Lyrikvännen 6/15
LIVET EFTER
Fullständig innehållsförteckning
På julafton 1948 skriver författaren Rut Hillarp i sin dagbok: ”Alla pers. förhållanden är mej likgiltiga, bara romanen finns. Men jag känner mig inte död längre, bara fri.” Under året som gått hade hon skrivit nya dikter, bland annat ”Utanför” som inleder det här numret av Lyrikvännen, samt påbörjat arbetet med romanen Blodförmörkelse. Efter ett år av stormiga relationer och svartsjukedramer koncentrerar hon sig enbart på sitt skrivande. I det finns friheten och livet – hon är, när hon skriver, inte längre död.
Sextiosju år senare är det snart julafton igen. Hösten har kommit och gått, vintern tar vid. Naturen dör för att återuppstå om en evighet, efter månader av dvala. Jag virar halsduken ett extra varv om halsen och tänker på skrivandet som motsatsen till eller motstånd mot döden. I texten, i skrivprocessen, är liv. Om just detta skriver litteraturvetaren Paul Tenngart i årets sista nummer av Lyrikvännen. I ”Livet efter S” följer han ett förtvivlans spår i en av våra mest lästa poeters dikter. I augusti 1956 förlorar Majken Johansson sitt livs kärlek, Solveig, och lämnas i djupaste sorg. Hennes liv, men också hennes skrivande, förändras i grunden av denna erfarenhet. Efter Solveigs död går livet ut på ”[a]tt intill Majkens gräns/ erövra Solveig åter” och genom dikten är det möjligt. Genom dikten frammanas livet och autenticiteten i det skrivna blir plötsligt avgörande. Livet, det levande, så som det var, måste återges i enlighet med verkligheten. ”Aldrig en rad som inte är sann” blir Johanssons poetik. För att Solveig ska kunna erövras åter, levandegöras i poesin, måste det finnas ett strängt krav på äkthet. Tillförlitligheten i dikten är avgörande. Men kan ens dikten, hur sann den än är i känsla och närvaro, verkligen rå på döden? Eller är det tröst vi egentligen söker i skrivandet och läsandet? Något som lindrar saknaden efter någon som lämnat oss. I ”Friederike Mayröcker, logos och lacrima” frågar sig Marcel Beyer hur den österrikiska författaren egentligen gör för ”att så mästerligt trösta oss” i sina texter och skriver om hur tåren i Mayröckers verk reflekterar författaren själv:
Knappt har tåren lämnat ögat förrän ögat speglas i den och med ögat speglas den skrivandes ansikte, handen som håller pennan, papperet, skriften, rummet som omger skrivplatsen och fönstret, där ljuset faller in − kort sagt: hela ateljén inberäknat ett i arbetet försjunket, gråtande, skrivande ”jag”.
Också i en annan av detta nummers texter, ”En poet, en dikt” där Matilda Södergran skriver om Åsa Maria Krafts Händerna lägger ner kransen, är tematiken död, sorg och skrivande, ”handen som håller pennan”. Men Södergran går på tvärs med Majken Johanssons autenticitetskrav på dikten. Hon menar istället att poesins primära uppgift inte är att vara liktydig med verkligheten eftersom det då inte skulle finnas något behov av den. Och kanske är det precis så det är – vi behöver dikten för att den inte är sann. För att den kan ljuga om, eller åtminstone försköna och möjliggöra, en alternativ verklighet. För att skrivandet och läsandet kan frammana liv.
Clara Möller
Mer i Lyrikvännen 6/2015: Högklassig slovensk poesi i översättning av högklassiga svenska poeter, fortsatt poesidebatt med inlägg av Malte Persson och replik av Oscar Nilsson Tornborg, Mette Moestrups manifest ”Patriarkatet i litteraturen” (ny debatt?), svenska haiku-pionjärer, nyskriven och nyöversatt poesi samt såklart initierad och välskriven lyrikkritik.
Publicerad: 2016-02-04
Köp Lyrikvännen
Läs mer om Lyrikvännen i katalogen
Fler artiklar knutna till Lyrikvännen
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
