Filmfestival i Smara under bar himmel

Ur Västsahara nr 1/04


Den första Internationella Saharafilmfestivalen ägde rum i november i flyktinglägret Smara. 250 filmregissörer, skådespelare, pressfolk och solidaritetsmänniskor utrustade med 21 filmer deltog från Europa och Sydamerika. De flesta var spanjorer, men den brittiske regissören Paul Laverty som hade med sig sin film Sweet Sixteen, fanns också med. Vid hemkomsten skrev han i The Guardian om sina upplevelser från denna ovanliga filmfestival.

”När vi anlände var det becksvart. Det fanns inte en ljustrimma trots att här bodde 40 000 människor. I en lyktas ensamma sken fördes vi till en öppen gård - och kaoset bröt ut. Det borde vara lätt att dela in 250 personer i grupper om fem, som sedan skulle fördelas på västsahariska familjer, men så var det inte. Men det spelade ingen roll. Det hela kändes rent bibliskt: bräkande getter, stojande barn, kvinnor i färggranna sjalar som skrek ut sina order och så en lång, elegant beduinfigur, som tyst betraktade det hela från grinden.”

”En nioårig pojke höll mig med ett stadigt grepp i handen och ledde oss, en skotte, en engelsman, en bask och två peruaner, genom mörkret. Mycket skickligt ledde han oss förbi alla djupa hål som grävts för att tillverka adobetegel. Vad heter du? Mohammed. En annan pojke höll Joss, fotografen i handen. Vad heter du? Mohammed. Nästan alla barn talade begriplig spanska. På sommaren när temperaturen stiger till + 50, inbjuder en spansk organisation ”Det västsahariska folkets vänner” hundratals sju- till tolvåringar till spanska familjer, där barnen stannar under de varmaste två månaderna.

Pojkarna pratade på, skrattade och ställde ändlösa frågor, tills vi nådde familjens hem, två tält och två enkla sandbyggnader. Fadern Tiyb, 60 år, en elegant, lång och stilig man och hans fru Lamat Ali, fick oss genast att känna oss välkomna. De kunde ingen spanska, men det var en hjärtlig stämning,” berättar Laverty.

Där bodde vanligtvis också tre döttrar och deras barn samt farmor på 90 år. Här på madresser huller om buller skulle gästerna sova.

”Ökenfilmduken”
Många av västsaharierna hade aldrig sett en film på en stor filmduk i hela sitt liv. Några tält hade svartvit TV som drevs med bilbatteri eller solpanel.

För filmfestivalen använde man en stor sal, som kunde husera mellan 500 och 700 personer samt en plats under bar himmel, ”ökenduken”.

Man visade tecknade filmer för barn, komedier, sociala dramer och dokumentärer. Alla filmerna hade valts ut av representanter för västsaharierna. Den spanske filmaren Julio Medem hade med sig sin senaste dokumentär om Baskien, La pelota Vasca, medan Chus Gutiérrez hade med sig Poniente, som handlar om marockaner som bor i slumområden i södra Spanien och sliter med att plocka frukt och grönsaker till de europeiska konsumenterna.

Ett av syftena med filmfestivalen var att påminna världen om att västsaharierna fortfarande finns, men också att ge dem som aldrig ser en film den unika möjligheten att tillsammans med tusentals andra under några timmar låta fantasin flyga. I tre dagar visade regissörerna sina filmer och diskuterade dem med publiken.

”Jag träffade en 11-årig flicka som berättade att hon älskade filmerna men att hon inte kunde höra så bra. Jag tyckte att det lät konstigt, eftersom teknikerna hade gjort ett kanonjobb. Det visade sig att flickan tog hand om sina småsyskon men hade lyckats kika på filmerna från 500 meters håll. Jag blev verkligen tagen av det,” skriver Laverty.

”Överglänste Cannes”
”Den här festivalen påminde mig verkligen om en av filmens stora glädjestunder; att lyssna, tala och försöka fundera ut hur det är möjligt att samma film kan uppfattas på så många olika sätt. Jag träffade en 14-årig pojke, som ville prata om Sweet Sixteen. Det var fullständigt obegripligt för honom hur en mamma kunde använda droger i stället för att ta hand om sina barn. Här stod han, född i ett flyktingläger och med planer för framtiden – han ville åka till Kuba och utbilda sig till läkare och försökte förstå känslan av saknad och kärlekslöshet i ett skotskt hem. Hur är det möjligt? frågade han.”

Att visa Sweet Sixteen, dubbad till spanska för 2 000 västsaharier under den bara ökenhimlen var helt surrealistiskt, berättar Laverty. Hela natten hade några personer arbetat med översättningen till arabiska och nu gällde det att få upp texterna vid rätt ögonblick via datorn till filmduken. Det var naturligtvis ett hästjobb, skriver Laverty. Tre filmer i rad visades – utan att någon gick. Vid den sista filmen lyste ögonen på publiken. Det var Tales from the Sahara War som visades.

Avslutningskvällen överglänste Cannes, skriver han. Alla deltagare fick en vacker ”ökenros”, en kristalliknade formation av sand, som bildats i ökenstormarna. Det var den västsahariska kvinnliga kulturministern, som delade ut den. Efter prisutdelningen bröt plötsligt en allmän dans ut och damer i färggranna slöjor, män i turbaner, långhåriga och skalliga virvlade runt tillsammans till västsaharisk och baskisk musik, skriver Laverty lyriskt.

Källa: Reach the sky av Paul Laverty, The Guardian 12 december

Lena Thunberg

Publicerad: 2004-03-24


Läs mer om Västsahara i katalogen
Fler artiklar knutna till Västsahara
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK