Då indianer talade tyska

GOJKO MITIC

Ur Kapten Stofil nr 12 (2003)

Det är svårt att tänka sig någon mer genuint amerikansk filmgenre än westernfilmerna. Ändå har flera filmregissörer utanför USA försökt sig på genren. Att det inte är omöjligt har Sergio Leone bevisat. Att det är svårt, mycket svårt, visar Mats Helge Olssons svenska ”lingonwestern” I död mans spår från 1975 med Tor Isedal, Sune Mangs och Carl-Gustaf Lindstedt.
I Östtyskand producerade filmbolaget DEFA ett femtontal westernfilmer från mitten på 1960-talet fram till 80-talet. Martin Kristenson presenterar här de tyska indianfilmernas största stjärna, Gojko Mitic.



För att förstå de tyska indianfilmernas popularitet får vi gå tillbaka till tiden efter andra världskriget. Då tog den sovjetiska administrationen över filmstaden Babelsberg, och ur askan av gamla filmbolaget UFA (Universum Film Aktiengesellschaft) föddes DEFA, Deutsche Film Aktiengesellschaft, som blev den nya republiken DDR:s statliga filmbolag. Flera av Tysklands främsta regissörer, Billy Wilder, Fritz Lang, Otto Preminger m fl, hade gått i exil efter Hitlers maktövertagande, och ingen av dem valde östsidan efter kriget. De regissörer som återstod fick anpassa sig till den nya regimens diktat. Ingen film kunde spelas in utan godkännande av den statliga censuren, och det var inte mycket som slapp igenom denna första kontrollinstans. Följaktligen sjönk produktionen 1949 – 1952 från tolv filmer per år till sex.

I DDR tillämpades den ”socialistiska realismens” doktrin i långt högre grad än i något annat östeuropeiskt land. Denna doktrin, med sina krav på optimism , hjältemod och ideologisk trohet, lade en död hand över all konstnärlig verksamhet i de kommunistiska länderna. De fyrkantiga och schematiska filmer som blev resultatet av denna politik lyckades inte locka folk till biograferna i någon nämnvärd utsträckning, något som ställde makthavarna inför ett svårlösligt dilemma. Vad gör man med en publik som föredrar underhållning framför propaganda? Många lösningar prövades. En var ”socialistiska kärleksfilmer”, vars syfte var att visa hur ”kärlekskonflikter i ett socialistiskt samhälle uppstår ur det faktum att människornas /politiska/ medvetenhet inte växer lika snabbt, att exempelvis någon utvecklas långsammare än sin partner”. Det låter inte särskilt romantiskt, och var det naturligtvis inte heller, men filmerna var ändå ganska uppskattade av sin publik, som fick nöja sig med det lilla som bjöds.

Ännu mer populära hos publiken var de filmmusicaler som några regissörer under stort motstånd från censorerna lyckades spela in. Musicaler och operetter ansågs uppmuntra till lättsinne och frivolitet, och deras upphovsmän anklagades för att torgföra borgerligt individualistiska värderingar. ”Skönhetssmugglare” har de kallats, de filmskapare som trots alla besvärligheter lyckades göra renodlade underhållningsfilmer, och därmed smugglade in lite skönhet i kommunismens grå vardag.

Under mitten av 60-talet gjordes en rad förhållandevis frispråkiga filmer, som lika snabbt förbjöds. Rena underhållningsfilmer accepterades däremot i högre utsträckning än tidigare – de kunde åtminstone locka folk till biograferna. Här blev indianfilmerna ett lyckokast. Hollywoods westernfilmer representerade ju amerikansk imperialism i sin prydno, men med DEFAs ”Indianerfilme”, som tog indianernas parti mot de vita kolonisatörerna, kunde man kombinera ideologisk trohet med simpelt publikfrieri. De blev ett sätt för makthavarna att både äta kakan och ha den kvar.

GOJKO RULES

Stjärnan i alla dessa filmer var den jugoslaviske skådespelaren Gojko Mitic. Han fick alltid spela den tappre indianen som ledde sitt folk mot skurkaktiga (mycket skurkaktiga) cowboys. I Östtyskland blev han snabbt en stor idol.

Gojko Mitic föddes den 13 juni 1940 i Jugoslavien. Han hade egentligen tänkt sig att bli gymnastiklärare, och han började sin yrkeskarriär som skidlärare. I början av 60-talet hamnade han istället i filmbranschen, som stuntman och birollsskådespelare. Det första jobbet var en engelsk film som spelades in i Jugoslavien. Filmarna behövde kunniga ryttare, och vände sig till idrottshögskolan med en förfrågan. Gojko tyckte det kunde vara ett bra sätt att tjäna lite extrapengar, och hakade genast på. Vid den här tiden var det vanligt med internationella samproduktioner i Jugoslavien, och Gojko fick flera uppdrag. 1963 anlitades han som indian i den västtyska-jugoslaviska-italienska samproduktionen Winnetou – 1. Teil, en film byggd på Karl Mays böcker. Huvudrollen spelades av Lex Barker (mer känd som Lana Turners äkta man och som Tarzan i en rad filmer från 50-talet). Det blev fler filmer i Winnetou-serien, och Gojko fick allt större roller, även om han inte var stjärna i någon av filmerna. I den tredje Winnetou-filmen spelade Gojko mot kända skådespelare som Stewart Granger, Terence Hill och Elke Sommer.

Efter den västtyska succén ville inte östtyska DEFA vara sämre. De anlitade Mitic, som genast flyttade till Berlin för att bli filmidol. Hans första film för DEFA, Die Söhne der Grossen Bärin (1966), regisserades av tjecken Josef Mach, och byggde på en roman av Liselotte Welskopf-Henrich (som till skillnad från Karl May faktiskt levt tillsammans med indianer). Mitic gjorde ett dussintals indianfilmer för DEFA, där han inte bara var skådespelare utan ibland också stod för manuskriptet, han arbetade för TV-produktioner, och satsade dessutom på en skivkarriär vid sidan om – hans inspelningar är långtifrån märkvärdiga och låter ungefär som tyska schlager brukar göra (en av hans största hitlåtar var ”Ein Mann kann viel erzählen”). Idag betraktar han musikkarriären som en ungdomssynd som han mot bättre vetande övertalades att göra.

Filmstjärnor var inte särskilt vanliga i östblocket, men Gojko var definitivt en av dem. Till detta bidrog förstås det faktum att utbudet av utländsk film, Hollywoodfilmer i synnerhet, var mycket begränsat. DEFAS ”Indianerfilme” bjöd på en smula verklighetsflykt – i en intervju har Gojko Mitic förklarat indianfilmernas popularitet med att de gav det östtyska folket, som inte tilläts resa fritt, en möjlighet att uppleva äventyr i främmande länder.

Gojko Mitic har vid det här laget gjort drygt trettio filmer, den senaste hade premiär 2002 och hette The Antman, en science fiction-komedi där Gojko återigen spelar indian. Förutom film- och TV-produktioner ägnar han sig numera också åt barnteater och andra scenföreställningar, både som skådespelare och regissör.

APACHES

Hur ser då de östtyska indianfilmerna ut? Att hitta dem i Sverige är inte lätt, men i Tyskland är utbudet ganska stort, vilket tyder på att Gojko Mitic popularitet håller i sig. På senare tid har intresset för DEFAs indianfilmer även spritt sig till engelsktalande länder, och några av dem finns nu tillgängliga på video med engelsk text.

En av de mest populära av Gojko Mitics filmer heter Apachen (1973) och bygger på ett manus skrivet av Gojko själv tillsammans med Gottfried Kolditz. Den utspelar sig under mexikansk-amerikanska kriget (1846-48), och bygger till stor del på historiska fakta.

Gojko Mitic spelar här den unge apachekrigaren Ulzana som till skillnad från sin naive hövding är skeptisk till den vite mannens tal om fredlig samlevnad. Ett avtal har slutits mellan indianerna och det mexikanska gruvbolaget; i utbyte mot fred och ensamrätt till gruvbrytning hjälper bolaget indianerna med mat och förnödenheter. Amerikanska företag vill dock riva upp avtalet enligt principen ”mera koppar och färre apacher”. Under den årliga fest där gruvbolaget förser indianerna med livsmedel avfyrar den samvetslöse Johnson, det amerikanska gruvbolagets man, en kanon rakt in i folkmassan. Ulzana överlever massakern och svär att hämnas. I filmens final möts indianerna och Johnsons män i en våldsam slutstrid, men framför allt står slutuppgörelsen mellan Ulzana och Johnson. Ulzana och hans vänner avgår med segern och Johnson går en plågsam död till mötes. I den här filmen kommer inte kavalleriet till undsättning i sista minuten.

Förvånande nog är de tyska indianfilmerna inte alls så uselt gjorda som man skulle kunna tro. Det tar förstås ett tag att vänja sig vid att både indianer och cowboys talar tyska, och miljöerna ser misstänkt europeiska ut, i synnerhet om man vant sig vid John Fords storslagna ökenlandskap. Men om man skruvar ner ljudet kan man lätt inbilla sig att man tittar på någon gammal amerikansk TV-serie eller lågbudgetfilm. Ibland slutar filmerna med ett präktigt västgötaklimax – vid ett tillfälle möter Gojko sin ärkefiende på ett högt berg för slutuppgörelsen, men istället för det väntade slagsmålet på liv och död blir ärkefienden så rädd av att se Gojko att han genast faller ner från berget och slår ihjäl sig. The End.

Nej, DEFAs indianfilmer är knappast några mästerverk, men filmhistoriskt är de ändå av ett visst intresse. De är reliker från 1900-talets delade Europa då krig var fred, frihet var slaveri och indianer talade tyska.

Icestorm Video har gett ut tre av dem på video med engelska undertexter: ”Apaches” (”Apachen” 1973), ”Chingachgook, the Great Snake” (”Chingachgook, die Grosse Schlange” 1967), och ”The Sons of Great Bear” (”Die Söhne der Grossen Bärin” 1966).


Publicerad: 2003-10-05


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA



Annons:

Senaste nummer:

2019-06-18
Arbetarhistoria 161-162
Arbetarhistoria 163-164
Arbetarhistoria Nr 165-166
Arbetarhistoria 167-168
Arbetarhistoria Nr 169

2019-06-11
Poplär Arkeologi 3 2019

2019-06-10
Punctum saliens
KLASS 2 2019

2019-06-08
Akvarellen 2 2019

2019-05-30
Arkitekturtidskriften KRITIK #40

2019-05-29
Fjärde Världen 1 2019

2019-05-27
Bild & Bubbla 2 2019

2019-05-26
Tidig Musik 2 2019
Bild & Bubbla 1 2019

2019-05-25
KLASS 1 2019

2019-05-24
Signum 4

2019-05-23
C´est Bon Anthology 44 2019

2019-05-19
Iconographisk Post 3-4 2018

2019-05-17
Galago 134 2019

2019-05-16
Nordens Tidning 2 2019

2019-05-14
Accent 3 2019
Amnesty Press 1 2019
Nordens Tidning 1 2019

2019-05-13
Lyrikvännen 1-2 2019

2019-05-12
Verk. 2 2019

2019-05-10
Nio-Fem 1 2019

2019-05-06
Hjärnstorm 134-135 2019

2019-05-01
Bildkonstnären 1, 2019

2019-04-24
Lira Musikmagasin 1 2019

2019-04-13
Signum 3 2019

2019-04-12
Opera 2 2019
Accent 2 2019

2019-04-07
Populär Poesi 38
Populär Poesi 39

2019-04-03
Haimdagar 1-2 2019

2019-04-01
Medusa 1 2019

2019-03-29
Utställningskritik 1 2019

2019-03-25
SocialPolitik 1 2019

2019-03-19
Tidig Musik 1 2019

2019-03-18
Populär Astronomi 1 2019

2019-03-16
Accent 1 2019
Lyrikvännen 6 2018

2019-03-14
Världshorisont 1 2019

2019-03-13
Iconographisk Post 1-2 2018

2019-03-12
Iconographisk Post 3-4 2017

2019-03-11
Iconographisk Post 1-2 2017

2019-03-08
Signum 2 2019
Akvarellen 1 2019

2019-03-06
Walden 11-12 2019

2019-02-28
10TAL 31 2018

Äldre resuméer