Med en gåramålare som vägvisare

”Det här jobbet skulle handla om ett mejeri. Men det handlar mer om: Hur man ”krönte” brännvin i Äsperöd. Hur man blir resande i gravstenar. Hur en gammal tavla kan bli en dyrgrip. Och hur jag fick mitt efternamn.
Och alltihop började med CL – Carl Larsson den falske, som vi kallade honom.”

GÖR ETT REPORTAGE om ett av Skånes
många nedlagda mejerier, sa redaktionsledningen.
-Mejeri och mejeri. Snabb inventering i minnet. Kände jag till något gammalt mejeri?
Ja, det gjorde jag. Vanstads med flera byars mejeri. Hur kände jag då detta mejeri? Jo, det började med en tavla. I mitt morföräldrahem.
För det var en liten grabb som just lärt sig skriva Johansson. ”Hans Johansson, 1942” hade han stolt plitat i högra nedre kanten av ritpappret. Där hade han ritat av ett mejeri med bolmande skorsten. ”Modellen” var en stor tavla i präktigt snirklad guldram. Tavlan hängde i mormors salong.
Just när grabben ritade ”tvåan” kom mormor in, tittade på konstverket och sa: -Det var sista gången du skrev Johansson. Hädanefter ska du skriva Hans Janstad.
Varför det då? Jo, för att nu hade släkten bytt namn.
Åren gick. Mormor berättade ibland om tavlan. Att där hade hon och morfar varit mejeriföreståndare i början av seklet. En dag hade det kommit en lindrigt sagt onykter karl och bett att få måla av mejeriet. Mot att han fick mat och brännvin. Och kanske en liten slant.
Morfar lät karlen måla. Han tog god tid på sig, var mycket noga med alla detaljerna. Och allt eftersom tiden gick behövdes det mer brännvin. Och innan han – på tredje dagen – var färdig, var han så onykter att han skrev ”Vastads andelsmejeri 1902”. Han glömde n:et. Och mormor berättade även att släkten tagit det nya namnet efter mejeriet, men det namnet hade redan en annan mejerist lagt beslag på. Då stannade man för Janstad. Det var ju en utmärkt lösning, man kunde behålla alla de röda J:na på örngott och lakan.
När jag var 15 gjorde jag några kopior av mejeritavlan. Och så en dag fick jag originalet i gåva av mormor. -Du är den ende som bryr dig om det gamla åbäket, sa hon. Vill du ha tavlan, så tag den. Den ska inte längre hänga här och skräpa.
För när det serverats bjudekaffe i salongen var det alltid någon skämtsam kurre som sagt: - Har ni en Carl Larsson?. Det hade vi alltså inte.

MEJERIREPORTAGE. MOT VANSTAD. Fotografen och jag. Men först till Trelleborg och min moder. För på hennes vind hade jag förvarat tavlan, sedan mor min plockat ner den från väggen. Ty ”där skulle den inte hänga och skräpa”.
Nu kom tavlan väl till pass. Den kunde visa hur mejeriet sett ut på ”den gamla goda tiden”. Den kunde bli den bästa kontakten med dagens nerlagda och förändrade mejeri.
Därefter till Vanstad och mejeriet, där mor min föddes.
I Vanstad körde vi runt och letade efter mejeriet. Det var en mycket liten runda och vi gjorde den flera gånger. Men mejeriet hade gått sin väg. Samspråk med en infödd gav vid handen att Vanstads mejeri alltid legat i Äsperöd (det där kunde mor förklarat bättre).

MOT ÄSPERÖD. Och så stod jag äntligen framför ursprunget till namnet Janstad. Inte kände jag mig hemma på tavlan. C L hade förevigat en idyll. Med buxbomsrabatter, lummig grönska och en blågrå å.
Röken hade stått ur fyra skorstenar, mejeriföreståndaren (min morfar Anders Johansson) hade stått i vit rock på mjölkbryggan, mormor hade stått i grusgången och C L hade stått och blivit lite konstig. För neråt vägen körde en liten kusk, inte större än mjölkkannorna, en väldig häst.
”Han C L hade huttat för mycket”, sa mormor på sin tid.
Mejeriet idag . Omändrat, tillbyggt. Inte en människa syntes till. Oktober-regnet duschar ner. Genom immiga fönster hoppar ett svetssken. Vi stiger in och träffar svetsare Nils Bengtsson från Sjöbo. Han jobbar sedan tre månader hos Hilding Lindblad, som nu har mekanisk verkstad i det gamla mejeriet. Han tillverkar maskindelar, maskinelement. Sedan 1965 har mejeriet – det lades ner 1964 – byggts om två gånger, en stor port har tagits upp i den gamla fasaden.
Nils Bengtsson är för tillfället den ende jobbaren. Hilding ska komma lite senare. Vi frågar efter ett fik, får en skruvliknande rörelse uppåt vägen.
Fotografen och jag tänkte att vi nog hittade, men det gjorde vi inte. Istället fann vi Järnvägshotellet. Alldeles säkert nerlagt, tänkte vi. Inte många resande stegade väl av i Äsperöd.

MEN JÄRNVÄGSHOTELLET var inte nerlagt – ännu! Till jul ska man hålla på. Man gör just nu sitt bästa för att sälja huset. Vi beställde kaffe och smörgåsar av fru Elsa Eriksson. Berättade om hur det var. Att vi varit och sett på morfars gamla mejeri. Då kallade fru Elsa på maken Rutger – för naturligtvis‘måste han också träffa släkten. Så stod jag där helt plötsligt släkt i släkten med Rutger, 66 år och Elsa 65. Det var släkt på mormors sida. Och innan jag visste ordet av, hade vi pratat i halvannan timma.
Det kom en gäst till. En resande i gravstenar. Bertil Gustavsson, bördig från Blekinge. Där han har en bror som hugger stenarna. Själv har han varit ”vårdfarihandlare” i 25 år. Söker upp kunderna med dödsannonsernas hjälp. Fast ibland sköter han kyrkogårdar och hugger namnen rena i vittrade stenasr.
-Hur många stenar måste du sälja i veckan för att det ska gå ihop? En sten varje dag eller ...
-Aaaaa, en sten i veckan räcker rätt bra.

DÄR UTE EN FÖRE DETTA sjudande industriort. Med mejeri, bränneri, slakteri, ägg-packeri och tegelbruk. Nu allt nerlagt, tegelbruket utplånat till gruset. 400 invånare i dagens Äsperöd, bortemot 600 på ”stormaktstiden”.
Där ute en ort på utdöende. Där inne en resande i gravstenar. Oktober-mörker som smyger runt i den gamla skänkstugan. Ett 105-årigt järnvägshotell upplever sina sista dagar. Upplivar gamla minnen. För krögaren har kommit i berättartagen. Han berättar om den härliga tiden då Äsperöds bränneri fortfarande fanns till. Om hur de törstiga gubbarna i mörka natten brukade ”kröna” brännvinstunnorna på järnvägsvagnarna.
Det var tomtunnor som kom tillbaka. Under återfärden skakades de sista dropparna loss från trätunnornas innanmäte, samlade sig i en härlig slurk på botten. 86 procent var styrkan.
Gubbarna kröp under järnvägsvagnarna, borrade hål rakt igenom vagn och tunnbotten. Stack i ett vassrör. Och drack sig saliga.
I fickan hade de pinnar som räfse-pinnemagaren (han som tillverkade träräfsor) gjort. Med dessa pinnar pluggades sedan de ”krönta” tunnorna.
-Det fanns tunnor med hundratals räfsepinnar i, sammanfattar Rutger Eriksson.
-Aaa, nu tar du allt i, säger fru Elsa.
Men Rutger ger sig inte. Han berättar om hur det sen blev plåttunnor. Då gjorde smeden en särskild nyckel så att man kunde tappa även dessa tunnor på de sista dropparna. Nyckeln var en stor hejare som låg på en för de törstiga välbekant plats.
Ja, så gick det till i det mörka Äsperöd när råbrännvinet rann till. Det gick till och med ännu värre till. För somliga gubbar sa aldrig till när brännvinsledningarna började läcka. De knep käft om den härliga ådern. Där hämtade de många liter råbrännvin. Två liter råbrännvin byttes mot en liter OP. Och så gjorde man Grönsiska.
-Grönsiska???
-Ja, vet du inte vad det är. Råbrännvin blandat med likör (grön curaçao).
Pratet gick. Vi talade om storhetstiden då traktens stins, grann som en prins – med skärmamyssa och dingelidonger – var en man av betydelse. I klass med kyrkoherrn och skolläraren. Det var i ångans barndom.
Glanz hette stinsen i dessa glansdagar. Vi talade om Oscar Betjänt och Alma Betjänt. Om Hannas gubbe som satt på järnvägshotellet och skröt om hur han lärt sig laga mat sedan Hanna dog.
-Kan du verkligen dé? Frågade vapendragaren.
-Jojomen, men å eda den ... (men att äta den).
Ja, däri låg svårigheten.
Vi talade om när Margit Svensson sprang omkring i Äsperöd. Det var hon som sen blev Maritta Marke. Rutger mindes henne så väl. Hade spelat mot henne i amatörteaterföreningen.
-Men det var ingen kaarleksscen, säger Rutger och bligar bort mot Elsa.
Och i somras fick Rutger god nytta av sina gamla scenvanor. För då kom Hasse och Tage och spelade in film. Jag ska visst vara med i fyra scener, sa han lite nonchigt medan han lutar sig mot en moltigande grammofontratt.
Annandagjul ska filmen ha premiär i Tomelilla. Och då ska Rutger gå på bian. Det blir en fin julklapp för en f.d. biografägare, detta att få se sig själv på duken. Ty förr i tiden – innan TV:en kom till byn – vevade Rutger film onsdag, lördag, söndag i Äsperöd. Nu är det inte lönt.
Sen berättar Rutger något som det hände det året då den där Kreuger sköt sig i Paris. Fast den där Kreuger hade man inte brytt sig om i Äsperöd.
Och Rutger som jobbat på mejeriet under sin farbror, Melchior Eriksson – han kom efter min morfar 1914, förklarar att mejeriets stora skorsten förr var åtta-kantig. Men det hade varit dåligt drag i den, så man murade en ny skorsten utanpå den gamla. Högg ned hälften av denna. Halva skorsten skulle alltså stå kvar inne i den nya.
Det hade blivit sent och skymningen låg tung i skänkstugan. ”Vårdfarihandlaren” satt som en silhuett mot fönstrets sista ljus. Tog en sista klunk öl.
Och jag tog farväl av ”tjocka släkten”. Men innan dess kom vi till att prata om min mejeritavla och C L.
-Det måste vara Carl Ljungberg som målat den, sa Rutger med oanad lidelse. Då är den värd pengar. Carl Ljungberg, han är den mest berömde av gåramålarna. Han har visats upp på Nationalmuseum.
Medan vi suttit och språkat hade Helge Andersson varit inne om i hotellet. Rutger sa att Helge jobbat på mejeriet i 39 år. Att han nu som pensionär bodde i den nerlagda skolan.
Där hälsade vi på Helge och hans hustru Olga. Beundrade Patriotiska sällskapets diplom och ett stort bronsfat med mejeribyggnaden ingraverad. Helge, liksom Rutger, hade många gånger träffat min morfar.
Och Helge berättade att mejeriets skorsten en gång varit sexkantig ...
Sen tog vi bilen till Malmö. Nästa gång – om det är ljust och jag får tillfälle – ska jag försöka titta in i mejeri-skorstenen. Se om den gamla var åtta- eller sexkantig. För man ska vara noga med detaljer.
Det var Carl Ljungberg – det är därför han är så berömd idag. Han penslade dit tegelstenar och blomkrukor, ”hängde” härliga rabatter under gårdar, hus och – mejerier.
Han var inte lika noga med propor-tionerna. För det var ju när brännvinet flöt till i Äsperöd och det fanns nog fler än C L som såg underligheter mitt på ljusa dagen

Hans Janstad

Publicerad: 2005-10-13

Köp Österlent
Läs mer om Österlent i katalogen
Fler artiklar knutna till Österlent
Fler tidskrifter i kategori REGIONALT
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT