Perspektiv på Palestina

ÄR APOKALYPSEN NÄRA I PALESTINA?
- om fördrivningsplaner och sionistiskt samförstånd

ur Röda rummet nr 2/02

Detta år har hittills präglats av våld i det historiska Palestina. Massakern i Jenin är bara det grövsta exemplet på den terror som den sionistiska ockupationsmakten utövar mot palestinierna. Men vad vill egentligen Sharon och det israeliska ledarskapet uppnå? Finns det någon opposition i det israeliska samhället? I nedanstående intervju försöker Tikva Honig- Parnass, redaktör för den antisionistiska tidskriften Between the lines i Jerusalem, sätta in den senaste tidens händelser i ett större perspektiv.


Vad vill Israel uppnå med de pågående militära attackerna mot Palestinierna?

– Den nuvarande brutala militära offensiven från den israeliska armén – Operation Skyddsmur – ett skolexempel på det orwellska nyspråk som makthavarna begagnar sig av – är ett tecken på att den långa process som siktar mot att totalt underminera det palestinska nationella motståndet gått in i ett nytt stadium. Det ligger också i linje med den amerikanska imperialismens strategiska mål, att eliminera varje nationalistisk regim eller politisk rörelse i Mellersta Östern, liksom i världen överhuvudtaget, som med automatik blir ett hinder för det kapitalistiska globaliseringsprojektet i området.
Oslo-överenskommelsen, initierad och sjösatt av en regering ledd av Arbetarpartiet, det Arbetarparti som främst artikulerar den israeliska borgarklassens intresse, var ett försök att genomföra den amerikansk-israeliska målsättningen. Dagens militära operationer indikerar emellertid att detta försök nu nått vägs ände. Själva förutsättningen för denna Bantustanplan var att den palestinska myndigheten under Arafats ledning skulle slå ner allt motstånd mot detta projekt och därmed krossa den palestinska nationella rörelsen. Utvecklingen har dock som bekant blivit en annan.
Den andra Intifadan bröt ut just för att palestinierna vägrade att spela den roll som tilldelats dem i Oslo och inte accepterade de förödmjukande förslag som Clinton och Barak ställde dem inför i Camp David och Taba. Det nationella folkliga motstånd, som gav sken av att ligga i dvala efter Osloavtalet 1993, återuppväcktes. Under den här tiden hade Västbanken och Gaza i sin helhet täckts av bosättningar och förbifartsleder, en process som var det avgörande villkoret för upprättandet av framtida uppsplittrade Bantustanstater. Intifadan, som innefattar alla de palestinska politiska organisationerna – inklusive Fatah – och stöds av nästan hela befolkningen, spränger Osloavtalets gränser och försöker att etablera en alternativ dagordning gentemot ’fredsförhandlingarna’, vilka i realiteten visade sig vara en täckmantel för fortsatt israelisk ockupation. Det folkliga motståndet uttrycker också en kritisk hållning mot Tunisbourgeoisien, det byråkratiska och auktoritära ledarskapet under Arafat.
Det är det här motståndet som Sharons regering är fast besluten att krossa under den pågående offensiven. Det officiellt uttalade målet – att ’rasera terrorns infrastruktur’ – har inget att göra med den avsiktliga och systematiska demoleringen av den minimala infrastruktur som bär upp det dagliga livet – såsom myndighetens ministerier, institutioner, vägar, sjukhus, el- och vattendistributionen och vanliga människors hus. Israel har verkligen förklarat totalt krig mot palestinierna – såväl det civila samhället som nationen – parallellt med att man beslutat att bryta med Arafat och den palestinska myndigheten. Sharon har vägrat att hörsamma Bush krav att omedelbart avbryta operationen och dra sig tillbaka till de områden där man var stationerade innan offensiven tog sin början. Även utrikesminister Powells försök att uppnå en vapenvila misslyckades. Det verkar som om USA i praktiken givit Israel full frihet att fortsätta sina manövrar tills ’terrorns infrastruktur’ raserats. Det ger en fingervisning om att Israel, inom de ramar som USA sätter för dess politik, har relativt fria händer att välja tillfällen och tillvägagångssätt för att uppnå de gemensamma strategiska målen.
Idag har Israel återgått till en form av direkt kolonialt styre. Man har återtagit den militära och polisiära kontrollen över hela Västbanken, samtidigt som palestinierna tillåts att fortsätta utöva sitt självstyre i vardagens dagsfrågor under de kvävande villkor som ockupationsmakten dikterar. Sharon understryker att detta sakernas tillstånd kommer att fortgå tills dess ’ett alternativt ansvarsfullt palestinskt ledarskap kan etableras’, vilket uppenbarligen bara kan ske om den palestinska nationella rörelsen krossas. Att extrema nationalreligiösa krafter, vars ’lösning’ på den palestinska frågan är deportation, tilldelats statsrådstaburetter handlar om att Sharon vill ha garantier för att en regeringsmajoritet ställer sig bakom en återerövringsplan, oavsett hur Arbetarpartiet ställer sig


Kommer den Israeliska regeringen gå i land med sitt uppsåt att frihetsberöva eller döda alla Palestinska aktivister/militanter?

– Vi måste vara försiktiga och inte spela Israel i händerna genom att framställa dess våldsamma angrepp på civilbefolkning och infrastruktur som om det enbart handlade om att komma åt påstådda terrorister utifrån en lista med namn som armén förfogar över. Som israelerna själva betonar är det ’terrorns infrastruktur’ som man vill åt, ett synnerligen vidlyftigt begrepp som innefattar såväl politiska ledare som militära befälhavare – exempelvis Tanzimmilisens (Fatah) kommandochef Marwan Barghouti som Israel arresterat och PFLP:s generalsekreterare Ahmed Sáadat som gömmer sig i Arafats högkvarter i Ramallah. (Sáadat tillhör den grupp med 13 som, efter en uppgörelse mellan Arafat och Israel, sitter fängslad i Jeriko under amerikansk-brittisk bevakning, översättarens anmärkning.) När media i Israel berättar om dödade palestinier (inte så ofta) är den noga med att understryka att de varit ’beväpnade’, som om civilas deltagande i försvaret av sina egna hus och hem skulle rättfärdiga att beteckna dem som ’terrorister’.
Självklart är ett av operationens mål att komma åt de palestinier som Israel ser som motståndets nyckelpersoner. Av de hundratals palestinier som dödades eller fyra tusen som arresterades under invasionens två första veckor ingick faktiskt också, enligt officiella israeliska källor, 300 militanta aktivister. Trots att militären kan komma åt många aktivister och förstöra ’laboratorier’ för vapenframställning kan man emellertid inte krossa motståndet. Självmordsbomber fortsätter att brisera och soldater och bosättare attackeras. En veteran inom den militära ledningen uppskattar att ’terrorns infrastruktur’ kan återskapas inom loppet av fyra månader, vilket – som israeliska analytiker betonar – betyder att armén snart återigen tvingas att gå in i de palestinska städerna – och denna gång med en än större brutalitet.


Jag förmodar att den israeliska regeringens långsiktiga mål är att upprätthålla pressen på majoriteten av den Palestinska befolkningen för att få den att lämna landet. Är det vad regeringen är ute efter, att i realiteten praktisera en fördrivningspolitik utan att beskriva den i termer av det slaget?

– Alla israeliska regeringar – såväl Likuds som Arbetarpartiets – har fört en politik som haft som mål att göra livet så outhärdligt för det palestinska folket att de inte skall finna några andra utvägar än att antingen ge upp eller gå i exil. Sharons massfördrivningsplan, under en täckmantel av ’extraordinära omständigheter’ som det är meningen skall sättas i verket i samband med ett kommande ’stort slag’, har aldrig framlagts offentligt. Ända tills för ungefär två år sedan sågs det öppet uttalade kravet på ’fördrivning’ som en ’barbarisk’ idé som endast förespråkades av marginella religiösa grupper. Så är emellertid inte längre fallet. Koalitionen Sharon-Peres har, som tidigare nämnts, tagit med extrema krafter i regeringen från de nationalreligiösa partierna Shas och Moledet, krafter som inte sticker under stol med att de vill få till stånd en massutvandring från de ockuperade områdena. Shas ledare, general Efi Eitan sitter dessutom med i regeringens inre cirkel, säkerhetskabinettet. Fördrivning av palestinier är inte heller längre något bannlyst ämne i media och akademiska kretsar.
Dessa råbarkade planer utesluter inte heller de palestinier som är israeliska medborgare och som lever inne i själva Israel. Det är en grupp vars nationella identitet och solidaritet med sina bröder och systrar på de ockuperade områdena kraftigt stärkts. Inspirerade av Den Nationella Demokratiska Alliansen (Tajamu), nöjer de sig inte längre med att kräva lika individuella rättigheter utan kämpar även idag för ett erkännande av sina kollektiva rättigheter som en palestinsk nationell minoritet. Dessa krav är en verklig utmaning mot definitionen av Israel som en ’judisk stat’, som nästan hela den judiska befolkningen ser som sionismens grundbult och som även dem som titulerar sig ’vänster’ helhjärtat ansluter sig till och identifierar sig med. Definitionen av en ’judisk stat’, där den stora befolkningsmajoriteten självklart är judar och där detta ses som ett nödvändigt villkor för att bevara den ’judiska identiteten’, leder obevekligen till att även den sionistiska ’vänster’ som ärligt förespråkar en tvåstatslösning kommer att stödja en politik som riktar sig mot den ’demografiska faran’ i form av en palestinsk majoritet – genom olika förtryckartekniker som skall få palestinierna att gå i exil, drivet till sin spets även inkluderande ’oundviklig’ etnisk rensning.


Vilka är de potentiella allierade för en långsiktig politik med fokus mot att skapa ett verkligt alternativ? Finns det några rörelser/organisationer som kan vinnas för ett sådant perspektiv?

– För tillfället finns det inga politiska krafter bland den judiska befolkningen i Israel som kan leda kampen mot det amerikansk-israeliska koloniala projektet. Alla judiska partier företräder faktiskt intressen kopplade till den kapitalistklass som har sina rötter hos Askhenazijudarna, vars dominans aldrig på ett allvarligt sätt utmanats (Askhenasis är de judar som invandrat från Europa och Amerika, ö.a). Såväl högern som ’vänstern’ bekänner sig till samma nyliberala ideologi och det är Arbetarpartiet som är kapitalets politiska bas. Sionismen har visat sig vara ett framgångsrikt vertyg för att ena den judiska befolkningen – inklusive arbetarklassen – bakom det pågående koloniala projektet. Den israeliska arbetarklassen är splittrad längs med etniska och nationella linjer. Mizrahimjudarna, som tillsammans med den palestinska befolkningen inne i Israel omfattar majoriteten av proletariatets lägre skikt, saknar varje form av oberoende organisation som uttrycker deras intressen (Mizrahim är judar som invandrat från Asien eller Afrika eller nyligen kommit från östra Europa, ö.a). Dess tidigare inlemmande i Arbetarpartiets led har idag ersatts med ett liknande förhållande till högern, med hjälp av Shaspartiets falska ledarskap som har direkta etniska rötter hos Mizrahim. Hela arbetarklassen – såväl judar som palestinier – saknar även fackföreningar som slåss för deras grundläggande klassintressen. Det tidigare mäktiga Histadrut, som traditionellt sökt gagna sionismens behov i samarbete med det judiska kapitalet, underordnar sig nu ’Den stora kommitténs’, vilket till största delen handlar om den organiserade arbetararistokratin bland Ashkenasis, direkta intressen.
Det som felaktigt kallas ’vänstern’ i Israel syftar enbart på den del av den judiska befolkningen som stödjer en politisk lösning på den palestinsk-israeliska konflikten, vilket betyder ett tillbakadragande till 1967-års gränser och skapandet av en palestinsk stat. Sedan hyser denna ’vänster’ delade meningar om bosättningarnas framtida öde och graden av indirekt kontroll som Israel bör utöva gentemot det palestinska samhället. Merparten av dem har helhjärtat ställt sig bakom Oslo-avtalet, emedan de bortser från att det som erbjöds palestinierna var en form av Bantustanlösning. Ingen verklig förståelse av Oslo-avtalets reella innebörd har ens fredsrörelsens ’radikala’ sektor, som i sig är en minoritet, lyckats utveckla. Denna minoritet ansluter sig till bilden av att Oslo-avtalets misslyckande bottnar i Israels kränkning av dess bokstav och en bristande ’förståelse’ för avtalets förutsättningar.
Fredsrörelsen består framför allt av medelklass från Ashkenasis, vars kamp för ockupationens upphörande och uppkomsten av en palestinsk stat i allmänhet inte är en del av eller innefattar något utvecklat antiimperialistiskt perspektiv – ingen förståelse eller motstånd mot Israels roll som USA:s regionala klientstat eller USA som den stora uppbackaren av den israeliska ockupationen. Inte heller motsätter sig dessa ’vänsterister’ den kapitalistiska globaliseringen och den nyliberala ekonomiska politik som förs i Israel. Allt för länge har den antisionistiska socialistiska analysen främst fokuserat på paroller, uttalade värderingar och rådande självbild inom den israeliska fredsrörelsen, för att enbart med det som grund dra slutsatser om vilka som är dess potentiella allierade och förklara dess politiska positioner.
Alltför sällan har vi använt oss av vårt marxistiska redskap när vi analyserat sambandet mellan att tillhöra den dominerande Ashkenazieliten och det därtill kommande intresset av att bevara det status quo som utövas med hjälp av den judiska staten och Bantustanmodellen på de ockuperade områdena. Fredsrörelsens sociala rötter i kombination med dess sionistiska ideologi gör dem oförmögna att leda den demokratiska kampen i Israel, vilket är en förutsättning för att palestiniernas nationella rättigheter skall kunna förverkligas. Dess klassmässiga grund påverkar också i högsta grad vilka allierade den drar sig till bland palestinierna. Det är med Arafat och den palestinska myndigheten, vilket även stämmer in på den mer radikala delen av fredsrörelsen, som kontakter knytits och förbindelser upprättats. Däremot är man isolerade från de breda folklagren i flyktinglägren och byarna, studenter och arbetare som är själva motståndets ryggrad och som symboliserar den nationella rörelsens återvunna kampanda.


Vilken roll spelar Palestinierna inne i Israel? Kan de bli en betydelsefull del av ett politiskt alternativ?

– Palestinierna inne i Israel är förtryckta både som klass och nation och har ställts helt utanför alla fredsförhandlingar. De har stigit fram som den enda genuint demokratiska kraften på den israeliska politiska arenan som verkligen utmananar den sionistiska staten. Inspirerade av den Nationella Demokratiska Alliansen – lett av Knessetledamoten Azmi Bishara – kämpar de idag , som tidigare nämnts, i ökande grad för sina kollektiva rättigheter som minoritet. De hamnar därmed i direkt motsatsställning till staten Israel själva grundval som en specifikt judisk stat. Deras växande nationella medvetenhet och solidaritet med sina bröder och systrar på de ockuperade områdena kan verkligen utvecklas till ett hot mot det sionistiska styret.
Palestinafrågan har i decennier bara fokuserats på de ockuperade områdena, ett problem som det sagts skulle kunna lösas med tvåstatsmodellen, att palestinierna inne i Israel för alltid skulle förbli en atomiserad och marginell kraft togs felaktigt för givet. Solidariteten mellan palestinierna har inte, trots den geografiska splittring som FN:s delningsbeslut 1947 framkallade, gått förlorad. Idag, mer än 50 år efter staten Israels bildande, bekymrar sig återigen de imperialistiska och sionistiska krafterna över att det kan komma till stånd en enad okontrollerbar resning i hela det historiska Palestina som skulle kunna sätta de breda förtryckta folklagren i hela Mellersta Östern i rörelse. Det är dessa farhågor som ligger bakom de attacker som det israeliska etablissemanget nyligen satt igång mot palestinierna och dess ledare inne i Israel, vilka liknats vid en ’tidsinställd bomb’. Det råder ingen tvekan om att det här öppnats en andra front – lika betydelsefull som kampen på de ockuperade områdena – mot sionisternas försök att upprätta ett apartheidstyre i hela det historiska Palestina.
Antisionistiska och internationalistiska judar måste stödja denna växande genuina nationella strömning bland palestinierna. Förvisso saknar den klassperspektiv och ett socialistiskt program för det framtida Palestina. Men dess nationalism måste värderas utifrån den enda utgångspunkt som äkta internationalister bör använda sig av när man bedömer huruvida en nationell rörelse är progressiv; i vilken mån den utmanar imperialismen , vilket i fallet Israel /Palestina är synonymt med kamp mot det sionistiska projektet. ”Lackmuspapperet för alla former av nationalism är dess relation till imperalismen” (Aijaz Ahmed: Lineage of the Present, sid. 300). Den dagliga kampen som leds av palestinierna inne i Israel mot den sionistiska staten är också, precis som kampen för frihet på de ockuperade områdena, en del av kampen mot den amerikanska imperialismen i hela regionen. Att alliera sig med dem är därför, likväl som att godta dess avgörande betydelse för de radikala judiska gruppernas politiska inriktning i Israel, den mest angelägna demokratiska uppgift som internationalisterna har att tackla.

Ur International Viewpoint nr. 340   Översättning: Anders Karlsson   Intervjun gjordes av Daniel Berger ett par veckor efter att Israels stora offensiv inleddes.

Between the lines finns på http://www.between-lines.org

Röda rummet hittar du på http://hem.passagen.se/roda_rummet

Publicerad: 2002-06-07