En lång väg till ingenstans

– tio års demokrati i Sydafrika

Ur Röda Rummet nr 1/04


När Nelson Mandela 1990 – hand i hand med sin dåvarande hustru Winnie – lämnade apartheids fängelse var det ett symboliskt språng mot friheten. Då inleddes slutronden i den process som 1994 ledde fram till ANC:s jordskredsseger i Sydafrikas första demokratiska val. Till makten kom en rörelse som i sitt program lovade social välfärd och nationalisering av landets väldiga naturrikedomar. Men vad har hänt under ANC:s tid vid makten? Vad blev det av drömmarna om ett rättvist samhälle? I följande artikel gör Linn Hjort och Brian Ramadiro, aktiva i folkrörelseorganisationer i Kapstaden, en kritisk balansräkning över ANC:s tio år i regeringsställning.

Vi vill börja vår analys med att konstatera att Sydafrikas övergång till demokrati – vilken kom till stånd mycket senare än den borde ha gjort – inte var en social revolution. Det var en uppgörelse framförhandlad av en elit bestående av den ANC-ledda frihetsrörelsen och apartheidregeringen. Efter att tusentals liv gått förlorade i kampen och ytterligare många fler människor fått sin tillvaro slagen i spillror etablerades ett liberal-demokratiskt kapitalistiskt samhällsstyre baserad på en minimidefinition av demokrati. Fria och regelbundna val, pressfrihet, organisationsrätt och basrättigheter fastslagna i en grundlag – som inkluderar rätten till privat egendom – antogs. I följande artikel ska vi försöka visa att den här typen av begränsad demokrati har haft en förödande effekt på ANC:s vilja och möjlighet att omfördela resurser.

Det mest fundamentala beslutet som togs under de demokratiska förhandlingarna var att Sydafrikas kapitalistiska system inte skulle monteras ner. Det betydde – helt enkelt – att de som ägde och kontrollerade land, fabriker och pengar under apartheid skulle fortsatta göra det även i "Det Nya Sydafrika", som perioden efter apartheid populärt kallas. "Det verkliga förhållandet är att nästan ingen förändring har skett när det gäller relationerna for ekonomisk makt och kontroll (...) Nästan utan undantag så ligger källorna till ekonomisk makt fortfarande i de händer som kontrollerade dem under apartheid"(1). Det här är bistra sakförhållanden som få bedömare ifrågasätter.

Det har påpekats att övergången till demokrati blev möjlig först när den regerande klicken förstod att ANC aldrig skulle försöka förändra Sydafrikas solida kapitalistiska bas (2), eller försöka sig på ett större omfördelningsprojekt riktat mot den vita minoritetens egendomsinnehav (3). Det har också sagts att frihetskampen inte var en kamp mellan det civila samhället (bestående av frihetsgrupperna) och den kapitalistiska staten i sig, utan en kamp om statsmakten inom det kapitalistiska systemets ramar. Den grupp inom frihetsrörelsen som tog ledningen i förhandlingarna – den ANC-ledda koalitionen bestående av gräsrotsorganisationer och fackföreningar – hade aldrig som avsikt att avskaffa staten och dess inflytelserika struktur, utan ville överta den och utvidga och utveckla dess välfärdsfunktioner som social beskyddare för alla Sydafrikas invånare (4) . ANC:s kamp var en kamp för nationalistisk frigörelse, inte för socialism. I grunden var det främsta målet för årtionden av strider ett jämlikt samhälle, där alla har samma möjligheter och tillgång till ett välfärdsnät, oavsett "rastillhörighet". Redan efter två år av demokrati kunde två trender tydligt urskiljas, enligt David Ginsberg (1996): för det första, att Sydafrikas demokrati "uttryckligen stannar utanför fabriksgrindarna". Med andra ord så kan regeringen inte utsträcka sina sociala interventioner längre än vad de dominerande ekonomiska intressena tillåter. För det andra blir en av konsekvenserna av denna restriktion på regeringens handlingsutrymme att den måste oskadliggöra och tysta ner de sociala krafter som kan tänkas kritisera dess politiska val (5). Att ANC följt dessa beskrivningar till punkt och pricka – låtit kapitalet ha sista ordet när det gäller ekonomins utformande och dessutom har börjat undertrycka obekväma åsikter från vänsterhåll – är det viktigaste skälet till att man har kunnat stanna kvar vid den politiska makten, trots ett ganska medelmåttigt resultat när det gäller de sociala reformer som levererats – ett resultat som lämnar väldigt litet utrymme for optimism.

Vi ska återkomma till detta längre fram.

Statens löften
Den första demokratiska regeringens makroekonomiska program döptes till the Reconstruction and Development Programme (omstrukturerings-och utvecklingsprogrammet, RDP). Det var en ambitiös – men kortlivad – plan som regeringen hoppades skulle kunna förena ekonomisk utveckling för flertalet människors behov med ekonomisk tillväxt i enlighet med kapitalägarnas intressen (6). Eftersom den ekonomiska politiken baserades på att privat ägande av produktionsmedlen var en självklarhet, och på att en demokratisk omfördelning av tillgångar genom nationalisering var omöjlig blev det uppenbart att "ekonomisk utveckling" bara kunde finansieras genom skatter, lån och utförsäljning av offentliga tillgångar. Resultatet blev en regeringspolitik med en ganska likgiltig attityd gentemot mänskliga behov, parat med höga vinstnivåer för kapitalägarna.

För att förstå RDP måste programmet sättas in i sitt politiska sammanhang. RDP var en slags önskelista som skrevs tillsammans med fackföreningar och gräsrötter över hela landet. På det sättet uttryckte delar av RDP vanliga sydafrikaners förhoppningar och behov. Programmet inkluderade offentliga arbeten, statligt finansierat bostadsbyggande, utbildning, hälsovård och annan välfärd. Men det var inget försök att utmana de delar av samhället som orättfärdigt gjort sig massiva vinster under apartheid – de sågs snarare som naturliga och viktiga partners, som skulle förse den nya staten med pengar och andra verktyg att använda i uppbyggandet av en enad nation. Det var under RDP-perioden 1994 -96 som de flesta talangfulla, välartikulerade kritiska rösterna blev som förtrollade av ANC:s och den nya statens löften.

Men efter tre år hade försöket att attrahera utländskt och inhemskt kapital – enligt ANC en nödvändighet för att skapa jobb och för en framgångsrik ekonomisk utveckling – misslyckats. Istället sattes en rad otvetydiga åtgärder in, för att signalera till både sydafrikanskt och utländskt kapital att Sydafrika var redo att bli fullt integrerad i en nyliberal global värld, på dess villkor. 1996 blev så Sydafrikas folkvalda regering den första afrikanska någonsin som självmant bett Världsbanken om hjälp för att konstruera och genomdriva ett strukturanpassningsprogram (7). The Growth, Employment and Redistribution Strategy (strategin for tillväxt, arbete och omfördelning, Gear) initierades som regeringens nya makroekonomiska politik, för att undanröja alla eventuella misstankar kapitalet kunde hysa om att Sydafrika ens hade socialdemokratiska tendenser. Liksom andra strukturanpassningsprogram avskaffade Gear valutakontrollen och förbjöd i stort sett importrestriktioner – något som fick omedelbara och förödande konsekvenser för landets inhemska textil och klädindustri, och dess nästan exklusivt kvinnliga arbetskraft, vilken blev brutalt reducerad. Åtgärder för att hålla nere inflationen, restriktioner för skatte- och penningpolitiken samt privatiseringar av offentliga företag utgjorde basen i detta ekonomiska program, ett program som gäller än idag. På grund av Gear har Sydafrika idag bland världens högsta räntor, vilket gör det nästan omöjligt att under längre perioder finansiera storskaliga projekt för att utveckla infrastruktur och göra elektricitet, boende och vägar tillgängliga för alla. Sydafrika har också en sadomasochistisk gräns för sitt budgetunderskott, satt på tre procent – detta i ett land som hade en relativt liten budget för sociala utgifter, eftersom dessa i stort sett bara gällde den lilla vita minoriteten, och som var tvunget att utvidga den budgeten enormt efter 1994 för att den skulle gälla alla sydafrikaner. Privatiseringar har lett till att vatten, el och telefonsamtal blivit extremt mycket dyrare. Utbildningen har heller inte gått fri från den nyliberala politikens inverkan, som cementerar apartheids sociala klyftor. Skolavgifter och andra avgifter, som till exempel kostnader för obligatoriska skoluniformer, transport- och lunchpengar, har haft ett dramatiskt inflytande över tillgängligheten till utbildning. Förutom att se till att "vita" skolor fortsätter att vara "vita" så gör skolavgifter det svårt även för fattiga barn att fortsatta i "sina" fattiga skolor. Trots att relativt många barn börjar på lågstadiet varje år, är många tvingade att sluta skolan eftersom deras familjer inte har råd med avgifter. De som kan stanna kvar och slutföra studierna kan se fram emot överfulla klassrum och skolor utan el eller bibliotek.

Kampen för land
Vi tänker inte diskutera huruvida ANC-regeringen har eller inte har gjort något för att råda bot på fattigdomen i Sydafrika. Alla regeringar är ofta tvingade att ge någon slags utdelning, för att förhindra eller mildra arbetarklassens och de fattigas revolter. En rad apartheidregeringar var – som alla moderna regeringar – också tvungna att bygga vägar, hus, kliniker och till och med universitet for de fattiga och förtryckta. Det är inte svårt för vilken regering som helst att göra detta bättre än regeringarna under apartheid; den verkliga frågan är om ANC har börjat att fundamentalt och energiskt utmana det mönster av fattigdom och ojämlikhet som befästes under apartheid? Vi vill illustrera denna diskussion med exempel som rör ANC:s politik inom området för kommunal service.

Brigitte Mabandla, Sydafrikas bostadsminister, talade vid en bostadskonferens i Norge tidigare i år. Stolt sade hon: "Sydafrika har nyligen fått en utmärkelse av FN:s bostadsorgan Habitat, för att ha försett 1,5 miljoner hushåll med besittningsrätt och tillgång till vatten och sanitära anläggningar och har på så sätt avsevärt förbättrat livet för sju miljoner fattiga människor"(8). Det är naturligtvis ingen liten bedrift att på tio år halvera de 12,5 miljoner människor som innan 1994 inte hade tillgång till dessa livsnödvändigheter. Utan att förringa dessa insatser måste man ändå titta bakom siffrorna för att förstå varför människor i "Det Nya Sydafrika" har börjat kämpa mot regeringen – för rättvis tillgång till land, vatten, el, boende och annan basal infrastruktur – och varför områden som vatten- och eltillförsel samt omfördelning av land har blivit till centrala slagfält där en konkret klasskamp utspelar sig.

ANC:s program för omfördelning av land startade under RDP-perioden och fortsatte under Gear. Sydafrika har fortfarande den mest ojämlika fördelningen av land på den afrikanska kontinenten, och eftersom över hälften av landets 44 miljoner invånare lever på landsbygden är detta ett brännande socialt problem. Regeringen har, som sagt, tagit på sig att både principiellt och praktiskt beskydda privat egendom och kan därför bara förvärva land för omfördelning till dem som fördrevs under apartheid genom principen "villig köpare – villig säljare".

Naturligtvis krävde de villiga säljarna oförskämt höga priser, vilket regeringen inte hade råd med, så år 2 000 hade bara tre procent av all jordbruksmark omfördelats (9). När regeringen väl insåg hur begränsade dess resurser var, och i ett samtidigt försök att skapa en svart kommersiell jordbruksklass, blev de fattiga som ännu väntar på att återfå sin mark övergivna. Istället för en allmän omfördelning ska 75 000 svarta storbönder placeras på brukbar jord under en period av 15 år, med början år 2000. ANC:s lösning på markproblemet är exakt samma metod som den afrikanderna använde sig av under apartheid: att skapa en liten och underdånig kapitalistisk jordbrukarklass, vilken kan användas som en buffert gentemot en utarmad landsbygdsbefolkning.

Sedan ANC antog Gear 1996 har kommunal service drivits av privata företag eller om det varit i offentlig regi styrts av "kostnadsåtervinning" och ekonomisk vinst. Kostnadsåtervinning innebär att de som använder till exempel vatten och el måste betala för hela eller delar av tillgången och infrastrukturen, men många har inte råd med det i en period av stigande priser – vilket också gäller för matpriserna – och ökande arbetslöshet. Arbetslösheten har nått katastrofala höjder, över 40 procent enligt fackföreningsfederationen Cosatu. Jobb har blivit "flexibla", deltidsbaserade, privatiserade, organiserade som entreprenader (outsourced), säsongsbundna och överhuvudtaget mycket mer osäkra sedan Gear introducerades. Även de inom arbetarklassen som har jobb får det allt svårare att få ekonomin att gå ihop, något som märks i det stora antalet strejker – vars huvudkrav ofta är högre löner – som brutit ut under de senaste åren (10). När människor inte har råd att betala sina räkningar stängs vattnet eller elen av, eller så sätts andra åtgärder in som straff. Enligt aktivisten Trevor Ngwane från Anti-Privatiseringsforumet fick under år 2001 fler människor boende i kåkstaden Soweto sin el avstängd varje månad än som fick tillgång till den (11). Mellan 1999 och början av 2002 stängdes vattnet av för över 100 000 hushåll i Kapstaden. The Municipal Services Project har i en studie, som bestrids av regeringens representanter, uppskattat att i juli 2001 hade tio miljoner sydafrikaner fått sitt vatten avstängt under någon period, och ytterligare tio miljoner fått sin el avstängd – oftast under kortare tid (12). År 2000 blev landsbygdens invånare i KwaZulu-Natal provinsen tvungna att börja betala för vatten. Resultatet blev att tusentals människor började ta vatten från bäckar, dammar och andra naturliga källor, och kolera bröt snabbt ut. Över 250 människor dog och fler än 100 000 blev sjuka (13).

Enligt statens egna siffror lever fortfarande 5,5 miljoner sydafrikaner utan människovärdigt boende, vilket dock inte täcker in hela historien om ANC:s politik för bostadsbyggande. Enligt en studie följde bara 30 procent av alla hus som uppförts inom ramen för RDP regeringens egna boendeföreskrifter. De flesta av dessa hus är dåligt byggda och illa planerade. Tak läcker eller kollapsar, dörrar går inte att stänga. Ofta finns inga faciliteter som skolor och kliniker i närheten och segregationen består, eftersom husen avsedda för de fattiga – som fortfarande till överväldigande del är svarta – ofta byggs långt ifrån stadskärnorna.

Repression
Det här är bakgrunden till bildandet av sociala organisationer som the Soweto Electricity Crisis Committee, the Orange Farm Water Crisis Committee, the Western Cape Anti-Eviction Campaign, the Landless Peoples’ Movement, och liknande grupper. De är spridda över hela landet och har sitt ursprung i kåkstäder, illegala bosättningsområden och andra arbetarklassområden. De flesta börjar som enfrågegrupper och de är främst reaktioner på regeringens, kommunernas och de privata företagens angrepp. Metoderna som dessa sociala organisationer eller rörelser använder sig av är ofta uppfinningsrika och direkta. Invånare organiserar sig och kopplar (illegalt) tillbaka vatten och el som stängts av. I Soweto gick en demonstration till olika kommunfullmäktigeledamöters hem för att stänga av deras el – "för att låta dem smaka sin egen medicin". När ledarna för demonstrationen blev arresterade marscherade 500 Sowetobor till Morokas polisstation och inbjöd sig själva till massarrest. "Polisen blev överväldigad", rapporterar en aktivist (14). I Västra Kap provinsen, där vågor av husvräkningar har skett under en lång period eftersom så många inte längre har råd att betala for sina hus, bär folk helt enkelt tillbaka möbler till de övertagna husen och återinstallerar hela familjer. Demonstrationer, ockupationer och massmöten är andra former av protest dessa nya sociala rörelser använder sig av. Det är nya kampområden som tar form, och de ligger utanför den traditionella frihetsrörelsen mot apartheid, men aktivisterna använder "traditionerna, glöden, experimenten från den gamla tiden" (15).

Dessa organisationer utgör ett problem för ett ANC i händerna på big business. De bestrider marknadskrafternas logik på ett kompromisslöst sätt, och de vinner medlemmar från ANC:s arbetarklassväljare. Vissa sociala organisationer har börjat konsolidera kampen för vatten, elektricitet, sophämtning med mera och sätter upp politiska mål i ett längre perspektiv. The Anti-Privatisation Forum (Anti-Privatiseringsforumet, APF) bildades för fyra år sedan som en paraplyorganisation för olika gräsrotsorganisationer, och har numera som uttalat mål att bekämpa kapitalismen genom en klasskamp ledd av arbetande och att bygga ett socialistiskt samhälle. Tio års demokrati i Sydafrika har skapat en tumultartad politisk situation och lett till nya former av organisering, i en liten men växande skala.

Som Ginsberg (se ovan) förutsåg redan för åtta år sedan så måste en liberal-demokratisk regering försöka kontrollera och underminera de radikala sociala krafterna för att vinna kapitalets godkännande och stabilisera sin egen position. ANC:s representanter – på alla nivåer upp till landets president – attackerar Sydafrikas sociala rörelser med en enorm verbal intensitet. De kallas för "ultra-vänstern", de är enbart ute efter att undergräva regeringen och demokratin, förstöra allt ANC uppnått och rent allmänt skapa kaos, menar ANC:s förespråkare. På en ideologisk nivå är intoleransen gentemot de nya organisationerna total. På gator och torg följs aktiviteter och protester allt oftare av repression. Aktivister i Västra Kap vittnar om hur polisen sätts in för att med våld avhysa människor från deras hus. Hundar, tårgas, gummikulor och massarresteringar är vanliga inslag när vräkningar sker och protester mot dem organiseras. I andra områden hjälper privata säkerhetsvakter och beväpnad säkerhetspersonal till att stänga av vatten och el när de boende försöker förhindra detta (16). Den stat som vanns av frihetsrörelsen för att skapa jämlikhet används tio år senare för att skydda kapitalet från oroligheter, skapade av de fattiga som den i första hand var menad att beskydda.

Men vi vill tydligt framhålla att vi inte försöker jämföra repressionen under ANC med den enorma brutalitet som utspelades under apartheidregimen – blotta utbredningen och våldsamheten av repressionen under apartheid gör en sådan jämförelse omöjlig – men det är samtidigt nödvändigt att poängtera att statens repression i kapitalägarnas intresse visar alla tecken på att bli systematisk i "Det Nya Sydafrika". Internt är den sydafrikanska statsapparaten ett mångtydigt och omtvistat område där tjänstemän från den gamla apartheidregimen arbetar sida vid sida med nya anställda med helt annorlunda visioner. Men denna nygamla stat (17) har en slående klasskaraktär, och det har under de senaste tio åren blivit alltmer uppenbart att statens grundläggande uppgift helt enkelt är att garantera reproduktionen av det bestående produktionssättet.

Klasskampen har intensifierats i det demokratiska Sydafrika. Landets arbetarklass har alltid varit splittrad efter "rastillhörighet" och – viktigt att komma ihåg – könstillhörighet, men genom de sociala rörelserna börjar den sociala klasskomponenten komma upp till ytan. "För första gången i Sydafrikas historia, tar kampen plats utan hänvisning till hudfärg. (18)

Alliansen
Men den främsta organiseringen av arbetarklassen är fortfarande fjättrad inom ramarna för den gamla frihetsrörelsen: inom kommunistpartiet, SACP, och fackföreningsfederationen Cosatu, som befinner sig i en politisk – och känslomässig – allians med ANC. Majoriteten av de organiserade arbetarna tillhör kommunistpartiet och/eller Cosatu och/eller ANC. Men det finns ändå ett politiskt vakuum som de sociala rörelserna försöker fylla. En gång i tiden utgjorde SACP och Cosatu starka, radikala röster inom frihetsrörelsen, men de är nu helt marginaliserade av ANC. På ett tidigt stadium i övergången från apartheid till demokrati överlämnade de ansvaret och ledarskapet för landet – och dess arbetarklass – till ANC. De väldiga sociala klyftorna som plågar Sydafrika ska åtgärdas genom att den Nationella Demokratiska Revolutionen bereder vägen för ett framtida socialistiskt samhälle, menar kommunistpartiet. För att den revolutionen ska lyckas måste den utföras under ett "revolutionärt ledarskap" och därför "måste ANC leda sin Allians, och de måste leda vårt samhälle" (19). De uppenbara motsättningarna mellan den faktiska nyliberala politik som ANC-regeringen genomför och socialismens framtid blir bara alltmer iögonfallande allteftersom tiden går. Tio år efter att den "Nationella Demokratiska Revolutionen" inleddes återstår det fortfarande för kommunistpartiet att förklara hur socialismen ska vinnas genom att drivas av ett nyliberalt ledarskap.

Cosatu anser också att ANC måste leda både samhället och Alliansen. Cosatu föll själva offer för ANC:s hätska verbala attacker när deras protester mot den rådande ekonomiska politiken ansågs för utmanande, men beslöt ändå under sin åttonde kongress i 2003 att se till att ANC vinner en "överväldigande seger" i 2004 års nationella val. Den stigande arbetslösheten har haft en mycket skadlig inverkan på Cosatus medlemsantal, som sjunkit i reella termer under de senaste åren. Cosatu har därför gått i främsta ledet i organiseringen av några väldiga strejker – vilka också stöddes av SACP – riktade mot privatiseringar och Gear-programmet. Men Cosatu är inte beredda att bryta alliansen med ANC, trots allvarliga politiska meningsskiljaktigheter, och för att bevisa sin trohet till partiet deltar de i fördömandet av de mest kritiska sociala rörelserna. "Illvilliga och enfaldiga" organisationer, som Anti-Privatiseringsforumet och andra grupper med ledare från "extrem-vänstern", är omöjliga att samarbeta med, enligt Cosatu (20).

Aidsepidemin
Det finns trots allt sociala rörelser som Cosatu regelbundet samarbetar med. En av dem är the Treatment Action Campaign (Aktionskampanjen för behandling, TAC), en stor och inflytelserik organisation som arbetar med påtryckning och utbildning runt HIV och AIDS. Att Cosatu stödjer denna viktiga rörelse, trots dess kritik av att regeringen förhindrar utveckling av effektiva åtgärder för att bekämpa viruset, är ett tecken på att denna del av arbetarrörelsen tar frågan om HIV/AIDS på allvar. Precis som den borde göra. Spridningen av HIV och AIDS i Sydafrika bryter ytterligare ner den sociala strukturen som redan krackelerar under fattigdom och våld, och apartheids kvarvarande strukturer främjar i mycket hög grad fortsatt spridning av epidemin. Migrationssystemet, vilket var ett centralt inslag i apartheidsystemet, lever fortfarande kvar. Det bygger på att män arbetar i gruvor eller jordbruk, långt borta från sina familjer i månader eller år. Våldet i samhället, som bottnar i årtionden av attacker på ett helt folk och som en demokrati bestående av ökande ojämlikheter inte har lyckats överbrygga, förvärrar spridningen av HIV/AIDS. Det våldsamma patriarkatet, noggrant utformat genom en statligt sanktionerad könsdiskriminering som understödde statens rasism, är ett allvarligt hinder för kvinnors hälsa och förmåga att skydda sig från HIV/AIDS. Man bör påpeka att ANC har visat engagemang för att utrota kvinnoförtryck. Kvinnors rättigheter har institutionaliserats och etablerats i lagar och landets konstitution och statsorgan som Kommissionen för jämställdhet har skapats. Inom ANC:s egna organisation måste minst 30 procent av alla representanter utgöras av kvinnor. Men detta liberal-konstitutionella skydd har inte i någon större utsträckning lyckats nå kvinnor ute i samhället. Statistik över våld mot kvinnor visar enormt höga siffror i Sydafrika. Kvinnor har mycket liten makt i förhandlingar om att använda kondomer eller inte, och har liten medbestämmanderätt i frågan om ett förhållande ska vara monogamt eller inte. Och med den ökande kvinnliga fattigdomen förstärks beroendet av mäns tillgångar, samtidigt som utrymmet för jämställdhet i sexuella relationer krymper. Frustrationen, alkohol- och drogmissbruket, hopplösheten och ilskan som finner sin grogrund i brustna – eller snarare raserade – löften om "Ett Bättre Liv För Alla" är ingen lämplig grogrund for att övervinna landets kris. Sydafrika har nog en unik historia, men håller snabbt på att förvandlas till ett väldigt vanligt nyliberalt land (21).

Sydafrika är ett solklart exempel på att ett land som accepterar marknadens lagar obönhörligen får problem med att skapa balans mellan social utveckling och kapitalets behov. Och otvetydigt är det de fattiga, de som väntade på och slogs för demokratisk frigörelse, som får ge vika. En av de mest allvarliga konsekvenserna av övergången till en liberal demokrati i Sydafrika är att ANC ironiskt nog har regerat under en period som reproducerat ojämlikheter enligt "rastillhörighet" lika effektivt som apartheids lagar och institutioner gjorde. Den rasistiska kapitalismen frodas i hög grad i dagens Sydafrika. De fattiga och arbetarklassen är fortfarande nästan uteslutande svarta, och nästan alla rika är vita. Även de som gav ANC ovillkorligt och ofta okritiskt stöd under många årtionden erkänner att den sociala utvecklingen de förväntade sig efter tio år av ANC-styre inte har visat sig. De som aldrig gick så långt i sitt stöd till ANC söker efter en annan väg, baserad på insikten att det inte är troligt att ett välfärdssamhälle kan skapas under ANC eller någon annan kapitalistisk regering.

Det är tydligt att ANC:s förmåga att realisera sin borgerliga politik hänger på den allmänna oförmågan hos vänstern – inom och utanför de nya sociala rörelserna – att skapa ett konkret och trovärdigt alternativ till ANC. Men som torde ha framgått av ovanstående text har viktiga steg tagits för att skapa ett sådant alternativ. Vi instämmer med Neville Alexander (22), att vänsterns och de sociala rörelsernas centrala uppgift nu är att intensifiera klasskampen och att överbrygga de historiska "rasskillnaderna" som Sydafrika dras med, i förhoppningen att under klasskampens gång så kommer behovet av en verklig socialistisk revolution bli uppenbar för de breda massorna.

En artikel av Brian Ramadiro och Linn Hjort
Brian Ramadiro är medlem i WOSA (Workers Orgnisation for Socialist Action) och arbetar för The Education Rights Project vid University of Witwatersand och aktiv i Anti-Privatisation Forum (APF) Linn Hjort är medlem i WOSA (och svenska Socialistiska Partiet), aktiv i The Anti-War Coalition(AWC) Arbetar för AIDC, Alternative Information and Development Centre.



NOTER
1 Alexander, N. An Ordinary Country – Issues in the Transition From Apartheid to Democracy in South Africa, University of Natal Press, Pietermaritzburg, 2002, p. 146
2 Ibid, p. 65
3 På grund av Sydafrikas historia ar det i stort sett omöjligt att skriva en analys utan hänvisning till ’ras’ – landet var trots allt uppdelat enligt fyra olika ’rasgrupper’: ’Afrikaner’, ’Vita’, ’Indier/Asiater’ och ’Färgade’. Vi kommer konsekvent att satta alla dessa ord inom citationstecken, for att poängtera att de ar socialt och politiskt skapade kategorier, inte biologiska.
4 Greenstein, R. ’State, Civil Society and the Reconfiguration of Power in Post-Apartheid South Africa’, University of the Witwatersrand (Sociology Department), Wiser Seminar Paper, August, 2003, p. 15
5 Ginsburg, D. ’The Democratisation of South Africa: Transition Theory Tested’, Transformation, 29, 1996, p. 82
6 Lodge, T. Politics in South Africa: >From Mandela to Mbeki, David Philip, CA, South Africa, 2002
7 Desai, A. & Pithouse, R. ’’But we were thousands’. Dispossession, Resistance, Repossession and Repression in Mandela Park’, Centre for Civil Society Research Report 9, November, 2003, p. 2
8 Address by Minister of Housing: ’How South Africa Improved Housing Conditions for Seven Million People’, www.gov.doh.za, 2004
9 Lodge, op cit
10 Alexander, op cit, pp. 71-72
11 ’Trevor Ngwane: Sparks in the Township’, New Left Review, 22, July-August, 2003
12 Services For All – Municipal Services Project Newsletter, 3, April, 2002 www.queensu.ca/msp
13 Shore, K.J. ’Who pays? Municipal Services in South Africa’, Reports, 10 January, 2002
14 ’Trevor Ngwane: Sparks in the Township’, op cit
15 Ibid.
16 Desai, A. & Pithouse, R. Op cit. Se också Hjort, L. ’Sydafrika: Kåkstäderna organiserar sig – mot banker, politiker och poliser’, Internationalen, 8, 2003
17 Enligt Greenstein, Op cit
18 Alexander, N. Op cit
19 ’The Alliance – More Necessary Than Ever’, SACP Editorial Comment, African Communist, 162, 2002
20 Se också Hjort, L. "Sydafrikanska LO ger fortsatt stod till ANC", Internationalen, 3, 2003
21 Från Alexander, N. (2002) An Ordinary Country – Issues in the Transition From Apartheid to Democracy, op cit
22 Alexander, N. "Structural adjustments series III: There Is An Alternative", Workers Voice, June July 1997.

Övrig litteratur
Marais, H. South Africa – Limits to Change: The Political Economy of Transition, Zed Books Ltd., London, 1998
Workers’ Organisation for Socialist Action: ’WOSA’s Critique of the Macro-Economic Strategy’, Workers’ Voice, June-July, 1997

Not: I Röda rummet 2/2003 fanns artikeln: "Utan land ingen verklig frihet – kampen för jord och människovärde i Sydafrika" av Mercia Andrews. Läs på www.rodarummet.org



Publicerad: 2004-04-07

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2022-06-24
Signum 5

2022-06-21
Opera 3 2022

2022-06-16
Balder 2 2022

2022-06-15
Sydasien 2 2022

2022-06-14
Akvarellen 2 2022

2022-06-11
20TAL 6 2022
Tidig Musik 2 2022

2022-06-07
KLASS 2 2022

2022-06-05
Lira Musikmagasin 2 2022

2022-05-16
Parnass 2 2022

2022-05-13
Signum 4

2022-05-12
Populär Astronomi 1 2022

2022-05-06
Nio-Fem 1 2022

2022-05-05
SocialPolitik vinter vår 2022

2022-04-29
Opera 2 2022

2022-04-20
Världshorisont 1 2022

2022-04-19
Teatertidningen 1 2022

2022-04-18
Haimdagar 1-2 2022
Glänta 4 2021
Balder 1 2022

2022-04-08
Signum 3

2022-04-03
Akvarellen 1 2022

2022-04-01
Tidig Musik 1 2022
Fjärde Världen 1-2 2022

2022-03-31
Medusa 1 2022

2022-03-30
OEI 94-95

2022-03-20
Amnesty Press 1 2022

2022-03-18
Byggnadskultur 4 2021

2022-03-09
Lira Musikmagasin 1 2022

2022-03-05
20TAL 4-5 2021

2022-03-04
Signum 2
KLASS 1 2022

2022-03-03
Sydasien 1 2022

2022-02-23
Opera 1 2022

2022-02-21
Konstperspektiv 1

2022-02-18
Parnass 1 2022

2022-01-28
Signum 1

2022-01-10
Divan 3-4 2021

2022-01-09
Lyrikvännen 4 2021

2022-01-07
Världshorisont 4 2021
Balder 4 2021

2022-01-06
Bild & Bubbla 4 2021

2022-01-05
SocialPolitik höst-vinter 2021
Populär Astronomi 4 2021
Lira Musikmagasin 4 2021

2022-01-04
Kritiker 61-62 2021

2022-01-03
Nordens Tidning 4 2021

2021-12-28
Haimdagar 9-10 1921
Teatertidningen 5 2021

2021-12-24
Kontrast Magasin 3-4 2021

Äldre resuméer