Samtiden finns inte på Sveavägen

Tidigare publicerad i Kristianstadsbladet 2004-04-23


– Det är inte brist på visioner när Bonniers – för andra gången – lägger ned BLM, landets ledande kulturtidskrift, tvärtom. Det är ett uttryck för en mycket bestämd vision, nämligen att man exkluderar den sortens litterära samtal i sin verksamhet.

Mikael Nydahl har stängt av datorn i det lilla arbetsrummet. I hyllorna bland lexikon, papper och böcker finns den egna Ariel-utgivningen som innefattar både tidskriftsnummer och böcker. Den senaste boken ligger i nypackade lådor i huset redo för utskick; Fältens ögon – en tjuvasjisk antologi, som också är förlagets hittills största satsning.

– I början var det en tidskrift som gav ut böcker, nu växer utgivningen och förlaget håller på att bli viktigare än tidskriften, säger Mikael Nydahl.

Hans mesta utgivning skrivs i länder runt Östersjön och när Bokmässan bestämde sig för Litauen som tema 2005 var det i stort sett bara hans förlag som gett ut litauisk litteratur.

Myssympati
Som ordförande i flera år i Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter (FSK), med över 100 tidskrifter som medlemmar, har Mikael Nydahl fått en bra insyn i det svenska kulturtidskriftsklimatet. Det finns en rik flora med kulturtidskrifter, till stor del tack vare det statliga tidskriftsstödet. Men stödet har länge legat stilla och påtryckningarna från FSK om att kulturrådet borde genomföra en höjning har inte gett resultat.

– Problemet är att det finns ingen idé på kulturrådet om vad kulturtidskrifter gör för gott. Det finns en myssympati, att det är fint... men jag saknar en kulturpolitisk idé om vad som är bra med kulturtidskrifter, vilken position de intar och hur man vill använda sitt stöd.

– Men, fortsätter Mikael Nydahl, under de två senaste åren har vi fått bättre gehör för våra åsikter, så nu finns det ett embryo till diskussion.

Rita om kartan
Det är inte bara summan om 15 miljoner som legat stilla, även fördelningen till de enskilda tidskrifterna upprepas i stort sett år efter år. Fördelningen 2002 blev det dock diskussion om och anledningen var att några etablerade kulturtidskrifter inte fick stöd på grund av att de har en stark ägare bakom sig. Där fanns, bland andra, ETC, Artes och BLM.

– Ekonomiskt betydde det beslutet inget för BLM. Däremot var symbolvärdet stort. Och tydligt. Jag som har en liten tidskrift kan känna djup sympati för att ekonomiskt svaga skall få stöd, men i längden blir det ohållbart. Det enda hållbara kriteriet för ett sådant här stöd är kvalitetskriteriet. Hur bevisar man vad som är en stark ägare, Bonniers är det uppenbarligen inte!

I fördelningen av stödet tas det redan hänsyn till kvalitet, men inte som enda kriterium och inte heller fullt ut. Orsaken? Nydahl tror att det handlar om att man vill undvika att tala om kvalitet; "att diskutera kvalitetskriterier är som att sticka in handen i ett getingbo".

BLM:s andra – sista? – nedläggning fick en del uppmärksamhet, där en och annan nämnde kulturskymningen på Bonniers. Mikael Nydahl kan känna att en institution som BLM behövs i det svenska kulturlivet, även om han personligen aldrig kände sig tilltalad av Aase Bergs, Kristoffer Leandoers & Pompe Hedengrens nygjorda tidskrift – "det var som de talade till någon som stod bredvid mig".

– Jag känner ett starkt behov av att rita om kartan. BLM försvinner, so what? Alla vi andra finns ju kvar. Det är inte längre till Sveavägen man bör gå för att hitta samtiden. Det var inte ens till gamla BLM man skulle gå, fast den såg sig själv som hysteriskt samtida. Flåsurban.

Ansvar, då? Har Bonniers något ansvar?

– Bonniers har ett kulturpolitiskt ansvar, men man kan inte kräva att de skall ta det. När de lade ner BLM för andra gången var det som om det fanns lite kulturellt kapital kvar på botten som de måste göra sig av med. Kulturellt kamikaze.

Mikael Nydahl smakar på orden, påbörjar en mening för att strax vända och börja om. Orden har betydelse. Mina frågor formulerar han ibland om, som när undran gäller vilken funktion en kulturtidskrift har och han kontrar med att "vad du menar är; vilket existensberättigande har Ariel?". Och svaret på den nya frågan delar han upp i två delar, en som tacklar detta att Ariel – och alla andra kulturtidskrifter – lever på statligt stöd och är det rätt när pengarna istället kunde gå till vården eller flyktingmottagandet, medan den andra delen rör sig på idéplanet och om vad Ariel – och alla andra kulturtidskrifter – tillför samhället?

– För mig är det en självklarhet att ett samhälle håller sig med en kulturpolitik som kostar pengar, ett samhälle som inte gör det har inget självmedvetande.

Och idédiskussionen?

– Litteraturen är ett nödvändigt instrument för att jag skall begripa det som finns runt mig, från det privata planet till samhällsfrågorna. Varje bok som skrivs är en del av ett samhälle. Litteraturen är viktig för mig. Punkt slut. Det är inget jag tänker argumentera för.

Hur ser du på den egna tidskriftsverksamheten?

– Den bygger på tre områden: 1. översättning och introduktion av litteratur, 2. viljan att samtala kring det vi alla ser och diskutera den verklighet vi känner till, samt 3. att mötas, rent fysiskt, och att det utanför tidskriften uppstår en cirkel.


Det offentliga samtalet
Mikael Nydahl återkommer till samtalets betydelse som en central del för kulturtidskrifterna, att de kan skapa platser för samtal och eftertanke som i förlängningen leder till nya samtal och möten. Dels för att det är angeläget att hålla samtalet levande, men också som en motkraft i snuttifieringens tid.

– Det som hände på BLM sker också i DN och i radioprogram. Det skall gå snabbt, fem eller två i betyg, vågen eller sågen, inga långa resonemang utan tydliga ställningstaganden – skall du köpa boken eller inte! Hela intelligentian hamnar i dessa korrumperande sammanhang. Du förväntas att kvickt skriva ihop angelägna och knivskarpa up to date essäer och det för en dålig betalning och utan tid att läsa in dig. Vi blir alla lite dummare än vad vi hade behövt vara.

Det är ena sidan, men Mikael Nydahl vill undvika att boka plats på pessimisttåget. Det finns så många andra tåg. Med andra möjligheter.

– Jag tror på det offentliga samtalet, säger han. Det finns egentligen mängder av platser för samtal, bara det att sammanhangen är andra än för tjugo år sedan. Det enda man kan göra är att hålla fast vid samtalet och upprätthålla fredade platser.

Sune Johannesson

Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK)
FSK har över 100 kulturtidskrifter som medlemmar.
De verkar, bland annat, för införande av lägre kulturporto, skapandet av ett icke kommersiellt distributionsnät, fler tidskriftsverkstäder med bättre resurser, öka tidskrifternas tillgänglighet på bibliotek och i undervisning och ett högre tidskriftsstöd från Statens kulturråd.
FSK delar också ut ett årligt pris till den bästa kulturtidskriften.
Kontoret finns i Malmö.
Ny ordförande efter Mikael Nydahl är Ulrika Westerlund (Bang).
Sveavägen 56 är Bonniershusets adress i Stockholm, där bland annat BLM:s redaktion fanns.

Publicerad: 2004-07-21

Köp Kritiker
Läs mer om Kritiker i katalogen
Fler artiklar knutna till Kritiker
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR