Det förbjudna finska språket

– språkpolitik och kulturell revitalisering i Tornedalen

Ur Provins nr 4/02 – denna text var nominerad till essäpriset 2004


Jag hade skrivit klar baksidestexten till min avhandling om försvenskningspolitiken i Tornedalen och visade den för en god vän. Han ögnade igenom den och sa:

– Det står alldeles för mycket om 1809. Varför skriver du så mycket om det?

Jag blev först lite irriterad över hans tillrättavisning, sedan osäker och till sist djupt träffad. Ibland vet man inte varför man skriver. Man återkommer till samma tema och samma slags problematik och kan då känna en plötslig upphetsning och febrighet inombords, som om man var nånting viktigt på spåret, nånting som berör en själv. Och så skriver man.

Jag insåg, när han släppte den där slarviga kommentaren, hur mycket 1809 faktiskt har betytt för mig och hur mycket jag har ställt in mitt livs kompass efter det årtalet. På ytan vet vi vad som hände. Det var det år då den ryska tsaren klöv Sverige i två delar längs efter Torne älv. Vad jag själv inte hade insett var att det var det år då min stora saknad föddes. Snittet längs den blödande svarta älven och oförmågan att ta sig över, den känslan har följt mig så länge jag minns. Det var det år då jag förlorade en merpart av min kultur och mitt språk som jag aldrig mer skulle komma att få åter i fullständigt skick.

Konsekvenserna av delningen kanske inte var så tydliga för de sjuhundrasextio finnar från den finska brigad som en blåsig oktoberdag 1809 stod uppställda i öppen fyrkant på Kyrktorget i Umeå för att bli hemförlovade. Kriget med Ryssland var slut och skilsmässan mellan Sverige och Finland var redan ett faktum. När general Georg von Döbeln tågade in bland det svenska och finska manskapet för att ta avsked hade Finland sedan ett halvår tillbaka varit ett ryskt storfurstendöme. Den sammankallade finska lantdagen i Borgå hade då förklarat tsar Alexander II sin trohet som i sin tur lovat respektera Finlands konstitution från Gustaf III:s tid samt den protestantiska religionen, lagarna och rättsväsendet från den svenska tiden. Lantdagen avslutades i juli med att tsaren upphöjde Finland till rang av nation bland andra nationer. Delningen hade alltså i praktiken redan skett. Det som nu ägde rum på Kyrktorget i Umeå var en symbolisk delning av två nationer.

De svenska krigsmännen beskrevs i en minnesanteckning av von Döbelns adjutant som klädda till bankett, medan den finska brigaden beskrevs som utmärglade med krutbestänkta, svartbleka ansikten och stympade genomskjutna lemmar. Det blev ett känslomättat avsked där von Döbeln uttryckte sin smärta över förlusten av Finland. Han kallade det samlade finska befälet och manskapet för ömsom ”finnar”, ”soldater”, ”kamrater” och ”bröder”. Samtidigt markerade han i talet den etniska gränsen mellan det svenska folket och det finska folket, mellan ett ”vi” och ett ”dom”:
Emottagen då ett upprört hjärtas okonstlade tankar; och I, svenska trupper, som vid detta sorgbundna tillfälle ären närvarande, varen levande vittnen till svenske moderlandets oinskränkta tacksamhet. Svenskar! varen stolte över att hava sett dessa finska lämningar! minnes dem! högakten dem!

Man kan i formuleringen också läsa in en moralisk förpliktelse mot det finska folket. De hade deltagit i formeringen av den svenska nationalstaten. De hade försvarat gränserna i tider av krig och deltagit i det nationella territoriets utvidgning. Finnarna utgjorde därför en del av det nationella minnet och var föremål för framtida tacksamhet, men ändå inte som en del av nationens etniska kärna utan som en stödtrupp till svenskarna. Samtidigt var von Döbeln mycket medveten om att Finland nu uppnått en ny nationell status när han frambar sin hälsning till det finska folket:
Och I finnar! När i återkommen till fosterbygden, så frambären svenska folkets tacksamhet till Eder nation.

Drygt hundra år senare föddes mina föräldrar i en så gott som fullkomligt finskspråkig by i den lappländska delen av Tornedalen. De tillhörde den del av Sverige som fortfarande ibland kallades för Finnbygden. De kunde inte ett ord svenska när de började i folkskolans första klass. Den enda transportled som sommartid ledde fram till byn var en gångstig som var spångad över otaliga myrar. Det fanns ingen telefon. Familjerna levde ett fattigt liv där många levde på en ytterst marginell ekonomisk nivå. Långt senare när allting blivit så mycket bättre kunde man höra om den tiden att det inte var nån skillnad på folk. Alla var lika fattiga. Det är naturligtvis en efterkonstruktion eftersom det ändå var stor skillnad på att vara självägande hemmansägare och backstugusittare, men det återspeglar ändå känslan av att man levde under samma magra himmel.

Mina föräldrar gick ut den sexåriga folkskolan i början av 1930-talet. Då hade de gått igenom det språkbad som bestod i att de tvingades att enbart prata svenska i skolan, till och med på rasterna. Det var en pedagogik som de överförde till sina barn, men i omvänd form, när de senare bildade familj och flyttade till tätorten. Jag kommer knappast ihåg att mina föräldrar tilltalade mig på finska under min uppväxt. Deras modersmål var oss ett främmande språk. De få gånger min pappa använde finska i familjen var när han blev arg eller när han ville prata saker olämpliga för barnaöron med min mamma. Med min mormor och morfar pratade jag enbart finska för de kunde bara finska. Det var ett långsamt språk som man blev otålig av att höra eftersom det hindrade leken. Men samtidigt gav det ett djup till ens liv. Det förlorade sig i ett mytologiskt fjärran som hörde till det gamla livet som man på något spännande och ovisst sätt var del av. Man kunde se spår av det i form av träspadar med järnskodd spets på stolpbodans vind eller på träpinnarna som fortfarande användes i en del räfsor i höslåttern. Finska blev för mig ett gammalt språk som förknippades med nånting urarva som var mitt, men ändå någon annans, en slags hembygd på andra sidan en svårgenomtränglig glasvägg.

Allt detta är ett resultat av det som hände 1809.

För att förstå Tornedalens roll i den svenska nationalstaten måste man sätta in området i ett långt nationalstatsperspektiv. Tornedalen var bebott av finsktalande långt innan den svenska staten etablerade sig i Bottenviksområdet i början av 1300-talet. De kallades kväner och idkade under vikingatiden ömsom handel och ömsom krig med norska bondehövdingar. Redan vid tiden kring 1000-talet utvidgade den norska kungamakten sitt inflytande till norra Norge och gjorde slut på bondehövdingarnas självständighet. Den svenska kungamaktens territorialisering av det finskspråkiga området inleddes med expansionen i södra Finland på 1200-talet. I början av 1300-talet hade motsvarande expansion nått Bottenviksområdet. Vid den tiden fanns självständiga handelsmän i området som kallades ”birkarlar”, som av ålder och hävd handlat med samerna och andra folkslag, precis som de norska bondehövdingarna.

De stora inkomsterna kom från torkad fisk och nedsaltad lax. De användes både för inhemsk konsumtion och som exportvaror. En annan lukrativ marknad var skinnexporten.

Vid sitt besök i Torneå 1519 beskriver Olaus Magnus hur Bottenviksområdet är delat i tre stora landskap: Västerbotten, Norrbotten och Österbotten. Invånarna i Norrbotten beskriver han som välmående på grund av det rika fisket och skriver:
Också äro de välförsedda med litet av varje. Från Spanien och Portugal tillhandla de sig gott vin och salt; från England och Flandern dyrbara tyger; från de tyska städerna varjehanda husgeråd och prydnadssaker och dessutom de kläder, de bruka hemma; från Svea och Götaland vanligen vete, vintervete, korn och alla slags grönsaker till husbehovet, vilket allt föres dit sjöledes.

Den enda stad som nämns vid namn i Norrbotten är Torneå, som sägs ha ett särdeles vackert och förmånligt läge, mer besökt än någon annan handelsplats i hela trakten ”upp emot Nordpolen”. Så räknar Olaus Magnus upp besökarna i Torneå. Det är”...vitryssar, lappar, bjarmer, bottningar, finnar, svenskar, tavaster och hälsingar...”, förutom de som kommer över Norge och över Jämtland.

De handelsmän och entreprenörer som bodde i Tornedalen var alltså självständiga och framstående. De hade vittförgrenade internationella kontakter och levde ett välmående och gott liv. De hade en dominerande regional ställning. Det var Gustav Vasa som vid mitten av 1500-talet på allvar inskränkte deras befogenheter. Hans mål var att lägga beslag på Bottenviksområdets rikedomar. För att lyckas med målsättningen var han tvungen att befästa och försvara territoriet i norr.

Både birkarlarna och samerna spelade en viktig roll vid kungamaktens territorialisering av det nordliga området. Eftersom samerna flyttade över vidsträckta områden kunde de användas som ett slags levande gränsmarkörer. Genom att hävda statens överhöghet över samerna, kunde kungen motivera den svenska statens utvidgade territorium på Nordkalotten.

Som argument för svensk överhöghet vid Atlantkusten och Ishavet åberopades birkarlarnas förmenta indrivning av skatt från samer bosatta längs det norska kustområdet. Den expansionistiska politiken kulminerade i Karl IX:s ishavspolitik i början av 1600-talet.

Samerna och finnarna användes alltså på ett mycket medvetet sätt i svenska statens maktutvidgning på Nordkalotten. Det gällde, förutom vid ishavspolitiken, i samband med gränsförhandlingarna med Ryssland inför Nöteborgsfreden 1323 och Teusinafreden 1595, eller vid gränsförhandlingar med danskar och norrmän när silver började brytas vid Nasafjäll på 1600-talet. Tornedalen med sin gamla fasta finska befolkning, och med sin betydelse som gammal handelsled mellan Bottenviken och Ishavet, spelade en inte oviktig roll när den svenska staten expanderade norrut.

De familjer som blev kvar på var sin sida om älven efter delningen av Sverige och Finland 1809 fortsatte till en början att leva sina liv precis som förut. Det var samma finska språk man pratade som förut och det var samma välkända släkten och personer som bodde på andra sidan älven. Man fortsatte också att ro över till sockenkyrkan på söndagarna även om den nu råkade ligga i en annan nation. Förödelsen efter kriget var stor och likaså fattigdomen. Den del av församlingen som saknade kyrka därför att den hamnat i en annan nation hade inte omgående råd att bygga ny kyrka. Därför fortsatte även prästerna på den svenska sidan att i de årliga folkräkningarna bokföra de som bodde på den finska sidan. Den enda skillnaden var att man skrev ”rysk undersåte” efter namnet. Den svenska folkbokföringen av finnarna fortsatte i tio år efter delningen innan den till sist upphörde.

Inte heller när de första folkskolorna inrättade på 1850-talet, mer än tio år efter folkskolestadgans införande, skedde någon förändring. Barnen pratade så gott som uteslutande finska och undervisningsspråket var finska. Folkskolan var en direkt fortsättning på den hemundervisning som föräldrarna ansvarat för, som av naturliga skäl genomfördes på föräldrarnas eget modersmål. De centrala kunskaperna att inhämta var utantilläsning av katekes och insikter i de bibliska berättelserna. Slutmålet var konfirmationen som markerade övergången till vuxenlivet. Inte förrän man konfirmerats ansågs man mogen att ingå äktenskap.

Folkskolan blev också statens väg till socialisering av den enskilde medborgaren. Därför ändrade folkskolan allt eftersom karaktär. Det som från början varit en skola enbart för kyrkans behov förändrades till att bli en skola för nationell och medborgerlig fostran. Det var det första steget i en moderniseringsprocess som på ett nytt sätt intervenerade i individens liv. Nu tog folkskolläraren över en stor del av den samhälleliga uppfostran som hemmet tidigare stått för. Barnen skulle i första hand lära sig kunskaper som kunde bli till nytta för nationen, i andra hand för sina individuella behov, sådan var den kollektiva moral som med stor auktoritet lärdes ut. Men vilket språk skulle man lära sig på? Det var den stora frågan i Tornedalen.

I takt med moderniseringen tilltog kravet på att befolkningen skulle lära sig svenska och gradvis infördes en skolpolitik som arbetade åt det hållet, men det var inte folkskolan i sig själv som vred utvecklingen åt det hållet. Det var ett helt kluster av faktorer i samhället som bidrog. I tidigare forskning har de statliga motiven till försvenskningspolitiken behandlats som övervägande politiska. Man missar då att den egentliga katalysatorn bakom försvenskningspolitiken var rädslan för den laestadianska väckelserörelsen. Den grundades av kyrkoherden Lars-Levi Laestadius på 1840-talet i Karesuando. Sedan spred den sig lavinartat över hela Nordkalotten. Laestadianismen var framförallt de etniska minoriteternas egen väckelserörelse. Merparten av församlingsmedlemmarna var antingen samer eller tornedalingar. Den utvecklades i sitt tidiga skede till en mycket militant rörelse. Laestadianismen djupgående verkningar i Tornedalen kan därför inte underskattas.

Det är inte bara rörelsens betydelse för ökad nykterhet bland befolkningen som märktes. Genom laestadianismen fick den marginaliserade befolkningen i norr en universell bestämmelse som lyfte deras liv till en ny moralisk ordning. Till Laestadius´ storhet hör att han vände fattigdomen och de små omständigheterna till moralisk överhöghet genom att predika antimaterialism, antimodernism och en den påvra knapphetens estetik. Fattigdomen blev inte stigmatiserad utan tvärtom upphöjd till ett slags försmak av paradiset. Laestadianismens samhälleliga inåtvändhet svarar mot den språkliga isolering som var utmärkande för Tornedalen. Det blev tydligare ju längre som tiden gick. Det var inte så att man saknade kontakter med svenskspråkiga grupper. Det fick man genom resor, migration och äktenskap. De finskspråkiga hade också på sockennivån ett inflytande där finskan och svenskan hela tiden levde ett parallellt liv under 1700- och 1800-talet. Förhandlingarna hölls på befolkningens finska modersmål medan protokollen skrevs på omväxlande finska och svenska.

Det man saknade var makt och inflytande inom de svenskspråkiga politiska församlingarna på regional och nationell nivå. Det blev mycket påtagligt i och med det utvidgade kommunala självstyret och samtidiga inrättandet av landsting år 1862. Landstinget i Norrbotten hade till att börja med en tvåspråkig policy. Under främre delen av 1870-talet ordnades tolkhjälp till de finskspråkiga delegater inom länet som inte kunde svenska, men därefter verkar tolkningen ha försvunnit. Det blev därför nödvändigt att behärska svenska för att kunna delta i det politiska arbetet i landstinget. Det fanns alltså starka politiska drivkrafter för tornedalingarna att lära sig svenska, och att se till att deras barn lärde sig svenska.

En av de tornedalingar som i slutet av 1860-talet engagerade sig i landstingspolitiken var den unge prästen Per Olof (P.O.) Grape. Han var född i Övertorneå och finskspråkig sedan barnsben. Efter att ha läst till präst i Uppsala återvände han som präst i sin födelseförsamling och blev då återomvänd till laestadianismen. I landstinget arbetade han bland annat för ett bättre skolväsende och för att svenska lagar och förordningar skulle översättas till finska så att tornedalingarna skulle kunna ta del av dem. Samtidigt skrev han brev till sin hustru där han beskrev den misstänksamhet och avoghet som laestadianerna var utsatta för. Laestadianismen var kontroversiell genom det sätt på vilket man höll extatiska gudstjänster där människor i den kollektiva bikten kunde bryta ut i skrik, gråt och okontrollerade paroxysmer. Den var även kontroversiell genom sina militanta ledare. I laestadianernas ögon var det enbart laestadianer som kunde betraktas som kristna. De övriga var nånting annat. Genom sin militanta hållning hotade laestadianerna svenska kyrkans överhöghet i norra Norrbotten.

Det är anledningen till att den första försvenskningspolitiken i folkskolan påbörjades på 1870-talet. Den initierades av den nytillträdde biskopen Lars Landgren. Han hade tidigare varit kyrkoherde i Delsbo i Hälsingland. Där hade han använt folkskolan för att civilisera befolkningen och komma tillrätta med hembränning, knivslagsmål och social misär.

Nu ville han använda samma metod i Tornedalen. Han var emot laestadianismens teologiska förkunnelse, predikanternas sätt att framkalla extas i kyrkorummet och deras avoghet mot svenska kyrkans präster som gjorde det svårt för kyrkan att få präster till Tornedalen. Han hyste också en rädsla för att laestadianerna skulle bryta sig ur svenska kyrkan och gå sin egen väg. Dessutom var väckelsen nationsöverskridande och var ännu mer spridd i det ryska storfurstendömet Finland än i Norrbotten, vilket naturligtvis oroade.

Landgrens förslag om införande av svenskundervisning i de finsktalande skolorna föddes under en visitationsresa 1877 när han såg de goda resultat i svenska som vissa församlingar uppnått genom att man anställt svenskspråkig lärare. Problemet var hur han skulle gå till väga för att komma åt laestadianerna. Det finska språket var laestadianernas heliga språk som gudstjänsterna hölls på. Det fanns ingenting som talade för att de skulle vilja gå över till svenska i skolan. Lösningen på problemet blev den unge prästen och landstingsmannen P.O. Grape.

De två fann varandra i sin gemensamma strävan efter modernisering, ett faktum som kan verka motsägelsefullt med tanke på att P.O. Grape snabbt utvecklades till en av östlaestadianernas främste ledare. Ändå blev han den som kom att personifiera införandet av svenska, inte bara som undervisningsämne, utan även som undervisningsspråk i folkskolan.

De religiöst betonade motiven till försvenskningen av Tornedalen övergick under 1880-talet allt mer i politiska motiv. Där kan man urskilja två ledande motiv. Det första var rädslan för rysk interventionspolitik i norr där Norrbottens nya ekonomiska dignitet spädde på misstänksamheten. Det andra huvudmotivet var avskyn för de finska nationalisterna, de så kallade fennomanerna. Avogheten mot fennomanerna kom sig av nationalstatskonkurrensen mellan Sverige och Finland, och särskilt av det faktum att fennomanerna riktade kraftig kritik mot svenska statens kulturella assimileringspolitik i Tornedalen. När invånarna i Finland började utveckla en egen nationell identitet på 1830-talet spelade den finskspråkiga kulturen en viktig roll. Den svenskspråkiga överklass som dominerat inom statsförvaltningen insåg att den enda möjligheten för Finland att behålla sin autonoma ställning inom det ryska imperiet var att lyfta den finska majoritetskulturen till en statsbärande kultur.

Det är anledningen till att svenskspråkiga ämbetsmän och präster förfinskade sina namn, att man skapade en finsk nationell mytologi kring Kalevala, att man strävade efter att likställa finska med svenska som officiellt språk. Det sistnämnda lyckades också 1863. I samband med språkstriden mellan finska och svenska i Finland riktade fennomanerna kraftig kritik mot att den finskspråkiga minoriteten i svenska Tornedalen inte fick samma rättigheter för sitt språk och sin kultur, utan hölls kvar i en kulturellt underordnad ställning.

Redan 1861 skickades den unge fennomanen David Skogman på en resa till svenska Tornedalen och till norra Norge för att undersöka det kulturella tillståndet för de finskspråkiga minoriteterna där. Han var utsänd av Finska litteratursällskapet som dominerades av fennomanerna. I artiklar kritiserade han den svenska språkpolitiken för att den tog för lite hänsyn till tornedalingarnas finska modersmål. Fennomanernas kritik av försvenskningspolitiken blev därefter ett stående inslag i de kulturella förbindelserna mellan Sverige och Finland, även om den officiella finska ståndpunkten inte var lika hård och omedgörlig som hos enskilda nationalister och organisationer.

Språkstriden i svenska Tornedalen är en spegelbild av språkstriden mellan finnar och finlandssvenskar i Finland, men också ett uttryck för de konkurrerande nationalstatsprojekten i Sverige och Finland. Saken komplicerades naturligtvis av att Finland varit en del av Sverige i över sexhundra år. Den nationella misstänksamheten österut skärptes under 1880-talet. Det hänger samman med järnvägens framdragning till norra Sverige och sammankoppling med malmbanan till Malmberget, Kiruna och Ofoten. Därigenom blev den svenska järnmalmen i Malmfälten tillgänglig för både inhemsk användning och export. När en liknande järnväg samtidigt drogs fram på den finska sidan av Bottenviken ökade naturligtvis misstänksamheten från svensk sida.

Det finns ett annat kulturellt fenomen som på ett ideologiskt sätt påverkade språkpolitiken i Tornedalen från 1870-talet och framåt. Det är den språkdarwinism som utvecklades med utgångspunkt i den tyske tänkaren och diktaren Johan Gottfried Herders idéer om förhållandet mellan stat, nation och folk, samt den engelska naturvetaren Charles Darwins teori om kampen för överlevnad och det naturliga urvalet till samhällsförhållanden. Herder ansåg att mänskligheten strävade mot ett gemensamt mål vad gäller moral och vetenskaplig fulländning, men ansåg att naturen skapat nationerna och att deras individualitet måste respekteras. Den nationella individualiteten sprang fram ur språket, poesin och konsten i allmänhet.

Herder var en föregångare vad gäller tanken på kollektiva idéer. Han betonade den nära kontakten mellan en person och dess nation. Han ansåg också att en person bara kunde få en normal utbildning på sitt eget språk. På så vis gick Herder emot upplysningens kosmopolitiska människosyn. Den romantiska språkteorin att språket uttryckte en nationalkaraktär påverkades senare av rasbiologiska teorier till vad som kan betecknas som en språkdarwinism. Samhällen och mänskliga kulturer föreställdes som levande organismer som utvecklats evolutionistiskt. I den kampen ansågs språket spela en central roll som den främste bäraren av kulturen hos ett folk. Man tänkte sig att det i språkens kontakter med varandra också uppstod en kamp mellan kulturerna.

Bakgrunden till de språkdarwinistiska tankegångarna var de stora framsteg som den indoeuropeiska språkforskningen gjorde under 1800-talet, vilket ledde till en diskussion om var det indoeuropeiska urhemmet legat. I Tyskland omhuldade man exempelvis idén om indogermaner. Till detta kom idéerna om rasernas olika värde som fick spridning av den franske diplomaten och historieforskaren J.A. Gobineau på 1850-talet. Populära författare som Fredrika Bremer, Grundtvig och Viktor Rydberg var påverkade av liknande strömningar i en del av sitt skrivande. Också svenska arkeologerna tog intryck av de nya tankegångarna.

En allmän europeisk trend var att söka ena språkfamiljer i en gemensam rörelse. Panslavismen, skandinavismen och den fennomanska rörelsen i Finland var uttryck för strävan efter kulturell och språklig enhet. I den kulturella polarisering som skedde mellan olika folkslag i slutet av 1800-talet hade norrmän och svenskar föreställningen om en språklig och kulturell gemenskap att försvara mot de finsk-ugriska samerna och finnarna. Språkdarwinismen måste också sättas in i sitt globala sammanhang om den ska bli förståelig. Samma förhållande mellan centrum och periferi som kännetecknade Norrlands och Tornedalens förhållande till de centrala delarna av landet präglade också förhållandet mellan västvärden och de koloniala länderna. Den kolonialpolitik som tillämpades av västmakterna i Afrika och Indien är därför delvis översättningsbar till assimileringspolitiken i norra Sverige bland samer och tornedalingar. Det framgår av de socialdarwinistiska värderingarna och ibland rasistiska tillmälen om överordnade och underordnade folkstammar och raser, som allt som oftast förekom i myndigheterna ansökningar om medel till tornedalingarna och samerna eller i tidningsartiklar. Till viss del betraktades övre Norrland som en koloni med ett överflöd av råvaror som skulle utvinnas ur periferin för att transfereras till centrum.

De här två frågorna, fennomanernas kritik av försvenskningspolitiken och den språkdarwinistiskt motiverade rädslan för det finska språkets utbredning, skulle komma att ledsaga försvenskningspolitiken i Tornedalen från slutet av 1860-talet fram till mitten av 1930-talet. Man skulle kunna säga att det var en form av utdragen skilsmässa mellan två nationsdelar som började på Kyrktorget med general von Döbelns tal till de finska och svenska trupperna 1809.

Även Lars Landgren var påverkad av darwinismen, liksom så många andra i hans samtid. I landshövdingeberättelserna i mitten av 1870-talet beskrivs exempelvis hur finskan trängt fram på svenskans bekostnad i Gällivaretrakten och trängt vidare söderut mot Jokkmokk. Under intryck av den snabba industrialiseringen i Norrbotten under 1880-talet användes språkdarwinismen som argument i språkpolitiken mot tornedalingarna. Under det decenniet gjordes exempelvis två försök att flytta småskollärarseminariet från Haparanda till svenskspråkig bygd för att effektivisera språkundervisningen på svenska. I båda fallen gick P.O. Grape emot och bidrog verksamt till att seminariet blev kvar i Haparanda. I samband med striderna om seminariet utarbetade Grape, i nära samarbete med biskop Landgren, ett förslag om att statliga finansierade folkskolor skulle inrättas i Tornedalen. Kommunerna skulle erbjudas sådana skolor under förutsättning att undervisningsspråket i statsskolorna var enbart svenska.

För Grapes del verkar förslaget ha varit något av en kompromiss under inverkan av det starka trycket mot den finska kulturen. Men efter att de fyra första statsskolorna inrättats 1888 blev han en av de främsta förespråkarna för att använda enbart svenska som undervisningsspråk. Skillnaden mellan statsskolorna och de kommunala skolorna var, förutom det tvingande undervisningsspråket, att domkapitlet var direkt huvudman och bestämde över statsskolorna medan den kommunala skolstyrelsen och kyrkorådet var huvudman för de kommunala skolorna. I statskolorna förlorade alltså kommunen sin möjlighet att påverka språkpolitikens utformning.

Symptomatiskt för de språkdarwinistiska strömningarna var att två av de fyra första statsskolorna placerades i byar på språkgränsen mellan finska och svenska. Man tänkte sig att de skulle vara ett slags bastioner för att hindra finskans framryckning. De två andra statsskolorna tillkom egentligen på initiativ av två sågverksägare som också delvis bekostade skolornas uppbyggnad och drift. Det var alltså inte bara staten som bidrog till försvenskningen av Tornedalen utan det gjorde också moderniseringen som sådan. Efter de fyra första statsskolorna byggdes en lång rad statsskolor i Tornedalen under 1890-talet och framgent.

Den pedagogik man åberopade som underlag för de svenskspråkiga statsskolorna var den Berlitzka metoden som utarbetats på ett språkinstitut i New York. Där användes den för att på kort tid lära affärsmän främmande språk genom att de enbart fick använda det främmande språket under lektionerna. Den prövades under olika namn i Sverige i början av 1900-talet, mest på gymnasienivå, utan att vinna bredare gehör. Det var bara i småskolan i Tornedalen den tillämpades konsekvent.

Allt detta fick djupgående konsekvenser för språkpolitikens utformning i de tornedalska skolorna. Den Berlitzka metoden i förening med P.O. Grapes laestadianska tillämpning av pedagogiken skapades en dogmatisk språkpolitik som gick ut över eleverna. Grape översatte laestadianernas lagiska förkunnelse till skolpolitiken och applicerade den på en pedagogik som var uppenbart olämplig att använda på det dogmatiska sätt den användes i småskolan. Resultatet blev en tvångssituation där barnen tvingades lära sig kunskaper på ett språk som de inte förstod.

Man kan omvänt säga att all undervisning till en början kom att handla om språk och inte om ämnena i sig. Det resulterade i att de mindre begåvade barnen varken lärde sig svenska ordentligt eller fick någon allmänbildning i skolan. De fostrades till att bli kvar i sin finskspråkiga miljö och när många av dem ändå senare blev tvungna att flytta till svenskspråkiga trakter så hade de ett stort handikapp i sina torftiga språkkunskaper. De kunde inte prata svenska flytande och de kunde inte läsa och skriva på finska.

Man kan urskilja fyra perioder i den svenska statens språkpolitik i folkskolan och grundskolan i Tornedalen. Den första perioden kännetecknas av en i huvudsak finskspråkig folkskola och löper från 1850-talet fram till mitten av 1870-talet. Därefter följer en intensifierad assimileringspolitik som pågår fram till slutet av första världskriget. Språkpolitiken utvidgades nu till nya områden utanför folkskolan. Folkhögskolor byggdes, arbetsstugor inrättades som ett slags internat där svenska var förhärskande språk, tornedalsbarn skickades till svenskspråkig bygd över sommarloven för att lära sig svenska, gratis tidskrifter på svenska delades ut.

Samtidigt ignorerades Tornedalen i den svenska historiebeskrivningen. Det finska arvet retuscherades bort från den kulturella kartan. Ett exempel är beskrivningen av Tornedalen i Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige som gavs ut några år efter sekelskiftet 1900. Selma Lagerlöfs bok om pysslingen Nils Holgersson som följer vildgässen genom Sverige ger en nationalistisk idealbild av de svenska kulturlandskapen. Beskrivningen av vildgässen är samtidigt en allegori över samernas situation som nomadfolk och anspelar på den finskspråkiga minoriteten. Ledargåsen heter Akka och de efterföljande vildgässen har de finska räkneorden Yksi, Kaksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi.

Men medan de olika landskapen och den samiska kulturen får en grundlig behandling så lyser Tornedalen helt med sin frånvaro. Den finska kulturen, som är en så särpräglad del av den svenska nationalstaten, är helt bortretuscherad. Boken var ett beställningsverk av Sveriges Allmänna Folkskollärarförbund. Samtidigt som Selma Lagerlöf undvek att beskriva Tornedalens finska kultur gav hon ekonomiskt bidrag till folkhögskolan i Övertorneå, som ansågs vara en viktig bastion i försvenskningsarbetet.

Den tredje perioden kännetecknas av den gradvisa omsvängningen från en konservativ assimileringspolitik till en mer tolerant liberal/socialdemokratisk politik. Den kännetecknas av en viss upplättning i assimileringspolitiken. Det yttrade sig i att en viss hänsyn togs till de särskilda förhållandena i Tornedalen vad gäller undervisningsmaterialet på svenska, samt att finska tilläts som undervisningsämne i fortsättningsskolan från 1935. I stort sett kan man säga att den varar från första världskriget fram till 1968.

Den fjärde perioden inleds med den nya läroplanen för grundskolan 1969 (Lgr 69) där rätten till hemspråksundervisning garanterades de elever som hade annat språk än svenska som hemspråk. Genom hemspråksreformen 1975 utvidgades den rätten till att gälla också om elevernas hade ett annat språk som ”ett levande inslag” i hemmiljön. Från 1980-talet och framåt skedde en snabb revitalisering av språk och kultur i Tornedalen i Sverige. Den kännetecknades både av en internationalisering av språkpolitiken och av en kulturell emanciperingsprocess. Den sistnämnda innebar att den finska varietet som tidigare kallats tornedalsfinska fick en ny betydelse i det etniska identitetsbygget under beteckningen meänkieli. Det är en process som skett inom ramen för två avgörande skeenden. Det ena är tillkomsten av EU med sin betoning på överstatlighet och regionalisering, vilket har uppmuntrat lokala etniska identiteter och språkrörelser. Det andra är den omfattande invandring som skett i alla europeiska länder sedan andra världskriget, som har ställt de nationella parlamenten inför utmaningen att föra en språklig politik som tar hänsyn till nya invandrade språkminoriteter.

Det senaste inslaget i förändringen är minoritetsspråksreformen som genomfördes år 2000 och ger rätt till de som talar meänkieli att använda sitt språk i kontakten med myndigheter, samt inom äldrevården och barnomsorgen. Meänkieli har därigenom fått status som nationellt minoritetsspråk i Sverige.

Och hur är det då med tvånget och frivilligheten? Tvingades tornedalingarna att lära sig svenska eller var det nånting som de ville. Där måste svaret bli både ja och nej. Föräldrarna har alltid velat att deras barn ska lära sig svenska, men barnen som utsattes för språktvånget i skolan bär med sig minnen om en orättfärdighet och en känsla av mindervärdighet. Men känslan av tvång och förtyck varierar mellan olika skolor och olika lärare, faktiskt mellan olika individer. Därför är det också så svårt att bedöma hur människor påverkades av språkpolitiken.

Den stora sorgen finns kvar hos tornedalingarna i form av den ångande svarta älven som skiljer två finska kulturer från varann. På den svenska sidan harklar sig folket på ömsom finska och ömsom svenska i det språk som fått namnet meänkieli, vårt språk. Det betyder att den finska som talas på andra sidan älven är ert språk. Och så hör man återigen nånstans i älvbruset en återklang från von Döbeln tal till de hemförlovade finnarna på Kyrktorget i Umeå i oktober 1809, skillnaden mellan det svenska folket och det finska folket.

Fortfarande samma sorg och samma ogenomtränglighet, men nu på ett annat sätt. Nu byggs inte den oåtkomliga väggen mot den finska kulturen av försvenskningspolitikerna utan av tornedalingarna själva, av dem som vill revitalisera tornedalsfinskan. Förbudet mot att prata meänkieli har ersatts av strävan att inte prata finska.

Lars Elenius


Källor: Essän bygger bland annat på boken Både finsk och svensk (2001) samt artiklar av författaren i antologierna Svenska överord (1999) och Sekelskiftets utmaningar (2002).


Publicerad: 2004-10-13

Köp Provins
Läs mer om Provins i katalogen
Fler artiklar knutna till Provins
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori REGIONALT


Annons:

Senaste nummer:

2017-09-19
Parnass 3 2017

2017-09-15
Bildkonstnären 3, 2017
Lira Musikmagasin 4 2017

2017-09-13
Uppdrag Mission 4 2017

2017-09-12
Fjärde Världen 3 2017
KLASS 3 2017

2017-09-11
Opera

2017-09-08
Signum 6

2017-09-01
Punctum saliens

2017-08-25
Ord & Bild 2-3 2017

2017-08-24
Konstperspektiv 3 2017

2017-08-22
Läsliv 2 2017

2017-08-21
Konstnären 2 2017
Läsliv 1 2017

2017-08-20
Avaye Zan 88-89 2017

2017-08-19
Teatertidningen 181-182 2017

2017-08-15
Contra 3 2017

2017-08-12
Byggnadskultur 2 2017

2017-08-11
Balder 2 2017

2017-08-07
Medusa 2 2017

2017-07-15
Karavan 2 2017
Nutida Musik 265-266 2017

2017-07-13
Divan 1-2 2017
Akvarellen 2 2017

2017-07-11
Judisk Krönika 2 2017
Uppdrag Mission 3 2017

2017-07-10
Nutida Musik 264 2017

2017-07-09
Ordfront Magasin 3 2017

2017-07-08
Accent 4-5 2017

2017-07-07
KLASS 2 2017

2017-07-04
Populär Astronomi 2 2017

2017-07-03
Signum 5

2017-07-02
Populär Poesi 33

2017-07-01
Alkohol & Narkotika 3 2017

2017-06-30
Lira Musikmagasin 3 2107

2017-06-26
Opera 3 / 2017
ponton 2 2017

2017-06-23
Nordens Tidning 2 2107

2017-06-21
Nordens Tidning 1 2017

2017-06-20
Lyrikvännen 3 2017

2017-06-19
Haimdagar 1-2 2017
Med andra ord 91 2017

2017-06-18
Med andra ord 90 2017

2017-06-17
Amnesty Press 2 2017

2017-06-16
Tiden Magasin 2 2017
Kuba 2 2017

2017-06-15
Merdeka och Östtimorinformation 72

2017-06-13
Ottar 2 2017

2017-06-11
Judisk Krönika 1 2017

2017-06-09
Bildkonstnären 2, 2017

Äldre resuméer