Teodicéproblemet

En tanke kring Teodicéproblemet

Det anförs många argument emot Guds existens. Det logiska problemet med det onda är ett av de starkaste argumenten mot att Gud finns. Mitt önskemål med denna artikel är att visa att problemet är enbart skenbar och att ondskans problem är endast ateisters och agnostikers sätt att försöka vinna billiga poänger.

Vad är då teodicéproblemet? Teodicéproblemet, ondskans problem, är att förklara Guds existens i kombination med ondskans existens, närmare bestämt hur Gud kan vara både ovillkorligen god och allsmäktig när det samtidigt finns ondska och lidande. Ett förslag till lösning på teodicéproblemet kallas en teodicé. Jag kommer nedan inte presentera en egen originell teodicé utan snarare en vidareutveckling av en gammal.

För att man över huvud taget skall kunna tala om teodicé förutsätts Guds existens, liksom det ondas. Om den ena eller andra elimineras, existerar inte längre något problem. Problematiken i teodicéproblemet kan beskrivas som att inte motsäga sig själv och samtidigt behålla en systematisk helhet när man på en och samma gång hävdar de tre satserna:

1 Gud är allsmäktig
2 Gud är fullkomligt god
3 Det onda finns

Det förekommer i stort sett fyra huvudsakliga alternativa tankemodeller när det gäller huruvida Guds allsmäktighet, Guds godhet och ondskans existerande: 1) Gud vill men kan inte skapa en värld utan något ont, 2) Gud kan men vill inte skapa en värld utan något ont, 3) Gud varken vill eller kan skapa en värld utan något ont, 4) Gud kan och vill skapa en värld utan något ont.
De tre första satserna är samtliga felaktiga menar jag. Jag kommer indirekt falsifiera dessa genom att argumentera för den fjärde och sista. Endast denna modell är kompatibel med den traditionella uppfattningen att Gud är både allsmäktig och helt och hållet god. Hur ska man då tackla problemet att Gud är alltigenom god och allsmäktig men samtidigt behålla satsen att det onda finns?

Ja, det finns en mängd på förslag till lösningar. T.ex. har filosofen Gottfried Liebniz erbjudit en s.k. panglossiansk uppfattning. Mycket förenklat betyder den att Gud har utvalt en viss kombination av s.k. monader för att åstadkomma den bästa av alla världar. Somligt gott kräver ett ont för att utvecklas. Alltså måste det finnas ett visst mått av ont i världen för att det goda skall finnas i sin fullhet. Vår värld uppvisar enligt Leibniz den perfekta balansen mellan gott och ont och är sålunda den bästa av världar. Det finns inte många anhängare av den tesen.

Det finns också många som hävdar att teodicéproblemet inte går att lösa med hjälp av förnuftiga argument. Vissa av dessa teologer menar att vi endast bör förlita oss på Guds insikter.

Den mest allmänt accepterade lösningen på problemet inom kristendomen är att det ligger inbäddat i problemet med den mänskliga friheten. Denna uppfattning anger att det var Guds vilja att skapa en varelse som var i stånd att förkasta honom, så att den gemenskap som skulle uppstå mellan Gud och människan inte skulle vara tvungen, utan en akt av fri vilja och oegennyttig kärlek. Möjligheten att säga ja postulerar även möjligheten att säga nej. Människan valde enligt den kristna läran att vända sig bort från Gud och följa stolthetens och Satans väg, vilket föranledde att död och lidande intog sin plats i hennes livsvillkor. Hela frälsningshistorien är sedan narrativet om hur Gud i absolut respekt för människans fria vilja försöker föra människan tillbaka till den gemenskap han ämnade henne för i början. Teodicéproblemet upplöses enligt denna uppfattning i Kristi lidandes mysterium, där Gud själv anammar det meningslösa och orättfärdiga lidandet för att ge det mening och göra det till en port mot livet med Gud.

Min tes tar avstamp från ovanstående resonemang, d.v.s. dels att teodicéproblemet inte ska angripas helt logiskt och dels att människan är utrustad med en fri vilja. En del teologer talar om ”den fria viljans försvar”. Det innebär att Gud frivilligt inskränkt sin allmakt genom att rusta människorna med fri vilja. Om människorna väljer att missbruka sin frihet genom att välja det onda kan människorna inte Gud belastas för det. Ansvaret ligger hos människan och inte hos Gud heter resonemanget.

Filosofen John Mackie invänder mot resonemanget och frågar sig varför Gud inte kunde ha skapat människorna så att av fri vilja alltid väljer det goda. Om det inte är någon logisk omöjlighet att människan väljer det goda framför det onda vid ett enstaka tillfälle borde det väl inte vara logiskt omöjligt att välja det goda vid varje tillfälle. Att Gud inte nyttjat möjligheten att sig av att skapa varelser som av fri vilja alltid väljer det goda är enligt Mackie oförenligt med satserna att Gud är både allsmäktig och alltigenom god. Således blir Guds existens oförenlig med förekomsten av ondska i världen.

Mackie är filosof och hans resonemang vilar på förnuftsmässiga premisser. Rent logiskt har han kanske rätt då han angripit problemet ur ett helt filosofiskt perspektiv. Problemet är bara att världen inte är så logisk som många, däribland Mackie, gör sken av. Hur jag resonerar i denna artikel är mer av teologiskt art och vilar därmed på andra premisser. Den är inspirerad av både islamisk och kristen teologi.

Om man läser bibeln och koranen och förväntar sig helt och hållet logiska resonemang kommer man bli besviken. Då rekommenderar jag att man hellre läser t.ex. Hegel, Nietzsche, Kant eller Wittgenstein. De två heliga böckerna, som ska vara världens mest lästa böcker genom tiderna har beskaffenheter såsom visdom, tro och fantasi. En tentativ lösning på teodicéproblemet bör med nödvändighet för att kunna förstås på sina premisser också uppvisa sådana kvaliteter.

Människan är utrustad med fri vilja som Gud har förlänat oss och hon är i grunden god och vill egentligen göra väl. Problemet är Satan och hans demoner. Djävulen utmanar Gud eftersom han upplever sig förfördelad när han ska böja sig för människan som är skapad av lera medan han är skapad av eld. Djävulen kommer sträva att vilseleda människan för vad han upplever som en oförätt. Gud ger Satan den möjligheten fram till domedagen. Det innebär inte att Gud inte har möjlighet att krossa Djävulen och hans hantlangare när han vill för det har han har makten att göra. När han så helst önskar.

För mig innebär det inte att Gud ”inskränker” sin makt. Han har makten att tillintetgöra Satan och hans hantlangare närsomhelst. Första delen bör vara godkänd. Det innebär inte heller att Gud inte är god. Det är Satan som står för ondskan. Den fria viljan, som vi människor är utrustade med, frestas vi hela tiden p.g.a. Djävulen. Att vi gör rätt en gång innebär inte med nödvändighet att vi måste alltid göra rätt. Det är inte Guds skyldighet att vi måste göra rätt. Gud blir inte ond för att vi väljer en dålig väg. Det är snarare Satan som lyckats vilseleda oss. På så sätt undkommer vi även kritik från filosofer såsom Mackie.

Mitt förslag på lösning är som sagt varken banbrytande eller gör anspråk på att vara slutgiltig. Snarare handlar det om att ge min uppfattning kring jag känner inför problemet. Intressanta frågor är hur skillnader mellan islamisk teologi respektive kristen teologi tacklar teodicéproblemet. Jag skulle gärna vilja ha ett översiktsverk över hur olika tänkare genom tiderna handskats med problemet. Jag har inte påträffat någon riktigt bra hittills. Därmed inte sagt att det inte finns. I vilket fall som helst är spörsmålet mycket intressant som sysselsatt människor genom tiderna.

Bild: En Pantokratorframställning (Allsmäktig härskare)

Wissam Abdallah

Publicerad: 2023-07-25