Svarta kostym
Färgad resa
Hur gör man ett helt lands konstscen rättvisa i ett enda tidskriftsnummer? Det går förstås inte. Jag tror inte heller att den tanken föresvävade de fyra konstnärerna Katinka Ahlbom, Pia König, Mikael Olsson och Anna Persson när de ställde samman det senaste dubbelnumret av konsttidskriften Paletten. Istället bjuds man på en personligt färgad resa mellan olika samtida konstnärer verksamma i Japan.
För temat är Japan. Landet är kanske det mest fascinerande och oåtkomliga av de ostasistiska länderna. Det har tagit till sig västerländsk kultur och framför allt klädstil, i synnerhet den svarta kostymen, som inget annat asiatiskt land och på flera områden sprungit förbi både USA och Europa i utvecklingen. Länge ansågs den japanska ekonomin som i det närmaste osårbar och i ständig uppgång. Exporten har framför allt varit kampkonst, hemelektronik, manga och sushi.
Japan har sedan många år varit intressant också för den extrema hype som går att uppnå inom ungdomsmode och musik. Många västerländska klädskapare har flyttat hit och stilarna mixas på ett för utomstående ibland vulgärt, ibland obegripligt vis. För den initierade liknas istället den perfekta postmoderna eklekticismen snarast vid religiös extas. För Paletten skriver Koichi Watari om Masahiro Nakagawa som tar emot kläder från kunder och sedan ”konverterar” dem. I exemplet visas en amerikansk collegejacka som blir ett par byxor. Själv tänker jag gärna på det japanska punkbandet Dyreförsök som utan att kunna ett ord svenska spelar rasande svensk punk – faktiskt mycket bättre än sina svenska motsvarigheter Ebba, Charta och Asta Kask. Snabbare, vildare och med texter som skulle få vilken svenskafröken som helst att gå i taket…
Påhl Ruin beskriver en möjlig bakgrund till detta märkliga hypefenomen och tar sin utgångspunkt i den starka kollektiva anda som präglar det japanska samhället. Petra Holmberg skriver om ett antal japanska estetiska begrepp och visar hur de praktiskt fungerar i teceremonin och för de japanska geishorna. Även här blottas betydande skillnader mellan det västerländska och det japanska tänkandet. Detaljer eller skavanker som kan verka betydelselösa för sammanhanget lyfts plötsligt fram i centrum och visar sig vara hörnstenar i det estetiska tänkandet.
Mixen mellan individuella reportage och idéhistoriska och sociologiska resonemang fungerar bra. Den enda invändningen jag har är att det endast är den konst vi redan sett så mycket av i väst som får plats. Porr, leksaker, maskiner och smarta installationer. Kanske ser världen ut så – utslätad. Kanske är den traditionella japanska konsten reducerad till den gråzon som föraktfullt benämns konsthantverk. Cecilia Gelins redaktionella förord låter dock ana en annan tro, visionen om Japans traditioner inom opera, teater och kalligrafi.
Å andra sidan är de konstnärer som medverkar oftare än här i väst mer renodlade, skickligare i sina uttryck. Här finns en rörande barnslig fascination inför det fartfyllda, det söta och det fräcka, klart påminnande om hentai och manga – Japans berömda tecknade serier som i sig är en helt egen konstform med egna estetiska spelregler och som konsumeras av såväl unga som äldre. Överhuvudtaget verkar den japanska scenen främja mindre teori och mer design. En besläktad svensk konstnär som dyker upp i huvudet är Åsa Grennwall med sina korsstygn från helvetet.
Som ciceron för den konstintresserade fungerar numret utmärkt. Här finns pedagogiska områdesbeskrivningar och rekommendationer till vilka platser och städer man bör besöka. Överhuvudtaget är det en intressant inblick i ett främmande konstklimat som ofta följer andra regler än vi i väst är vana vid – men som förvånansvärt ofta resulterar i liknande uttryck. En sista eloge också till formgivarna som bidragit till att göra detta omfångsrika dubbelnummer till något extra. Över hundra sidor med genomgående färg i stort format. Tag och läs!
Carl Forsberg
Publicerad: 2001-06-28
Köp Paletten
Läs mer om Paletten i katalogen
Fler artiklar knutna till Paletten
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN