DIASPORA
Alexander Pusjkin
Älskad klassiker lever som en ljuspunkt
i den ryska kulturen.
Det finns en gedigen tradition att fira Pusjkinjubiléer både i Ryssland och utomlands. Som exempel kan nämnas att hundra år sedan poeten avlidit efter att ha dödligt sårats i en duell av sin rival George d´Anthes, bildades 1937, 166 kommittéer i 231 städer i 42 länder – och det var enbart bland den ryska diasporan.
Alla ryska kulturpersonligheter bidrog på sitt sätt – som exempel kan man nämna att den betydande ryska poeten Marina Tsvetaeva läste sina franska Pusjkintolkningar för en talrik publik i Salle Pleyel i Paris. År 1880, när Rysslands slavofiler och västvänliga förenade sig kring 80-årsdagen av poetens födelse och det med detta förbundna resandet av den berömda statyn i Moskva, skakade författarna Dostojevskij och Turgenjev hand med varandra efter decennier av fiendskap, och Rysslands intelligentia jublade över utsikten till nationell försoning. Hoppet gick om intet när terroristernas bomb dödade tsar Alexander II, men minnena från det allt försonande firandet av en älskad klassiker lever som en av ljuspunkterna i den ryska kulturen.
Poetens 200-årsdag uppmärksammades bl a i USA där poetens staty restes på George Washington universitetets campus. Sverige bidrog bl a med en nyöversättning av poetens “Eugen Onegin" från 1838 (övers. Kjell Johansson, bokförlaget Murbräcka).
Litteraturen om Pusjkin är enorm, och inte enbart litteraturhistorisk. Det finns böcker om platser där poeten levde eller som han besökte, om kvinnor i hans liv, om enstaka versrader som av någon anledning inte kom med i texten, och även om firandet av hans jubiléer. Natalie Gontjarova, hans hustru som blev den indirekta orsaken till hans för tidiga död vid 37 års ålder, har under drygt 200 år både varit hela Rysslands femme fatale och något av ett kultföremål, vars dyrkan kan jämföras med den som ägnats prinsessan Diana. Hans morfarsfar, Peter den Stores gudson, general Ibrahim (Abram) Gannibal, bördig från Abessinien-Etiopien, är en annan mytomspunnen person i Pusjkins livshistoria. Mindre känt är att poetens morfar Osip (som av Ibrahim först döptes till Januarij) var son i Ibrahims andra gifte, och Pusjkins mormor, som var dotter till en överste, härstammade från Sverige.
Inte nog med att Alexander Pusjkin firas, han läses fortfarande också och han framkallar skratt och tårar – härskaren på den ryska parnassen har visat sig vara en gladlynt men samtidigt mycket vis person som har gott 200 årgammalt vin att bjuda på. Det som läses mest är hans lyrik där de klassiska idealen som han insöp med läsning av grekiska och latinska poeter, samt vid sidan om dem den dyrkade André Chénier, förenas på ett oförklarligt genialiskt sätt med tidens romantiska mode. Lord Byrons mäktiga ande och den engelska parken finns med – trots att det är den på franskt vis tuktade slottsträdgården som är kulissen för hans lyriska och filosofiska betraktelser, och det är Évariste Parnys ande som svävar över dem i en amorins skepnad.
Även poetens längre verk läses och citeras flitigt. Bland ryssar hör det till att kunna mycket Pusjkin utantill. Hans sagor på vers kan bokstavligen alla, även de som ännu inte kan läsa brukar veta vad de handlar om. Som blott femtonårig elev i Lyceum, skolan som grundades av tsar Alexander I i syfte att fostra män i staten – men som i stället frambringade en hel del medlemmar i den oppositionella Decemberrörelsen som ville störa monarkin - skrev han redan en dikt som sjöngs som folksång. Han skrev mycket på kort tid, han var den ryska litteraturens Mozart (ett av hans verk från 1831, Mozart och Salieri, handlar mycket riktigt om detta hans älskade geni). På teatersidan är han mest känd som författare till dramat Boris Godunov (1831) – som i den engelskspråkiga världen gav honom hedersnamnet "den ryske Shakespeare". Här är det på sin plats att nämna att Pusjkin älskade teater som han mycket flitigt besökte.
De episka dikterna Poltava (1829) och Bronsryttaren (1837) – som dels handlar om Peter den Stores tid och dels anknyter till Pusjkins samtid – väntar fortfarande på sin svenske översättare.
Hans prosaberättelser, bland annat den historiska berättelsen Kaptenens dotter (1828) och Belkins berättelser (1831) var, förresten, en förutsättning för hela den efterföljande ryska litteraturen med sin humanistiska tradition, alla stora ryska författare har erkänt sin stora tacksamhetsskuld till honom. Utan Pusjkins realistiska prosa, utan hans ömsinta skildring av den lilla människan är varken Dostojevskij eller Solzjenitsyn tänkbar.
Elena Dahl
Sången om Stenka Razin.
Längs vår mäktiga moder Volga
far ett skepp med vasseggade stävar,
och i skeppet finns roddare starka,
unga svenner, djärva kosacker.
Och i aktern sitter deras hövding,
deras hövding, stränge Stenka Razin.
Framför Stenka sitter en fager ungmö,
en fager ungmö, en persisk kungadotter.
Stenka Razin ser inte på ungmön,
han ser bara på hulda moder Volga.
Och så talar kosackhövdingen Stenka:
"Hell dig, Volga, min älskade moder!
Vid ditt bröst du när mig sedan barnsben,
vaggar mig i den mörka natten,
räddar mig i den vågstarka stormen,
vakar över mig, den djärve kosacken,
skänker gods åt mina bålda kämpar.
Varför har vi aldrig skänkt dig gåvor?
Och nu reser sig stränge Stenka Razin,
lyfter ungmön på sina starka armar,
kastar kungadottern i vågor.
1826. Första gången på svenska, översättning från ryska Elena Dahl
e-mail: diaspora@telia.com
website: www.dijaspora.net
Publicerad: 2001-08-07
Köp Diaspora
Läs mer om Diaspora i katalogen
Fler artiklar knutna till Diaspora
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori TIDSKRIFTER PÅ ANDRA SPRÅK