En kulturhistorisk kaffeslurk

ATT DRICKA KAFFE HAR IDAG fått en ny innebörd. Liksom när det handlar om husläkare, pensionssparande och elbolag måste vi idag göra ett val. En vanlig kopp kaffe är nuförtiden snarare en espresso eller kaffe latte än en kopp bryggkaffe. Vem vet – om 50 år kan man kanske bara få bryggkaffe på hembygdsföreningarnas möten – för att minna om en svunnen tid. ”O, vad gott, kaffet smakar precis som när man var ung. Minns ni melittapåsarna, de där vita papperspåsarna man satte i den där – vad hette den där tratten?!”

KAFFET KOM TILL SVERIGE med de hemvändande från Karl XII:s fångenskap i Turkiet i slutet av 1600-talet. Ordet kaffe härstammar från arabiskans qawah och betyder egentligen vin. Men det skulle dröja ytterligare 200 år innan sydostskåningarna bytte ut ölet mot kaffe. Så sent som 1817 ansågs kaffedrickande i Ingelstorps och Valleberga socknar, mellan Simrishamn och Ystad, vara ”lika vanhedrande som förderfligt”.
I Österlens museums bibliotek finns en mycket liten bok om kaffe. ”Coffée” heter den och författaren är ingen mindre än Carl von Linné. Att Linnés uppdrag och intresse låg i att finna inhemska produkter och produktionsmöjligheter är allmänt känt liksom hans resor till Skåne och Lappland. Men vad alla kanske inte vet är att han också höll föreläsningar i folkhälsa och dietik vid Uppsala universitet. Lektioner som var mycket uppskattade och drog många studenter. Det visar sig i hans skrift om kaffe att hans inställning till drycken är något ambivalent. Kaffet kunde ju varken odlas i Sverige med något framgångsrikt resultat eller räknas som den mest hälsosamma av drycker. Under 1700-talet räknades kaffedrickandet som lyxkonsumtion och en alltför dyr vana för att gynna nationalekonomin. Kaffet blev en politisk fråga. Adeln hade tidigare lyckats få böndernas rätt till hembränning indragen och nu återgäldade bondeståndet med att argumentera mot adelns kaffekonsumerande. Det lyckades och under perioden 1756 till 1814 utfärdades en rad kaffeförbud till adelns och de förnämsta borgarnas förtret.
CARL VON LINNÉ GER SIG INTE IN i politiken men hans argumentation användes säkert i debatten.
” 3) om man tager kokadt Coffée, låter det blifwa helt kallt, och sedan dricker däraf utan såcker en törst-dryck; så är det emot wår smak, (om Skaparen satt til lif medicus för vår hälsa) så widrigt och så förtretligt, at någon föga kan tålat. Så att jag tviflar där någonsin Coffée druckes, om det ej inpractiserades med såcker och wärma. Huru skall då et skadeligt träd, en giftig praeparation, och en obehaglig smak, kunna gifwa en hälsosam dryck?”

När Linné gjorde sin skånska resa och passerade sydostskåne våren 1749 nämner han iallafall inte ett ord om kaffe. Men kaffe- och tedrickande hade säkerligen nått den skånska adeln redan då. Teet blev statusdryck ungefär samtidigt med kaffet här i Norden.
I Nils-Arvid Bringéus forskning kring Äsperöds herrgård i utkanten av Kivik finns beskrivet vad som serverades vid en begravning 1744, alltså bara några år före Linnés besök. Det är fru Krutmeijer som ska jordfästas och följande ska inhandlas och tillagas:
”Åtta skeppor råg och fjorton skeppor korn uttröskas till öl och brännvin för begravningskaslaset. Tre skeppor humle gick åt till ölet, men det fanns också ädlare drycker som pontak (rött vin) och franskt vin. Dessutom drack man thé på högreståndsvis. Kokerskan som inhyrdes för tillfället lagade mat av kött, fläsk, en kalkon, tre änder, och tio höns och brukade däri ”rent smör” samt ”trädgårdssaker”. Mandel, risgryn, sviskon, russin och korinter hade hon till förfogande samt kryddor av många slag; peppar, nejlikor, muskot, saffran och muskotblomma, citroner, bittermandel och bomolja. Konfektyrer inköptes färdiga och för herrarna kardus (Paket) och två rullar tobak.”
Ur Nils-Arvid Bringéus: Herrskap och hushållning på Kiviks Äsperöd, (Uppsala 2000)

Förflyttar vi oss till slutet av 1700-talet har vi däremot säkra bevis för kaffedrickande på Österlen och på Tosterups slott. Här bodde några år Carl August Ehrensvärd i ekonomisk exil. Svärmodern hade upplåtit en del av slottet till den lilla familjen bestående av tre personer. Ehrensvärd kom från en hög befattning som generalamiral i Sveriges då andra stad Karlskrona. Men han hade hamnat i politisk kyla och avgått från sin position som svenska flottans chef. Det var egentligen andra saker han ville syssla med som sitt tecknande och experimenterande inom diverse områden.
Hans hustru Sofie Sparre, arvtagerskan på Tosterup, hade varit hovdam på Stockholms slott och var Ehrensvärds stora kärlek. Till henne skrev han brev från alla sina resor. Han kallade henne Kickan och längtade hem. Sofie Sparre förde hushållsbok på Tosterup och skriver själv om detta:
”Det är alltid tusentals arrangementer för en husmor att taga sig av sitt hus, och jag har genast från början ställt mig på den foten, ty intet synes mig dummare än att se en hustru, som icke känner det minsta till de detaljer som angå henne.”

Jag har vid skrivandes datum inte lyckats spåra var hushållsböckerna befinner sig idag. På Tosterup känner man inte till dem, inte heller på Landsarkivet eller Nordiska museet. Kanske finns de på Svaneholms slott.
Brita Stjernsvärd gjorde dock en grundlig genomgång av dem på 40-talet och skriver om dem i Nordiska museets årsbok Fataburen 1945. Här får vi veta att socker, salt och kaffe köptes i Ystad. Sockret köptes i form av toppsocker som man själv högg upp i bitar på godset. Ett år i början av 1800-talet köptes 100 skålpund (ca 50 kg) socker i 7 sockertoppar. Ett annat år översteg kosumtionen 100 kg och samma år inhandlades 46 skålpund kaffe (troligen kaffebönor) dvs närmare 25 kg och 6 tunnor salt. Kaffekonsumtionen på Tosterup låg alltså detta år på ca 2 kilo/månad.
Att Ystad blev inköpsstället för Tosterups-herrskapet är kanske inte så underligt. Ystad låg närmare än Simrishamn. Men det kan ha funnits andra orsaker till valet av köpstad.1821 skriver Carl Fredrik Fallén på Äsperöds herrgård vid Kivik:
”Att requirera vahror från Cimbrishamn bör ej ske, utan i högsta nödfall, och i mindre parti, så länge icke någon mera entreprenant handlande där nedsätter sig, än som nu finnes, till att så inrätta sin handel, att det öfverdrifna priset icke skall afskräcka hvarje ortens invånare, ty att nödgas gifva 25 à 50 procent mer för en vahra än för hvad den fås i Ystad, är icke lockande.”
I protokoll för tullinförseln i Simrishamn 1798 kan man månad för månad med Börje Hansens hjälp i hans avhandling Österlen från 1952 följa vilka varor som fördes in i staden. Här kan man se att Simrishamn var helt självförsörjande på mjölk. Invånarna var mer bönder än borgare, för vilket de också får kritik i avhandlingar från tiden. Kött, spannmål, grönsaker och ved passerade in via tullen i väster och hamnen i öster. Men inga notiser finns om kaffe.

NÄR BORGARNA I SIMRISHAMN fick tillgång till och smak för kaffet bör ha varit i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Så småningom kunde en mängd av stadens små affärer erbjuda kaffemalning åt sina kunder. Men då har vi flyttat oss nästan 100 år fram i tiden. Köpmannafamiljerna och tjänstemännen gick som vanligt i spetsen för att införa nya bruk. Så sent som på 1880-talet var det fortfarande högre status för en kund att bli bjuden på kaffe uppe i våningen än på vin på kontoret i Malmgrens manufakturaffär på Storgatan.
I en receptsamling efter Hanna Westerlin (1860-1951) publicerad i ”Trollemos och grädddehorn I” finner vi flera kända köpmansfamiljer angivna som inspiratörer. Här finns t ex Vattenbakelser (Sjögrens), Falks Peppar Kaker, Sockerkaka 2 (Ehrn-bergs), Chokladmarenger (Espersson).
Fenomenet återkommer i andra re-ceptböcker. Troligen introducerades kafferepen vid mitten av 1800-talet i de rikare köpmanshusen. Här utbyttes, förutom recept, också tankar kring stadens och världens utveckling och projekt drogs igång för att hjälpa nödlidande.

Ordet kafferep lär ha sitt ursprung just
i att man under sina träffar satt och repade upp silkestrasor till stoppning i kläder eller att använda som förband.

BÖNDERNAS INTRESSE för den nya drycken dröjde också. I ett bevarat sockenstämmoprotokoll från 1817 för Ingelstorp och Valleberga församlingar konstateras att:
”Det lika vanhedrande som forderf-liga bruket av vin, rom, Caffé och socker som inrotat sig bland andra orters allmoge är här alldeles okänt.”

Vi vet inte hur länge man i de två socknarna kunde hålla kaffet stången. Men troligen till någon gång kring 1850. Då kommer kaffedrickandet först i bruk vid ja-öl (förlovningsfester) och begravningar.
Frans Lindberg har gjort sig mest känd för sina folklivsskildrande akvareller som han målade på 1930-talet. Hans bilder visar livet i byn Gårdlösa där han växte upp. Eftersom han var född 1857 kunde han mycket väl minnas detaljer från livet i byn från1860-talets slut och framåt.
När Frans Lindberg sätter kaffekoppar på bordet är det till kardegillet i stuan då också sockerskålen och grädd-snipan står framme tillsammans med ett stort fat bullar och vid julagillet när kvinnorna samlas efter maten och männen spelar kort och dricker toddy vid ett annat bord.

DET VAR INTE ALLTID KAFFET serverades på ett så smakligt sätt. Surrogat för riktigt kaffe har använts i fattigare hem och under svårare tider – rostad råg, cikoria eller sockerbeta fick duga.
Per Stolls Pernilla var en kvinna som bodde i trakten av Sankt Olof. Signe Forsberg beskriver hennes senare liv i ”Folklivsbilder från det gamla Albo”. Som ung hade Pernilla varit utegångspiga och slitit hårt och nu var hon en liten krumryggad kvinna. Huset hon bodde i hade hål i taket och stod på trekvart. Pernilla var läkekunnig och odlade sina läkeväxter själv.

Till Pernilla gick man om barnet hade skävern eller om man led av gulsot.
Skävern var ett folkligt namn på engelska sjukan och Pernillas ordination var att tigga mjöl av nio gifta kvinnor och av detta baka en krans att dra det sjuka barnet genom. När det var dags för kaffe beskriver Signe Forsberg ritualen:
”Nu skulle den gamla koka sig en kopp kaffe, ja någon kopp ägde hon inte, utan drycken inmundigades från ett djupt tefat. Fyrkaret, eld-donet, togs tillrätta och med tillhjälp av stål, flinta och fnöske slogs eld. Det klara källvattnet sattes över och kaffet kokades på torkade hårda och mögliga brödskorpor. Från ett spräckt sockerkar tog hon en flugsmutsig liten topp-sockerbit i munnen, smackade och blåste så att kaffet böljade på fatet.”

I den nya nykterhetsrörelsen kring sekelskifet 1900 blev kaffet ett alternativ till öl och brännvin. När den legendariske läderarbetaren Bengt Persson alias Store Bengt 1903 fick motta en Pro patrias guldmedalj för sina 35 år i tjänst i det Ehrnbergska garveriet ställde företaget till med stor fest i Brunnsparken i Simrishamn. Cimrishamns-bladets redaktör John Osterman var där och gjorde reportage:
”Vid 9-tiden serverades i ett uppslaget tält en riklig och god supé, som följdes av kaffe och avec. Några fyrverkeripjäser, som källarmästare Fredriksson avbrände, bidrog i sin mån att göra kvällen stämningsfull. Som ett bevis på den goda anda som råder bland läderfabrikens personal, kan nämnas att, trots den rikliga förtäring som bestods, ej mer än en enda syntes överlastad. En stor del är absolutister och de flesta har egna hus i staden eller på landet. Direktör Ehrnberg gör också allt för att hjälpa sina arbetare till ett eget hem.”

Kaffet kan väl också räknas som 1900-talet utflykts- och bersådryck nummer ett. Man började också dricka kaffe till maten på amerikanskt vis.
I en dagbok från 1920 förd av min farfars bror under några sommardagar tillsammans med syskon och vänner i Krivare-boden vid Stenshuvud, ännu varken naturreservat eller nationalpark, spelar kaffet en viktig roll i mathållningen.
”På eftermiddagen hade vi stor mottagning med åtföljande kaffekaskar och kaffegökar. Först kom Olof Mårtensson med fru och en stund senare Ola och Elna, samt slutligen stat-drängen Johan Sjölin. Det var svårt att få servisen att räcka till. Vi måste dricka i flera omgångar.”

Kaffet hade kommit för att puttra vidare och dracks nu av alla samhällsklasser. Det blev lika mycket en dryck för kvinnor som för män. År 2003 drack vi i Sverige ca 9 kg kaffe per person. Även om man kan få en känsla av att kaffekonsumtionen ökat rejält de senaste åren med den nya kaffekulturen så har den under perioden 1989-2003 hållit sig mellan 8 och 10,5 kg per person.
I år har Simrishamns andra kaffehus öppnat. Långt efter de flesta andra städer förståss men nu kan man dricka både en riktig cappuchino och en dubbel espresso på uteserveringarna. Eller ännu hellre en kaffe latte, tycker jag själv, som började dricka kaffe som gravid 37-åring och måste ha mjölk i kaffet.
Få se hur länge kaffetrenden håller i sig och vad som kommer härnäst ...

Lena Alebo

Publicerad: 2005-10-13

Köp Österlent
Läs mer om Österlent i katalogen
Fler artiklar knutna till Österlent
Fler tidskrifter i kategori REGIONALT
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT