Pedagogiskt om komplicerad författare

Aiolos nr 22


Tidskriften Aiolos, med sin bas i Stockholms universitets litteraturvetenskapliga institution, har sedan starten –95, varit som mest intressant då den behandlat europeiska författarskap från 1700- och 1800-tal. Först på senare tid, med två nummer med titlarna ”E(ste)tik” respektive ”E(ro)tik”, har man kunnat närma sig andra områden utan att förlora i professionalism. Tyvärr bröts denna trend av ett ojämnt nummer om judisk-kristen teologi.

Men med det nya Mallarménumret är man alltså på hemmaplan. Mallarmé, verksam i Paris under andra hälften av 1800-talet, hör till de mest komplicerade författare som funnits, både i den meningen att hans språk skiljer sig från det normala, och i det att det kryptiska och fascinerande i författarskapet inte låter sig uttömmas med en beskrivning av hans poetiska teknik. Om detta lett till att många, framför allt i Frankrike, gjort en mängd ibland lika svårtillgängliga läsningar, så är förhållandena i Sverige de omvända: Mallarmé har här, som Aiolos påpekar, visats ett högst begränsat intresse. Aiolos skulle därför ha kunnat ge sina läsare exempel på den rika internationella Mallarméforskningen (vilket visserligen sker antydningsvis) men har i stället valt ett mer pedagogiskt upplägg – som Horace Engdahls inledande essä heter: ”Mallarmé för nybörjare”. Engdahls uttryckliga syfte är att peka på egenskaper hos dikterna som gör dem svåra för en ovan läsare, och föreslå denne sätt att övervinna det motstånd de bjuder. Carin Franzén och Jan Holmgaard läser i varsin essä klassiska Mallarmétexter, och finner båda en iscensättning av problem som är både metafysiska och erotiska – på en gång! Ingemar Haag undersöker en besläktad fantasi, den om ett ”rent” språk.

Något som motiverar skribenternas intresse för hur olika begär framträder i texterna, är att Mallarmé kommit att förknippas med ett litteraturhistoriskt skeende som man talat om i termer av ”författarens försvinnande”, något som försvårar en psykologiserande tolkning. Att man till exempel inte behöver känna till en romanförfattares liv för att begripa dennes böcker, är för de flesta en självklarhet, liksom att viss svårtillgänglig litteratur blir mer lättfattlig om man läser de programförklaringar som författaren givit, men hur hanterar man ett manifest som Mallarmés ”Versens kris”, vars språk har en lika abstrakt poetisk karaktär som dikterna? Uttrycker den en uppfattning, en erfarenhet, och i så fall vems uppfattning eller erfarenhet? Marius Wulfsberg diskuterar ett brett material – inte minst brev – som vittnar om en kris i författarskapet.

Sofi Qvarnström försöker finna en annan ingång till Mallarmé via Wittgensteins språkspelsteori. Hennes bidrag är dock mest intressant för de jämförelser hon gör mellan olika översättningar: Anders Österling får dikten ”Soupir” (”Suck”) att låta som en ung Ekelund, medan Gunnar Ekelöfs senare version mer påminner om Baudelaire.

Hur mycket en översättning vinner på att vara ordagrann visas av det som utgör numrets verkliga höjdpunkt: Igitur, eller Elbehnons vansinne, en text som endast existerar i form av utkast och anteckningar. Jonas (J) Magnusson, som tillsammans med Helena Eriksson översatt den märkliga fragmentanhopningen till svenska, beskriver i sin kommentar, i fransk-filosofisk anda, det prekära textkritiska läget och dess konsekvenser för läsningen. Jag skall avhålla mig från en egen utläggning utan stannar vid att rekommendera texten, gärna tillsammans med Maurice Blanchots säregna kommentar (ett kapitel ur hans L’espace litéraire från 1955), som även den finns översatt i numret. Begrepp som rör sig kring negativitet hade redan vid Mallarmés död, börjat slitas ut, och idag öser som bekant otaliga poeter och recensenter ord som ”tystnad”, ”frånvaro”, ”försvinnande” och ”vithet” över sina mediokra alster, som ett slags örtsalt. Därför blir det desto mer förvånande att läsa Blanchot. Med ett perspektiv som innesluter såväl den enskilda texten, vilken följs mycket nära, som författarskapet, och litteraturen som sådan, undersöker Blanchot relationen mellan döden och självmordet, eller skrivandet och verket, såsom det framträder i och med Igitur. Även på de punkter där man inte vill hålla med honom, måste man respektera den intelligens och djärvhet med vilken han närmar sig ämnet. Man får hoppas att Aiolos i framtiden anammar mer av radikaliteten hos denne deras förebild; kunnandet, förmågan och den goda smaken finns ju redan där.


Publicerad: 2004-05-14

Köp Aiolos
Läs mer om Aiolos i katalogen
Fler artiklar knutna till Aiolos
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR


Annons:

Senaste nummer:

2021-02-26
Konstperspektiv 1 2021

2021-02-23
Akvarellen 1 2021

2021-02-22
Opera 1 2021

2021-02-21
Accent 1 2021

2021-02-10
Sydasien 1 2021

2021-02-08
Fronesis 68-69 2020

2021-02-05
Parnass 4 2020

2021-02-04
Tydningen 37-38 2020

2021-02-01
Current Swedish Archaeology 28 2020
Karavan 4 2020

2021-01-31
Karavan 3 2020

2021-01-30
Teatertidningen 5 2020
Balder 4 2020
Respons 6 2020

2021-01-29
Signum 1

2021-01-28
Bild & Bubbla 225 2020

2021-01-27
Arbetarhistoria 3-4 2020
C´est Bon Anthology vol 50 2020

2021-01-24
Kritiker 4 2020

2021-01-21
Karavan 2 2020

2021-01-20
Alkohol & Narkotika 6 2020

2021-01-19
Lira Musikmagasin 4 2020
Karavan 1 2020

2021-01-18
Omkonst v. 3 2021
Jefferson 4 2020

2021-01-17
Karavan 4 2019

2021-01-16
Karavan 3 2019

2021-01-15
Karavan 2 2019

2021-01-14
Divan 3-4 2020

2021-01-12
Populär Poesi 46 2020

2021-01-10
Glänta 3 2020

2021-01-06
SocialPolitik 2 2020

2021-01-05
Populär Astronomi 4 2020

2021-01-03
Hjärnstorm 140-141 2020

2021-01-02
Accent 5 2020
Lyrikvännen 6 2020

2020-12-27
Akvarellen 4 2020

2020-12-23
Utställningskritik 6 2020

2020-12-22
Världshorisont 4 2020

2020-12-20
Haimdagar 5-6 2020

2020-12-19
Amnesty Press 4 2020

2020-12-18
Signum 8

2020-12-16
20TAL 2 2020
Tidig Musik 4 2020

2020-12-15
Medusa 4 2020

2020-12-14
KLASS 4 2020

2020-12-10
Nio-Fem 2 2020
Bild & Bubbla 224 2020

2020-12-05
Lyrikvännen 4-5 2020

2020-12-04
Parnass 3 2020

Äldre resuméer