsade skyddsjakten.

TREVLIGT ATT RÅKAS
För två år sen visades i SvT en film av Tina-Marie Qwiberg om umgänget mellan människor och råkor. ”Trevligt att Råkas”, var titeln. Filmens huvudfråga var: VART SKA RÅKAN TA VÄGEN? Den kan inte försörja sig på landet längre. Och i stan är den inte välkommen.
- Vi har ingen tolerans längre, skrev filmaren i Svensk Natur. Vi accepterar buller och miljöoväsen som biltrafik, åkgräsklippare, mobiltelefoner och ständig bakgrundsmusik i alla dess former. Men en koloni pratglada råkor får oss att gå i taket, ringa miljökontoret och hitta på de märkligaste skrämselprodukter – har hört nåt om en mekanisk uv utanför ett kafé i Malmö. Ibland tolererar vi inte ens så skönsjungande fåglar som koltrast och näktergal.

RÅKORNA ÄR LISTIGA
- JAG HÄNGDE I VINTRAS UPP några talgbollar i päronträdet för kvarterets småfåglar, berättar Leif Henriksson, men de blev i stället godis för kråkfåglar. Först dök skatorna upp. En sätter sig på närmsta kvist och försöker nå bollen med näbben utan att lyckas. En kaja hänger akroba-tiskt på tråden, men inser snabbt att den inte är byggd för sådana övningar, utan sätter sig på marken intill skatan. Nu dyker en råkflock upp. En i flocken sätter sig på grenen ovanför och med näbb och fot hissas bollen upp på grenen och placeras på en klyka. Nu kan råkan lungt och metodiskt hacka i sig maten. Skatan och kajan får nöja sig med de rester som faller ner.
Leif Runesson, har ett annat vittnes-mål på samma tema. Han hade lagt sättpotatis till förgroning under ett takfönster på vinden. Två råkor hade smitit in och blivit instängda. De hade börjat äta upp potatisarna innan de släpptes ut.
-Efter någon månad såg jag 5–10 råkor som systematiskt, rad för rad, hackade upp mina sättpotatisar från jorden och åt dem. Har aldrig hänt förut fastän jag har bott på samma adress och odlat potatis där under snart 25 år. Det behövs en del bakom pannbenet för att förknippa potatisarna på vinden med dem i trädgården och dessutom förmågan att lära ut beteendet till artfränderna.

RÅKORNA ÄR GODA
FÖRFATTAREN OLA HANSSON bodde många år i exil. Det förlovade landet är en illusion, sade han när han lämnade Tyskland. Hans enda fasta punkt var den skånska slätten. Hit återvände han också.

Många sökte, men ingen fann det –
mjölk- och honungslandet
Min broder stal skog och gruva
åt guldpamp och pickelhuva.
För mig blev det nafsiga kråkor
mot mina ätbara råkor.
En dröm blott, ett soldis, var bandet
med det gyllne förlovade landet.

RÅKAN VAR I ÄLDRE TIDER en populär vilt-fågelrätt i Det Skånska Köket. Det be-rodde nog mest på, som Jan-Öjvind Swahn en gång utryckte saken: ”Bönderna ansåg det nästan som syndigt att äta kyckling, för den kunde ju växa till sig och bli större – ungefär som nypotatis, som man inte heller åt.”
På Hammenhögs Gästis, omgiven av en stor råkkoloni, är det nära till råvaran. Här serveras råkor tillagade efter ett gammalt recept, som upptecknats av Ester Hermansson i Hammenhög. Hon arbetade i olika perioder på Gästis: Receptet hittar du på sidan 13! (Om du har tidningsvarianten förståss :-)

Bo Näslund

Publicerad: 2005-10-13

Köp Österlent
Läs mer om Österlent i katalogen
Fler artiklar knutna till Österlent
Fler tidskrifter i kategori REGIONALT
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT