Pedagogiskt om komplicerad författare

Aiolos nr 22


Tidskriften Aiolos, med sin bas i Stockholms universitets litteraturvetenskapliga institution, har sedan starten –95, varit som mest intressant då den behandlat europeiska författarskap från 1700- och 1800-tal. Först på senare tid, med två nummer med titlarna ”E(ste)tik” respektive ”E(ro)tik”, har man kunnat närma sig andra områden utan att förlora i professionalism. Tyvärr bröts denna trend av ett ojämnt nummer om judisk-kristen teologi.

Men med det nya Mallarménumret är man alltså på hemmaplan. Mallarmé, verksam i Paris under andra hälften av 1800-talet, hör till de mest komplicerade författare som funnits, både i den meningen att hans språk skiljer sig från det normala, och i det att det kryptiska och fascinerande i författarskapet inte låter sig uttömmas med en beskrivning av hans poetiska teknik. Om detta lett till att många, framför allt i Frankrike, gjort en mängd ibland lika svårtillgängliga läsningar, så är förhållandena i Sverige de omvända: Mallarmé har här, som Aiolos påpekar, visats ett högst begränsat intresse. Aiolos skulle därför ha kunnat ge sina läsare exempel på den rika internationella Mallarméforskningen (vilket visserligen sker antydningsvis) men har i stället valt ett mer pedagogiskt upplägg – som Horace Engdahls inledande essä heter: ”Mallarmé för nybörjare”. Engdahls uttryckliga syfte är att peka på egenskaper hos dikterna som gör dem svåra för en ovan läsare, och föreslå denne sätt att övervinna det motstånd de bjuder. Carin Franzén och Jan Holmgaard läser i varsin essä klassiska Mallarmétexter, och finner båda en iscensättning av problem som är både metafysiska och erotiska – på en gång! Ingemar Haag undersöker en besläktad fantasi, den om ett ”rent” språk.

Något som motiverar skribenternas intresse för hur olika begär framträder i texterna, är att Mallarmé kommit att förknippas med ett litteraturhistoriskt skeende som man talat om i termer av ”författarens försvinnande”, något som försvårar en psykologiserande tolkning. Att man till exempel inte behöver känna till en romanförfattares liv för att begripa dennes böcker, är för de flesta en självklarhet, liksom att viss svårtillgänglig litteratur blir mer lättfattlig om man läser de programförklaringar som författaren givit, men hur hanterar man ett manifest som Mallarmés ”Versens kris”, vars språk har en lika abstrakt poetisk karaktär som dikterna? Uttrycker den en uppfattning, en erfarenhet, och i så fall vems uppfattning eller erfarenhet? Marius Wulfsberg diskuterar ett brett material – inte minst brev – som vittnar om en kris i författarskapet.

Sofi Qvarnström försöker finna en annan ingång till Mallarmé via Wittgensteins språkspelsteori. Hennes bidrag är dock mest intressant för de jämförelser hon gör mellan olika översättningar: Anders Österling får dikten ”Soupir” (”Suck”) att låta som en ung Ekelund, medan Gunnar Ekelöfs senare version mer påminner om Baudelaire.

Hur mycket en översättning vinner på att vara ordagrann visas av det som utgör numrets verkliga höjdpunkt: Igitur, eller Elbehnons vansinne, en text som endast existerar i form av utkast och anteckningar. Jonas (J) Magnusson, som tillsammans med Helena Eriksson översatt den märkliga fragmentanhopningen till svenska, beskriver i sin kommentar, i fransk-filosofisk anda, det prekära textkritiska läget och dess konsekvenser för läsningen. Jag skall avhålla mig från en egen utläggning utan stannar vid att rekommendera texten, gärna tillsammans med Maurice Blanchots säregna kommentar (ett kapitel ur hans L’espace litéraire från 1955), som även den finns översatt i numret. Begrepp som rör sig kring negativitet hade redan vid Mallarmés död, börjat slitas ut, och idag öser som bekant otaliga poeter och recensenter ord som ”tystnad”, ”frånvaro”, ”försvinnande” och ”vithet” över sina mediokra alster, som ett slags örtsalt. Därför blir det desto mer förvånande att läsa Blanchot. Med ett perspektiv som innesluter såväl den enskilda texten, vilken följs mycket nära, som författarskapet, och litteraturen som sådan, undersöker Blanchot relationen mellan döden och självmordet, eller skrivandet och verket, såsom det framträder i och med Igitur. Även på de punkter där man inte vill hålla med honom, måste man respektera den intelligens och djärvhet med vilken han närmar sig ämnet. Man får hoppas att Aiolos i framtiden anammar mer av radikaliteten hos denne deras förebild; kunnandet, förmågan och den goda smaken finns ju redan där.


Publicerad: 2004-05-14

Köp Aiolos
Läs mer om Aiolos i katalogen
Fler artiklar knutna till Aiolos
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR


Annons:

Senaste nummer:

2020-05-29
Nordens Tidning 2 2020

2020-05-28
Accent 2 2020

2020-05-27
Omkonst 22 2020
Utställningskritik 2 2020

2020-05-25
Signum 4 2020

2020-05-15
Cirkeln 1 2020

2020-05-09
Balder 1 2020

2020-05-03
Glänta 3-4 2019

2020-05-01
SocialPolitik 1 2020

2020-04-23
Opera 2 2020

2020-04-20
Nordens Tidning 1 2020

2020-04-15
Konstperspektiv 2

2020-04-10
Sydasien 2 2019

2020-04-09
Signum 3 2020

2020-04-08
Fjärde Världen 1 2020

2020-04-06
Sydasien 1 2019

2020-04-04
Populär Astronomi 1 2020

2020-04-03
Haimdagar 1-2 2020

2020-04-02
Teatertidningen 1/2020

2020-04-01
Tidig Musik 1 2020
Medusa 1 2020

2020-03-28
Kritiker 53-54 2019

2020-03-26
Med andra ord 102 2020

2020-03-25
KLASS 1 2020
Accent 1 2020

2020-03-18
Amnesty Press 1 2020

2020-03-15
Sydasien 2 2018

2020-03-14
Cirkeln 4 2019

2020-03-09
Hjärnstorm 137 2019

2020-03-07
10TAL 35 2020

2020-03-06
Signum 2 2020

2020-03-05
Sydasien 1 2018

2020-03-04
Akvarellen 1 2020

2020-03-03
Walden 15-16 2019

2020-02-27
Opera 1 2020

2020-02-24
Parnass 1 2020

2020-02-19
Omkonst 8 2020

2020-02-16
Utställningskritik 1 2020

2020-02-12
Byggnadskultur 4 2019

2020-02-09
Med andra ord 101 2019

2020-02-08
Signum 1 2020

2020-02-06
Tydningen 33-34 2020

2020-02-01
Tydningen 31-32

2020-01-16
Accent 8 2019

2020-01-15
Fauna och Flora 4 2019

2020-01-13
Haimdagar 9-10 2019

2020-01-12
Tidig Musik 4 2019

2020-01-09
Aorta 28 2020
Divan 3-4 2019
Medusa 4 2019

Äldre resuméer