Artiklar från Lyrikvännen

Tema: tema #3-4 2019
2019-10-08 Författaren och kritikern Fredrik Sjöberg recenserar ett antal tidskrifter i <em>Aftonbladet</em> den 21/4 och kommer in på ett resonemang om temanummer. Sjöberg gillar inte teman, skriver han. ”Hellre då blandad kompott, en loppmarknad”. Och visst kan det vara mastigt att ta sig an ett helt temanummer om, som i Sjöbergs exempel, löss, om en inte har ett särintresse för djuret i fråga. Men samtidigt - och det är väl det fina med teman - vidgas kanske ditt begrepp om just lusen. Hade du inte alltid trott att den bara var ett ointressant skadedjur utan sublima egenskaper? Inte visste du att den också… ja, vaddå? Här på redaktionen har vi haft ett ömsom kärleksfullt, ömsom irriterat förhållande till temanumret som idé... (ur de inledande orden Lyrikvännen 3-4 2019)»

Lyd aldrig din mor! #1-2 2019
2019-05-13 Det här numret är det bästa numret vi har gjort. Ja, så känns det faktiskt nästan alltid. Fastän vi allihop - Clara, Erik, Jonas, Klara och jag - vid det här laget ägnat minst halva våra yrkesliv åt att granska och reflektera över dikter och diktöversättningar blir vi ofta så överraskade. Uppfyllda, som när vi läser Freke Räihäs text om hans arbete med att transformera en dikt av Gertrude Stein, eller när nya översättningar kommer vår väg, den här gången i form av dikter av Jennifer Clement och Paul Muldoon. Imponerade, begeistrade över Ulla Ekblad-Forsgrens tankar om Friederike Mayröckers diktvärld. Omskakade av Ida Börjels idéer kring moderspråket och dess funktion. Och trots att vi läst tusen essäer om diktens väsen har vi alltid rum för en till, som Filip Lindbergs intressanta och nytänkande långtext om Johan Jönsons författarskap. Ja, fastän vi redan har Sveriges bästa lyrik­kritik är en ny skribent alltid en ny skribent, med en ny blick på dikten, som Matilda Fält Skoglund. Nya nummer, nya tankar - det är en ynnest... (ur de inledande orden Lyrikvännen 1-2 2019)»

Erfarenhetens betydelse #6 2019
2019-03-16 Kanske är det novemberljuset som spelar in. Oundvikligen går också 2018 mot sitt slut, och hela den väldiga nordeuropeiska föreställningsvärlden kring vissnande och vintervila, död och återfödelse, sätts i cyklisk rörelse än en gång. Ett exempel på hur starkt dess inflytande är kan ses i Siv Cederings dikter i den nya boken i Lilla serien som medföljer numret som bilaga till prenumeranter. Trots att hon tidigt acklimatiserade sig till en annan kulturkrets, den nordamerikanska, fortsatte Cedering att till sina dikter hämta motiv och stämningar från en skandinavisk sfär. Poeten Matilda Södergran, som härmed förtjänstfullt debuterar som översättare, presenterar i numret ett antal dikter som inte fick plats i boken - ett slags lyriskt bonusspår... (ur de inledande orden Lyrikvännen #6 2018)»

Småkryp i poesin #5 2018
2019-01-17 Håven och glasburken med etertussen i. Spännbrädet, smörpappersremsorna och alla knappnålar. När jag sammanställt detta nummer har minnen från några barndomssomrar på sjuttiotalet smugit sig på. Jag har återupplevt stämningar, dofter och ljud från knastertorra ängar och susande tallskogar där jag och min bror jagade sorgmantlar, pärlemorfjärilar och blåvingar. Och åter har jag känt längtan efter att verkligen få se en apollofjäril i flykt eller en ekoxe vid en murken stubbe. Men att fånga dem och nåla upp dem? Det känns främmande idag... (ur de inledande orden Lyrikvännen #5 2018)»

Att vara i världen – i språket #4 2018
Omslag 2018-06-21 Det finns dikter som är skrivna så att varje bokstav placeras där den ska, inte bara utifrån sin funktion i ett visst ord, utan också utifrån sitt utseende och sin dubbeltydighet som symbol. På det sättet tycks den finske poeten Olli-Pekka Tennilä arbeta. Bokstaven ”o”, med sin cirkelform och öppenhet, ringar in ordet ”ontto”, som utgör första ordet i hans senaste diktsamling Ontto harmaa- på svenska ”Ihålig grå”. Henrika Ringbom, som översatt, konstaterar att finskans ontto också har en motsvarighet i svenskans ”tom”, med sitt centrala o. Och ”ihålig”, som visserligen saknar o, har i stället cirkelformen i å:ets ring. På den här nivån, myrans pillande och plockande med stavelser och tecken, befinner sig ofta poesin. ”Tennilä undersöker grundvillkoren för vårt varande i världen och våra försök att med språkets hjälp urskilja och benämna företeelserna och förbindelserna mellan dem”, skriver Ringbom i sin introduktion till Tenilläs poesi/.../ (ur de inledande orden Lyrikvännen #4 2018)»

Tyskspråkig poesi #2-3 2018
Omslag 2018-05-21 Vi blir alltid så glada här på redaktionen när någon av er läsare hör av sig med tankar om vårt arbete. Tidskriftsnumren, våra hjärtebarn, hur togs de emot av er? Vad såg ni? Vad saknade ni? Hur läste ni? Responsen från er hjälper oss att tänka kring kommande nummer och ger oss inspiration och arbetsglädje när det är tufft och stressigt här. Efter förra numret, som handlade om poeten Elsa Grave, hörde en av våra mest trogna läsare och prenumeranter av sig. Mycket fint nummer, tyckte hen, som inte hade läst Elsa Grave sedan 60-talet, och som nu fick en lödig och intressant påminnelse om detta viktiga lyriska författarskap. Men det fanns också en invändning mot vårt arbete generellt. Ibland, tyckte läsaren, verkade vi vända oss exklusivt till litteraturvetare och experter, snarare än till vanliga läsare. Alltför komplicerade och teoretiska texter stänger ut delar av läsarskaran, menade hen/.../ (ur de inledande orden #2-3 2018) »

Elsa Grave #1 2018
Omslag 2018-03-21 Kära Elsa, jag skulle skriva en ledare men det blev ett brev. Det blir lätt så när det handlar om dig - dina dikter ger dig fortfarande anförvanter och bundsförvanter. De öppnar för förtrolighet, igenkänning och tröst. Men också för gapskratt, vemod och ilska. Jag undrar om det finns någon poet som bättre har beskrivit kärlekens raseri och moderskapets vånda än du gör i ”Djävlar”:»

Vändpunkten och framtiden #6 2018
2018-01-23 Året 2017 går mot sitt slut. Ur vissa aspekter har det redan upphört. Det svenska kyrkoåret inleddes med första advent, alltså den 3 december, och astronomiskt sett tar ett nytt år sin början efter vintersolståndet den 21 december. Vår tideräkning och vårt kalenderår är ju inte heller globalt gällande: det persiska nyåret ligger sympatiskt nog vid vårdagjämningen, och i Etiopien har året tretton månader med nyår i början av september/.../ (ur de inledadnde orden Lyrikvännen #6 2017) »

Hur länge varar ett krig?
2017-12-17 1939-1945, 1980-1988, 2011-. Hur länge varar ett krig? Går det att ange ett startdatum och ett slut? Över hur många generationer sträcker sig krigets tentakler? Hur mycket tid måste passera innan traumat släpper? Om detta talar den iransk-amerikanska poeten Solmaz Sharif när hon är på besök i Sverige för att lansera sin debut, diktsamlingen Look, som nyligen utkom på svenska i översättning av Ida Börjel och Jennifer Hayashida. ”Enligt de flesta kriterier har jag aldrig befunnit mig i en krigszon”, säger Sharif. ”Så varför känns det så?”. I Look utforskar Sharif just krigets utsträckning i tid, och de personliga förluster som varar länge - kanske för alltid - men också hur språket i sig kontamineras av krigshandlingar. Myndighetsspråkets distanserade ton färgar av sig på upplevelsen, skapar distans till det vi aldrig får distansera oss ifrån. Sharif skriver:»

Ingeborg Bachmann
2017-06-20 Jag är barn av den stora världsångesten, / som blandar sig i freden och i glädjen, / likt klockors klang i dagens gilla gång / och likt lien i den mogna åkern. // Jag är tanken-på-döden-igen-och-igen. Jag läser denna strof ur Ingeborg Bachmanns dikt ”Bakom väggen” om och om igen. Trots att tonen klingar arkaiskt hakar den i något som känns aktuellt. Kanske beror det på Bachmanns fenomenala förmåga att skriva om tid, och om död. Och så detta med världsångesten. Är det inte den många av oss bär på dessa dagar, med ett akut närvarande klimathot, alternativa fakta, löpsedelshetsad massoro för en flyktingkris där oron på ett fatalt sätt kommit att handla om Sverige och inte om de drabbade som flyr. Världsångesten som blandar sig i freden/.../ (ur ledaren Lyrikvännen #3 2017)»

Moderskap
omslag 2017-05-06 I den amerikanska poeten Anne Sextons (1928-1974) debutdiktsamling, To Bedlam and Part Way Back (1960), finns en lång dikt om moderskapets (och dotterskapets) våndor. Diktjaget har varit sjuk - suicidal och inlagd på sjukhus - och lämnat bort sin lilla dotter under en längre tid. Nu är dottern snart fyra år och diktjaget minns ”de tre höstar då du inte bodde här”. Hon beskriver den självupptagenhet, skuld, avgrund och främlingskap som hennes sjukdom orsakat och hur hon gjort det oförlåtliga - hon har övergett sitt barn. Hon beter sig, med två rader ur dikten, ”som om det var normalt / att vara mor och vara borta”. Jag undrar om det finns, eller någonsin funnits, en svårare synd än att som mor överge sitt barn. Detta oavsett anledningen till övergivandet: självupptagenhet, lättja, skrivande, sjukdom, död - det finns inga ursäkter. När du blir någons mor är du förbunden att alltid, för resten av ditt liv, vara Mor i första hand och allt annat i andra hand. Att vara mor är att omfamna normaliteten och göra det förväntade och förutsägbara - att vara en orubblig klippa och en trygg hamn. Men: ibland måste mor vara borta - lämna barnet, överge det en kortare eller längre stund - för att det ska vara normalt, för att kunna vara normal. Kanske måste hon vara borta för att inte bli tokig, kanske måste hon skriva för att inte bli tokig, kanske är hon redan tokig. Oavsett anledningen tror jag, som själv är både dotter och mor, att det finns handlingar som är långt mycket värre än att överge sitt barn. Omvårdandet, den villkorslösa kärleken och tryggheten kan tillhandahållas av någon annan. Det finns andra kroppar att sova tätt intill och andra famnar att tröstas i men det finns ingen annan som kan skriva mors dikter och kanske är hon som skriver dikterna inte i första hand mor just där och då. Jag väljer att tänka som poeten Agnes Lidbeck gör i sin text i det här numret av Lyrikvännen: ”Mamma är inte hemma men världen består ändå.” (Ledare Lyrikvännen #2 2017)»


« Förra sidan | Nästa sida »
rss 0.91 för Tidskrift.nu: Artiklar från  Lyrikvännen

Annons:

Senaste nummer:

2022-01-10
Divan 3-4 2021

2022-01-09
Lyrikvännen 4 2021

2022-01-07
Världshorisont 4 2021
Balder 4 2021

2022-01-06
Bild & Bubbla 4 2021

2022-01-05
SocialPolitik höst-vinter 2021
Populär Astronomi 4 2021

2022-01-04
Kritiker 61-62 2021

2022-01-03
Nordens Tidning 4 2021

2021-12-28
Haimdagar 9-10 1921
Teatertidningen 5 2021

2021-12-24
Kontrast Magasin 3-4 2021

2021-12-23
Akvarellen 4 2021
Parnass 4 2021

2021-12-21
Glänta 3 2021
Tidig Musik 4 2021
Medusa 4 2021

2021-12-20
Med andra ord 109 2021
Hjärnstorm 144-145 2021

2021-12-15
Populär Astronomi 3 2021

2021-12-13
KLASS 4 2021
Orientaliska Studier 165 2021
Parnass 3 2021

2021-12-10
Signum 8
Sydasien 4 2021

2021-12-07
Orientaliska Studier 164 2020

2021-12-05
Fjärde Världen 4 2021

2021-11-30
Amnesty Press 4 2021
Lyrikvännen 3 2021
Divan 1-2 2021

2021-11-26
Karavan 3 2021

2021-11-25
Konstperspektiv 4
Bild & Bubbla 228 2021

2021-11-24
Barnboken - tidskrift för barnlitteraturforskning Volym 44 2021

2021-11-22
Utställningskritik 5 2021

2021-11-20
Opera 5 2021
Cirkeln 3 2021

2021-11-18
Glänta 2 2021

2021-11-15
Sydasien 3 2021
Kritiker 60 2021

2021-11-13
Nio-Fem 2 2021

2021-11-12
Tydningen 40 2021

2021-11-05
Med andra ord 108 2021

2021-11-03
OEI 90-91

2021-11-01
Teatertidningen 4 2021

2021-10-30
Haimdagar 7-8 2021

2021-10-29
Signum 7

2021-10-17
Tydningen 39 2021

2021-10-02
Världshorisont 3 2021

2021-10-01
Akvarellen 3 2021

Äldre resuméer